Entries from November 2013 ↓

För en dryg månad sedan avslöjades att mjukvarugiganten Adobe hade blivit ägda av hackare. Bland annat kom de över lösenord till uppemot 150 miljoner användare.

Det är förstås en skandal att Adobe lagrade lösenorden utan att kryptera dem ordentligt. Men skandalen stannar inte där, utan fortsätter i andra och tredje ledet. Faktum är att den även inbegriper flertalet folkbibliotek i Sverige.

Sedan många år erbjuder nämligen biblioteken tillgång till e-böcker via företaget Elib. Villkoren för detta skärskådade jag i min bok Boken & Biblioteket (2011). Bland annat kritiserade jag just hur bibliotekens verksamhet förlitar sig på Adobe:

För att läsa den krypterade e-boken behöver du ladda hem programmet Adobe Digital Editions, som finns tillgängligt för Microsoft Windows och Mac OS. Om du använder ett annat operativsystem – exempelvis någon variant av Linux – förvägras du möjligheten att ”låna” e-böcker från svenska bibliotek.
Adobe Digital Editions är gratis, men förutsätter att du registrerar dig hos det amerikanska företaget Adobe. Förutom att godkänna att Adobe lagrar dina personuppgifter samt data om dina läsvanor måste du intyga att du är över 13 år. Därefter går det smidigt att “låna” en e-bok.

Alla som någon gång har “lånat” en e-bok från sitt lokala bibliotek har alltså registrerat sig hos Adobe med ett lösenord – som nu är på vift. Det är rätt allvarligt, för många av dessa lösenord har även använts på andra sajter.

Vad gör då biblioteken? Och vad gör Elib?

Ingenting. Såvitt jag vet har inget enda bibliotek försökt att upplysa sina användare om att deras lösenord kan ha blivit avslöjade. Däremot fortsätter de att uppmana dem att registrera sig där.

Ännu mer anmärkningsvärt är tystnaden från Elib – som annars är synnerligen aktiva på sin blogg och på Twitter.

Under helgen kom uppgifter om att 400000 svenska lösenord, som tagits från Adobes databas, nu sprids på nätet. Kommer detta få Elib att bryta tystnaden? Kommer det få biblioteken att bryta med Adobe?

Vilka andra företag och myndigheter i Sverige har förmått sina användare att registrera sig hos Adobe? Hur har de hanterat situationen?

Om du vill veta om ditt eget lösenord finns med bland de som nu sprids, finns ett enkelt sätt att kolla saken.

Uppdatering: Efter att detta inlägg publicerades så gjorde Elib en varnande bloggpost, precis som efterlystes här.
Johan Greiff på Elib ställer även en intressant fråga: “ur säkerhetsperspektiv, är det verkligen klokt att testa (och uppmana att testa) sin adress?”
Som så mycket annat, kokar även detta ner till en fråga om tillit. Jag gjorde bedömningen att adobe.cynic.al förefaller ha en trovärdig avsändare, samt att det inte fanns någon allvarlig risk med att skicka sin e-postadress dit för prövning. Någon annan kanske vill invända mot detta?

Vi verkar vara rätt många som upplever att de sista spåren av liv i Stockholms innerstad är på väg att slockna. En utveckling som vi kanske inte ens sörjer, eftersom den har känts irreversibel sedan ganska många år.

Till luciahelgen stänger Café Sodom. “Arlandafieringen” gör Stockholm till en enorm ickeplats, för att citera Mathias Wåg som tidigare i dag kastade ut en intressant fråga på Twitter (här i lätt redigerad form):

Nyfiken på hur borgare/liberaler ser på Stockholm. Tycker de verkligen att stan har blivit skönare att bo i? Fler trevliga ställen? Schysstare musikscen? Musikställen, träffpunkter, mötesplatser, boende, levande kvarter där man känner varandra.

Ens om man har fett med cash: går det att hitta levande kvarter? Känns det som en stad man bebor – inte bara förvaras i?

Oavsett politiska etiketter är det en fråga som alla borde fundera på. Kommunala myndigheter levererar ju på löpande band visioner om hur Stockholm i den nära framtiden ska bli en mer levande stad, en bättre plats att bo på. Så länge vi bara pratar om framtiden kommer inget väsentligt att bli sagt. Frågan om staden måste få sin historiepolitiska laddning.

I vilket tidsperspektiv? Jag tror att det är rimligt att prata om vad som skett sedan sekelskiftet, alltså år 2000. Eller sedan 1998, om man ska vara petig. Då inleddes väl, under blått styre, den första vågen av ombildningar av hyresrätter till bostadsrätt, som förändrat stadens geografi. Under tidigt 2000-tal inleddes också det frenetiska byggandet av arenor och gallerior. Vi kan alltså säga: ett 15-årigt perspektiv.

För att renodla den frågan om stadens kvalitet, tror jag också att vi i just detta sammanhang kan bortse från det enorma problemet med att alls hitta en bostad i Stockholm.

Alltså kastar vi vidare frågan: Upplever du som bott i Stockholm att det under 2000-talet har blivit en bättre eller sämre plats att bo på? En mer eller mindre levande stad?

Glöm allt du hört om inflationsbekämpning. I dagens läge uppfattas inte inflation som ett hot. Fallande inflationssiffror emottas däremot “som en kalldusch”, läser vi i dagens SvD.
Lägre inflation signalerar stagnerande tillväxt och ett kusligt hot om deflation. Därför svarar ECB med att sänka styrräntan från 0,5 till 0,25 procent.

I dag befinner sig Europa i en situation som Hans Redeker från Morgan Stanley betecknar som ”deflationär jämvikt”. En extern chock som en oväntad uppbromsning i Asien skulle snabbt kunna skapa en riktigt otäck deflationsspiral.

Centralbankens försvar mot deflationsspöket är att upprätthålla tillståndet av negativ realränta (ränta minus inflation) i EU.

Men en ränta på 0,5 procent och en inflation på 1,1 procent i september, blev realräntan -0,6 %. Men när inflationen i oktober sjönk till 0,7 procent, klättrade realräntan uppåt, nära noll. Att sänka styrräntan till 0,25 borde garantera att realräntan ännu någon tid kan ligga på negativ nivå.

Och eftersom räntebeslutet indirekt påverkar Sverige, kanske det även garanterar att den svenska bostadsbubblan förblir uppblåst i ytterligare någon tid. Kanske rentav till nästa års val.

Uppdatering: “ultra-low inflation has costly side-effects”, varnar The Economist. Fast vi bör nog minnas att det bara är sedan ungefär hundra år som kapitalismen präglas av fortlöpande och ihållande inflation. Under det långa 1800-talet var penningvärdet på längre sikt rätt stabilt. Men just nu handlar allt väldigt mycket om just nu:

None of this means that inflation will not one day be a risk. But it is not today’s problem. All the “sound money” fanatics who issued dire warnings about rampant inflation when central bankers began their unconventional measures might usefully reconsider whether Western policymakers did too little, not too much. Be afraid of inflation, by all means; but life can be even scarier when it sinks.

“Är Spotify en bubbla?“, frågade jag förra veckan. Om frågan hade ställts för ett par år sedan, hade kommentarsfältet blivit invaderat av fanatiska spotifister. Precis som Apple, hade även Spotify en smärre armé av självutnämnda musketörer, redo att rycka ut så fort någon ifrågasatte deras favoritföretag. Men nu verkar dessa ha tystnad. Det är intressant i sig, tycker jag.

Jag vill låta frågan hänga kvar och är nyfiken på att höra fler idéer. Först en uppsamling bland kommentarerna, där någon skriver:

Det verkar som att Spotifys företagsstrategi handlar om att genom lån å nyemission ta in så mycket kapital de kan för att hinna växa så mycket som möjligt innan apple å googles konkurrens blir för stor. De väljer alltså hellre att gå i förlust år efter år men med en hög expansionstakt än att gå i vinst men ha en långsammare expansionstakt. För att spotify ska överleva på lång sikt behöver det bygga upp en global närvaro som kan stå sig i konkurrensen mot drakarna. Antingen är du störst, eller så finns du inte alls. Det är min gissning till varför de valt “förlust”-strategin.

Visst är det väl så. En anonym källa nära företaget har citerats i pressen:

För Spotify handlar allt om att växa, växa, växa. De skulle imorgon dag kunna växla om till vinst men det är inget alternativ nu.

Möjligen skulle Spotify kunna växla om till vinst i morgon. Men skulle vinsterna hamna på en nivå som motsvarar företagets värdering till 35 miljarder kronor? Skulle knappast tro det. Att beteckna “förluststrategin” som ett fritt val är lite missvisande.

Förhållandet mellan Spotify och skivbolagen är helt avgörande. En kommentator skriver att det “är endast en halv sanning” att skivbolagen skulle äga Spotify – vem som nu har påstått detta. Enligt kommentatorn äger skivbolagen endast äger 16,3 % av aktierna i Spotify. Även om jag inte hinner kolla upp siffran nu, kan vi väl konstatera att de äger en minoritet.
Icke desto mindre kan man säga att skivbolagen kontrollerar Spotify, eftersom de har full kontroll över “råvarutillförseln”. Här är läget lite speciellt. Många andra industrier kan välja mellan olika råvaruleverantörer, men det kan inte Spotify. Om de inte kan leverera musik från alla de stora skivbolagen, kommer merparten av användarna att uppfatta tjänsten som skadskjuten. Skivbolagen har alltså nästintill total frihet att pressa priserna uppåt, inklusive den hypotetiska friheten att stänga Spotify.

Elaka tungor talar om att skivbolagen hittills har nöjt sig med att mjölka riskkapital ur Spotify. När riskkapitalisterna vill ha tillbaka sina pengar, eller när kreditgivarna vill se en realistisk plan för vinst, kan skivbolagen dra sig ur med vinnarlotten. Om de är riktigt kortsiktiga, det vill säga. Men vad säger egentligen att skivbolagen skulle agera långsiktigt?

Talet om att “växa, växa, växa” låter onekligen bubbligt. Nästan lite 1999-känsla. Så vad kommer att hända om Spotify visar sig bli en bubbla? Om företaget en vacker dag ställer in betalningarna? Om det meddelas att X antal miljarder snabbt måste pumpas in för att inte tjänsten ska släckas?
Ja, då blir det riktigt spännande. Möjligen kommer Spotify att räknas som too big to fail, vilket betyder att det kraschen blir en politisk fråga. Vad skulle ett räddningspaket – eller frånvaron av ett räddningspaket – betyda för musikens framtid? Det skadar knappast att spekulera.

(Motsvarande spekulationer kring Facebook och Twitter vore också intressant att ta del av.)

På tal om Spotify, så är ju detta ett företag som ständigt beskrivs som en framgångssaga. Om man tittar på kassaflödena blir bilden inte lika entydig.

Spotify suger i sig riskkapital på ena sidan, bara för att på andra sidan slussa vidare pengarna till skivbolagens bankkonton. Men trots att det värderar sig till 35 miljarder kronor, har Spotify ännu inte lyckats bli ett vinstdrivande företag. Tvärtom ökar förlusterna, vilket nu tvingar dem att låna in nya pengar.

Är kanske Spotify en bubbla? För ett år sedan hörde jag själv sådana viskningar för första gången. Nu verkar de spridda skeptikerna bli fler. Det anonyma gänget på Sverige.pk publicerade just en attack på Spotify där läget sammanfattas sålunda:

Spotify har hyllats som kapitalismens lösning på ”problemet” med fri musik på internet, men företaget verkar mest bestå av luft. Spotify AB gick med 445 miljoner i förlust 2012, och hade samtidigt borgensåtaganden liggande på ytterligare ungefär 600 miljoner. Det innebär alltså ungefär lika mycket förlust i företaget som vinst för skivbolagen. Alltså består det framgångsrika Spotifykonceptet av att bolaget lånar pengar och ger till skivbolagen, som då känner sig nöjda. Frågan är vad som händer när investerarna slutar pumpa in pengar?

Samtidigt hotar Musikerförbundet med att stämma Spotify på grund av de låga ersättningarna till musiker (som i dessa sammanhang är något annat än låtskrivare). Och utan tvivel har skivbolagen ökat sin del av kakan på bekostnad av musikerna, om man jämför Spotify med exempelvis radio (där framväxten av en 50/50-delning mellan Sami och Ifpi har skildrats i min avhandling). Man kan visserligen betvivla om det kommer bli verklighet av stämningshoten. Fast å andra sidan räcker det med att de yttras för att framgångssagan ska solkas – och när framgångssagor solkas, hotar bubblor att spricka.

Framtiden är radikalt oviss. Det ska bli spännande att framöver få följa detta lite mer systematiskt.