Fortsättning på de spontana kommentarerna till årets internetstatistik.
Själv känner jag mig oftast hemma på nätet, men som en främmande fågel i internetstatistiken. Min typ verkar knappt existera där. Jag nämligen delaktig och utanför – på samma gång!
Delaktig är jag för att jag definitivt lever upp till den etablerade idén om vad det innebär att vara “aktiv” på nätet:
Det är de som själva på detta sätt är aktiva på internet som också känner sig mest delaktiga i det nya informationssamhället. De är företrädesvis unga och välutbildade med god inkomst och intres- se för att prova nya tekniska saker. Det hjälper till om man besöker bloggar eller Twitter. Allra mest delaktiga känner sig de som flera gånger dagligen är på Twitter och de som postar inlägg på olika forum flera gånger dagligen och kommenterar vad andra har skrivit.
Samtidigt tillhör jag den minoritet av befolkningen som inte har någon “smartmobil”. Har aldrig haft någon. Där framstår det nästan som att jag blivit akterseglad av historiens vindar, eller vad man nu vill dra till med.
2011 börjar främst de äldre unga (16–35 år) skaffa smartmobil och här sker det ett hopp i den dagliga användningen från 5 procent till över 40 procent på ett år.
Av alla mellan 16–45 år uppger numera nästan alla (9 av 10) att de “använder internet i mobilen” åtminstone ibland. Något färre gör det dagligen. Här varierar siffrorna mer beroende på ålder, men i runda slängar rör det sig om tre av fyra. Vi som inte mobilsurfar är alltså en klar minoritet.
Två av tre i befolkningen (65%) använder nu en smartmobil och en av tre (31%) en surfplatta.
En tredjedel av dem som ännu inte har en smartmobil i åldern 26–35 år anser det troligt eller mycket troligt att de kommer att skaffa en smartmobil.
Under de två senaste åren har spridningen av surfplattorna tagit fart. Var tredje svensk (31%) har idag tillgång till en sådan. Det är främst den unga föräldrargenerationen och deras barn som intresserat sig för surfplattan.
Själv har jag inte ens vidrört en surfplatta. Någonsin. Även som medlem av “den unga föräldragenerationen” tycks jag alltså höra till en minoritet – den minoritet som inte trycker surfplattor i händerna på sina barn. Tro mig, något plattskrälle kommer inte innanför vår dörr. Någonsin. (Däremot kan jag nämna att jag just i dag lärde mitt ena barn att använda en datormus för att rita på skärmen. Att göra så framstår säkert som oerhört ålderdomligt för vissa pekskärmsmänniskor.)
Internetstatistiken kryddas med några “porträtt” på idealtypiska människor, bland annat på en “15-årig flicka helt och fullt delaktig i informationssamhället”. Flickan använder dagligen både surfplatta, smartmobil och persondator. Att inte använda alla dessa prylar är ett tecken på utanförskap, antyder rapporten (dock utan att det sägs rakt ut).
Rapporten frammanar en motsättning mellan att “delta” i informationssamhället och att stå “utanför”. Ur en sådan synvinkel framstår jag mest som en udda typ. Men jag känner mig inte så udda. Jag känner rätt många andra som är synnerligen aktiva i dagliga tankeutbyten på internet, har tusentals följare på Twitter, samtidigt som de aktivt har valt bort att ha en smartmobil. Andra har en smartmobil, men vägrar syssla med de s.k. sociala medier som har blivit norm, utan föredrar andra sätt att interagera.
Intuitivt uppfattar jag att vi som försöker att sålla på detta sätt utgör en egen grupp. Vår grupp är kanske inte stor. Jag skulle heller inte påstå att vi utgör ett avantgarde. Men vi kan nog heller inte reduceras till eftersläntrare i informationssamhället.
57 kommentarer ↓
Vad var det jag skrev på Twitter för ett tag sen:
“Jag vill inte ha appar, poddar, pudlar, nudlar, kalaspuffar, instagram eller bilgodis. Kalla mig gärna bakåtsträvare. Jag kan leva med det.”
Jag tror att jag är modest interaktiv, men att använda det ordet som någon sorts belöning för min egen eller andras modernitet; Nej tack. Vi bara är som vi är vi som skriver och formulerar oss. Finns det ingen stenhäll ledig får man ju nöja sig med snabbare medier.
Och jag tror det ligger i sakens marknadsmässiga natur att förhäva mediets&teknikens betydelse.
Men ett medium, eller flera, som kräver ganska stoiska beslut av användaren för att sluta klicka vidare kan omöjligt vara bara gullesurf. Det är klart fördelaktigt för vissa företag om vi blir prat-och-delaktighets-knarkare.
Men jag som säger detta är förstås väääldigt gammal. Dröjde i det längsta med mobil. Har inte körkort, inte platt-teve, inte fön, inte mikrougn, etc. Jag har en äkta matta dock. Den flyger.
Udda?
Rasmus, varför lägger du prestige i att inte ha en smartphone eller surfplatta?
M, varför blir du så defensiv när du hör om någon som frivilligt har avstått från smartmobil och surfplatta?
Jag lägger alltså ingen prestige i det. Jag bara förbehåller mig rätten att själv välja bort.
Det vore ändå kul att höra varför du valt bort detta, även om det blir lite av omvänd bevisbörda. (Ungefär som när jag fick frågan varför jag *inte* såg Lady Gaga i O2 World.) Kanske borde jag själv i stället berätta varför jag valde att skaffa en smartphone, vilket skedde relativt sent, förra året. Det var väl ungefär så här: Nytta 10 %, nöje 30 %, omedvetet grupptryck 60 %.
Minns att du nämnde detta när du var med i Medierna i P1. Jag funderade då på att testa att vara utan i en månad för att se om jag märkte någon förändring. Blev dock aldrig av.
Tycker det kan vara skönt när man är utomlands och den enda internettillgången man har är internetcafé. Då begränsas ens surfande till det mest nödvändiga.
Å andra sidan börjar det bli svårt att tänka sig ett liv där man inte har ständig tillgång till kartor, tågtidtabeller, affärers öppettider och annat som gör livet enklare när man navigerar i en stad.
Apropå Gabrielle: häromdagen gjorde jag ett försök att “bloggsurfa” – alltså hoppa mellan bloggar genom högermarginalens bloggroll, och upptäckte snart att landskapet dominerades fullständigt av medelålders bibliotekarier, litteraturvetare och författare. Ett väldigt ohippt segment. “Eftersläntare” är kanske inte rätt ord, för det förutsätter ju att vi kommer hinna “ikapp”, och börja smartmobilsurfa om tre fyra år. “Aktivt utanförskap”?
Att ens kommentera en blogg är annars fruktansvärt 09. I dag kommenterar folk i kommentarfältet hos den som länkade bloggnlägget. Lite som att prata bakom ryggen på någon.
Med ursäkt för delvis osammanhängande inlägg.
Smartphone, ja det har jag, men det är ju bara en bärbar dator, fast i ännu mindre format. Skaffade en modern smartphone så fort det fanns, men så hade jag de urusla WAP-telefonerna väldigt tidigt också, bara för att ha något liten möjlighet till internetåtkomst.
Redan i mitten av 80-talet trodde jag att en anslutning till ett datanätverk var nödvändig för att en dator skulle fungera på något slags avancerat sätt. Detta var förstås en fantasi, något som min unga hjärna hade fått för sig. Det gick alldeles utmärkt att köra ritprogram ändå, ett av dåtidens mest avancerade användningsfall. Bara att rita med en mus (som Rasmus refererar till ovan) var ju något helt nytt.
Även om jag hade fel så visade det sig att jag skulle få rätt. Idag, eller snarare sedan många år tillbaka, har tillgång till Internet (och andra nätverk) blivit något som faktiskt är nödvändigt för en väldigt stor del av vårt datoranvändande. Se bara Rasmus artikel om No Google Day för fyra år sedan (och försök läsa den artikeln utan tillgång till Internet).
Har man som jag redan för 30 år sedan blivit besviken över att alla datorer i världen inte är permanent uppkopplade till varandra så är det ett ganska litet steg att vilja ha tillgång till nätet överallt.
Karl: jag är inte Rasmus, men många av de personer jag känner (inklusive mig själv) som aktivt valt bort en smartphone gör det för att de föredrar att umgås med omgivngnen runt sig men inte är säkra på att kunna hantera det. Vi skulle vara personerna som sitter och stirrar in i skärmen istället för att prata med den vi träffar, trots att vi egentligen trivs bättre med det sistnämnda. Om något så är det väl jus tatt vi hade kunnat vara konstant aktiva som är problemet. Hade man bara använt den för att kolla när Hemköp stänger eller när bussen går hade det väl varit betydligt mer oproblematiskt.
(Det här rent bortsett från “Cell phones are tracking devices that make phone calls”-grejen.)
//JJ
En annan konstighet med rapporten är hur brukandet av en surfplatta bland väldigt små barn (tvååringar och treåringar) likställs med att “vara uppkopplad till internet”.
Är tvååringens interaktion med en barn-app eller med SVT:s Bolibompa-sajt verkligen att likställa med att surfa på webben? Det är lite som att säga att man är ute i trafiken om man går längs en stig genom en skogsdunge, eller {insert nyspråk} som att säga att man gjort ett “karriärsval” när man börjar ettan i lågstadiet.
Vi kan även illustrera fenomenet med denna i mitt tycke djupt tragiska bild, länkad av Jardenberg häromåret.
Vi vet inte ens vad upprepat tv-tittande skapar för neurala och kognitiva effekter på ett så litet barn. Och nu förpassar föräldrarna dem till dessa flimrande interaktiva apparater! Väldigt små barn är både kompetenta och rationella, men valet av de leksaker du sätter i ditt spädbarns hand är en form av maktutövning då barnet knappast kan välja bort präglingen.
Mycket märkligt… Antingen har svenskarna övergivit den tidigare så omhuldade “försiktighetsprincipen” vad gäller den familjenära sfären – eller så finns principen kvar men trumfas av den råa, materiellt och strukturellt kodade styrkan i de nya mediernas ideologi.
Något av det mest positiva jag upplevt med att ha mobil internetenhet är faktiskt att jag blivit medveten om de negativa effekterna. Inte så mycket är den jag befarade innan jag skaffade den – att jag skulle kasta bort mycket tid på meningslösheter på nätet – utan att de tråkiga stunderna tenderar att försvinna, och hur det påverkar mig mentalt. Det är nog ingen slump att mindfullness-trenden dök upp ett par år efter att Iphone introducerades.
Men fördelarna överväger; jag tänker inte göra mig av med min smartfån, utan har lärt mig hantera och motverka vad den gör med mig genom andra val. Dessutom finns problemen där även utan de mobila enheterna, om än i lägre grad. Till och med om man lever helt utan internet kan det vara nyttigt med aktiva åtgärder för att se till att man stannar upp tillräckligt mycket och då och då byter från narrative till direct experience mode (terminologi från David Rock, ”Your Brain at Work”). Jag har numera betydligt större förståelse för sådant som muslimernas bön fem gånger om dagen.
Jag är lika Tjalle Tvärvigg som du. Min blötvara stöder inte rådande affärsmodeller.
Men jag vacklar lite när det gäller min sexåring. Laptop med Ubuntu är ok, men hur länge och hur skall man förklara varför man är fientlig mot Ipad et consortes?
Det är inget enkelt val.
Intressant, Johan. Det var av liknande skäl jag dröjde med inköpet; jag är alltid klistrad till datorns skärm hemma, så när jag är utomhus vill jag vara skärmfri.
Jag tycker också att det är intressant att man kopplar aktivitet både till produktion (av vad som helst) och till smartmobiler och surfplattor, med tanke på att de senare har markant sämre inmatningssystem. Man skall väl inte vara textnormativ: det är klart att särskilt mobiltelefonen, genom att alltid vara tillgänglig, har revolutionerat möjligheten för de flesta att producera ljud, bild eller video var de än befinner sig, men surfplattan har väl generellt varit passiviserande i hur man interagerar med nätet?
//JJ
Reduceras till eftersläntrare i informationssamhället… spontant kommer jag att tänka på den rörelsehindrade pojken som inte orkade hänga med när Råttfångaren från Hameln lockade bort alla barnen.
Vad gäller motsatsparen aktiv/passiv, delta/utanför kommer jag att tänka på en mycket vanlig syn när jag var i Venedig förra året: par som åkte romantisk gondol för 200 euro, vilket filmades med surfplattan, och antagligen lades upp på facebook. På ett sätt kan man ju säga att de är aktiva deltagare, på sociala medier. Samtidigt reducerar filmandet och surfplattan dem till passiva, utanförstående i det pågående nuet. Något som även gäller exempelvis föräldrar som sitter och twittrar när de går med barnen på skansen. Barnet: titta Björnen. Förälder(tittar upp från skärmen): Huh?
Att-inte-ha genom aktiva val är statussymboler. Jämför: att inte ha tv, inte ha facebook, inte ha smartphone, inte ha surfplatta.
Att medvetet ställa sig utanför pöbelns beteende kan uppfattas som snobberi, och därför, Rasmus, är det provocerande för vissa.
Facebook är på väg att gå kokainets eller tevens öde till mötes. Pöbeln tar över det, det förlorar sin elitistiska karaktär och användarna börjar fly. Sinom tid kommer även det hända smartphonsen å då kommer Rasmus, å andra som inte hoppade på tåget, vara dom coolaste katterna i stan, en stund iaf.
Att-inte-ha-tv/facebook/surfplatta/whatever hör till samma kategorier av statussymboler som den-stolta-okunskapen som man springer på lite då å då, alltså personer som stoltserar med att säga saker som: “Jag vet inte vem justin bieber är?” eller, “Va är det schalgerfestival, det hade jag helt missat!”, den senate kan även handla om sport, då rör mig så främst i kulturkretsar.
Rasmus, defensiv blir jag nog inte. Jag har “bara” en smartphone, ingen surfplatta.
Däremot så går, vad jag i brist på bättre ord kan kalla, mitt “hipster-alarm” igång. Ty ett av de mer vanligt förekommande sätten att försöka skapa “credd” på är att uttala sitt avståndstagande för något som är mycket populärt.
Signaturen “L” ovanför har på ett mycket bra sätt beskrivit det hela!
Skapa credd genom (kostsamt) avståndstagande låter som en variant av “The handicap principle”
Men det finns genuina ludditer också. Samt med affärsmodellerna inkompatibel blötvara.
Kul inlägg och kul diskussion. Jag använder stationär dator, laptop och sedan nyligen även en surfplatta som jag “fick” lite av en slump. Började dock använda den först när den privata laptopen gick sönder, som ett semitemporärt substitut för denna. Har helt klart ett internetberoende – både för att man är “tvungen” och för att det är stimulerande – men tycker mig ha funnit en relativt bra balans.
Mitt avståndstagande från “smart mobil” är ett medvetet, delvis kvasielitistiskt val, men i någon mån också praktiskt, tidsmässigt och ekonomiskt relaterat – ett slags mångfacetterad prioritering som torde ha vissa klara fördelar. Lite som när jag undvek att skaffa PS3, för då insåg jag att det även skulle innebära ny tv och utöver spenderade pengar även spenderad tid utan något direkt relevant telos. Och skaffar man “smart mobil” kostar det dels mer än en simpel ringa/messa-mobil, dels mer tid eftersom det finns risk att man blir mer beroende (än man redan är). Slutligen är det i någon mån också praktiskt relaterat eftersom man måste lära sig någonting nytt och styra och ställa; det är därmed skönt att slippa.
Jag vill gärna se mig som en sorts kvalificerad kosmopolit som gillar att resa och värderar det högre än ovanstående. Det ena behöver inte utesluta det andra när man tillhör svensk medelklass, men i någon utsträckning blir tid och pengar lidande när man skaffar för många saker och företeelser. Av samma skäl är jag skeptisk mot tyngre droger, även om jag inte är puritanistisk. Tid, pengar och praktiskt (och juridiskt) jobbigt i många sammanhang – minusen väger över.
Delaktighet är i sig ett lurt begrepp. Kanske kan man jämföra deltagande så som den här rapporten betraktar det med det deltagande som man brukar se inom olika dialogprocesser med medborgare kring stadsplanering. Det är framförallt något som ska gå att mäta kvantitativt som antal deltagare eller antal inlägg och kommentarer, men det undviker att tala om deltagandets upplevda meningsfullhet eller dess inflytande.
Hur skulle bilden förändras om vi talade om inflytande på nätet snarare än deltagande? Inflytande kan då både röra nätet i stort eller inflytande över sin personliga sfär på internet. Surfplattorna skulle för det mesta rankas lågt här då de mest är till för passiv konsumtion. Mobilen har som någon påpekat å andra sidan underlättat för spridandet av bilder, video och ljudupptagning samt diverse realtidskoordinering i stadsmiljöer som kan få stort inflytande. Det deltagande utanförskap eller vad som ska kalla det som rsms bekänner sig till skulle nog räknas som rätt högt i termer av inflytande. Inte bara gällande den demografin som tenderar att använda sig av det förhållningssättet utan också ett pendlande mellan intensivt deltagande och reflekterande på distans tenderar att skapa det bästa förutsättningarna för att säga något meningsfullt.
Jonas Andersson Schwarz tillför det jag glömde säga själv, och som är viktigare. Barnens vanor och tillvänjning, och föräldrar i evig frånvändhet. Swedish dissident sa också nåt bra.
Och hej ni andra, jag är alldeles för gammal för att ägna nåt intresse åt att credda mig genom anti.apperi. Jag bara är sån. Har alltid varit. Jag menar – vad är det för ball med att inte ha körkort om man råkar befinna sig på Mallorca.
Så glöm den där profileringsgrejen, det är seriösare än så. Alltså: Jag blir orolig om jag kommer hem till en familj på tre där föräldrar och nioårig dotter alla är lika försjunkna i den “interaktiva” drömmen. Och nära vänners barn som berättar om den känsla av frånvaro som uppstod kring en förälder som alltid pratade mobil, på promenaden och i båten och i köket, och det är bara EN liten grej. Närvaro får SÅ gärna vara både fysisk och psykisk, mental.
Men i övrigt är det ju en fantastisk över-alla-generationer-grej som finns på nätet. Mer än Wikipedia är ju bl.a. tillgången till andra gruppers språk, sätt, jargong. Det där som ger en lackmus på tidsandan. Nästan.
Hej!
Det viktiga är väl att bara för att posering och positionering medelst avsaknad av just surfplattor och smartphones förvisso existerar, så kan inte allt avståndstagande reduceras till det.
//JJ
Smarttelefoner är ett otyg. Människor som tidigare var kapabla till närvaro blir förvandlade till ängsliga Yatzy-spelare, nyhetsknarkare och instagram-fotografer. De får svårt att se människor i ögonen, har problem att följa med i resonemang som är längre än ett par meningar, och ser ut att må allmänt dåligt.
Alla kommunikationsmedier skapar en gränslinje mellan närvaro/frånvaro. Läser man en bok kan man (under goda omständigheter) bli uppslukad av boken och befinna sig någon helt annan stans. Samma sak med en persondator eller en dia-projektor. Problemet är alltså inte frånvaron som sådan. Snarare ligger smartelefonens bedräglighet i att den under så ytterst små tids- och rumsmarginaler kan skapa mikrodifferentieringar i närvaro/frånvaro. Alltså, en smarttelefon kan i ett fåtal sekunder på krogen/cafét leda bort även en förnuftig människa och göra henom helt frånvarande. Det räcker för att det inte längre ska vara lönt att samtala.
Man kan likagärna betala och gå hem med hälsningen “vi tar det på mejlen”….
Christoffer: Människor som koncentrerar sig på något har alltid varit frånvarande, ja – gäller bokmalar, målare, skribenter, whatever. Men det är trots allt en för omvärlden begriplig och/eller meningsfull frånvaro, som kan introjiceras som en normal mänsklig nödvändighet: För att göra något vettigt överhuvudtaget. Men smartphone/instagrammandet är ju motsatsen, en splittrad okoncentration, hit och dit och till och från.
Inte riktigt fruktbart vare sig relationellt eller arbetsmässigt/skapande.
Som sagt.
Har ingen platta, ingen social media, ingen traditionell tv men en fickbar telefondator.
“Däremot kan jag nämna att jag just i dag lärde mitt ena barn att använda en datormus för att rita på skärmen. Att göra så framstår säkert som oerhört ålderdomligt för vissa pekskärmsmänniskor.”
Som någon som ägnar hela dagarna på jobbet åt att rita med musen tycker jag att du gör ditt barn en enorm otjänst! ;) Musen är sällsamt olämpligt verktyg för att rita.
Först vill jag också berätta att jag har en smartfåne som jag dock använder som en vanlig mobiltelefon (jag fick den). Skälen är flera, dels en aversion mot detta att vara ständigt uppkopplad. Men också en viss oro för att bli beroende som Swedish Dissendent nämnde.
Samtidigt är jag förskräckt över hur cyborglika vissa verkar bli.
Jag jobbade på ett hotell och så ställde folk frågan hur man skulle ta sig dit eller till en annan plats. Jag började förklara, men genast bad man mig bara säga en adress så att de kunde använda gps:en. Sen gick de med blicken fäst på skärmen. Förstår de inte hur kul det är att gå vilse i en ny stad och upptäcka nya saker?
Jag förstår inte att fler förstår hur stressande det är att ständigt kunna bli nådd eller få statusuppdateringar från t.ex. FB?
Jag ogillar att folk sitter med sina ifånar med blicken riktad mot skärmen. Men samtidigt sitter jag gärna på ett kafé med en bok eller en tidskrift utan att bry mig om omgivningen.
Ibland känns det som om min aversion endast är en gammal gubbstrutts motvilja mot förändringar och jag är ännu inte 40 år.
Det var ett intressant inlägg och kul att läsa era kommentarer.
Inser i efterhand att min spya på surfplatteföräldrarna var skriven i affekt. Noterar att det är lätt att hamna i ett läge av moralpanik när man spekulerar kring medieeffekter på mycket små barn.
Men det är inte helt ologiskt. Det är i linje med mycket av de sociala sägandet och görandet runt de små barnen. Ofta utgår man från tänkta extremfall – så även i det här fallet. Självklart tror jag att det är mycket få föräldrar som i själva verket sätter sin knodd ensam framför en skärm. Det är intressant hur stumheten hos barnen framkallar en projiceringsyta där man låter det värsta och bästa spelas upp.
Dock – tendensen med surfplattor och smartfoner är det som är det intressanta. Jag inbillar mig att barnet försöker säga: Vi kommer att dränkas i det där ändå, pappa. Så hjälp mig då i stället att utveckla såna grejer som kommer att vara eftertraktade i framtiden: Fantasiförmåga. Koncentrationsförmåga. Det taktila. Idrott och hälsa. Ickeverbal mellanmänsklig subtilitet. Orken att vänta på något gott och inte vänja sig vid instant gratification.
Allt det där som surfplattan inte kan ge!
Tycker det är anmärkningsvärt att retoriken är raka motsatsen till när man diskuterar qnark. Båda lovar berusningar och nytta, och riskerar att sätt människor i ett ohälsosamt beroende.
Det pratas väldigt tyst om att man kan missbruka internet/teknik, och det pratas väldigt tyst om att det går att bruka qnark.
Kanske är det, för vissa personer i vissa lägen i livet, lika illa med en ficka full av internet som en ficka full med heroin.
Jag har själv en iPhone. Men den fick jag gratis av en släkting. Så jag behöver inte ta ansvar för mitt missbruk. Ha!
Sedan skall man förstås inte lägga all skuld på rapporten vad det gäller vissa begrepp som används där: det handlar, om jag inte missförstått någonting, om i vilken utsträckning människor självrapporterat känner sig delaktiga, varpå författaren har försökt att göra rimliga korrelationer. En fråga som uppstår då är ju om vi som ställer oss skeptiska till det vill underkänna den upplevelsen?
Frågan är inte retorisk. Jämför med upplevelsen av att vara mycket väl förtrogen med teknik om man växer upp med och kan hantera en Iphone eller Ipad, men där man har vuxit in i ett låst system som inte tillåter användarkontroll. Det är rimligtvis mycket enklare att känna sig förvirrad och tekniskt inkompetent om man använder en PC, men delvis handlar det om att PC:n tillåter en att göra alla de misstag en renodlad Iphone- eller Ipadanvändare inte ens vet om att man kan göra. I det läget kan man ifrågasätta om surfplattan tillåter en djupare förståelse ens när man är mycket bekväm med att hantera den ur ett användarperspektiv.
//JJ
Kommentera