Skräcken för deflation verkar just nu sätta sina klor djupare i den nationalekonomiska mittfåran. Nyligen hölls ett IMF-seminarium som avslutades med ett panelsamtal där en viss Lawrence Summers – ekonom som jobbat under Clinton med att avreglera finansmarknaderna – höll ett uppmärksammat anförande som sägs ha blivit allmänt hyllat. Till hyllningskören sällar sig bland andra Paul Krugman. Så vad är grejen? Låt oss läsa vad The Economist skriver i sitt grundliga referat.
Lawrence Summers (LS) målar upp ett skräckscenario: att hela västvärlden ska gå samma väg som Japan gjorde på 1990-talet. Referensen är legio bland nationalekonomer, medan vi andra brukar ha svårt att begripa vad som skulle vara så hemskt med att Japans tillväxt har stagnerat.
För tjugo år sedan, när LS och hans kollegor ställde prognoser för Japans framtida tillväxt, räknade de med en BNP som skulle bli dubbelt så hög som den faktiskt är i dag. Det är väl en anmärkningsvärd siffra, men en normal människa torde tolka den som att en stagnerad tillväxt är fullt möjlig utan att det leder till katastrofala följder. Fast att detta funkar i Japan betyder inte nödvändigtvis att det är möjligt i systemet som helhet. Nationalekonomer har dock exceptionellt svårt att tala om det kapitalistiska systemet som en helhet – inte för inte är de nationalekonomer.
Nå, LS har åtminstone fattat att det var något lurt med nollnolltalets korta högkonjunktur. Den var kort sagt en kreditbubbla:
First, he points out, the expansion prior to the crisis was a strange one. Borrowing and asset prices soared, he notes, but by most key measures—capacity utilisation, unemployment, and inflation—the economy was not bumping up against its potential. “Even a great bubble wasn’t enough to produce any excess in aggregate demand,” Mr Summers says.
And second, more than four years after the end of the downturn real output isn’t anywhere close to regaining its pre-crisis trend. On the contrary, it has fallen farther behind that trend. There has been no recovery in the share of population working.
Alltså: ingen verklig återhämtning finns i sikte. Särskilt inte i fråga om sysselsättning. Vad som däremot har hänt efter krisutbrottet 2008 är att västvärlden har fastnat i ett finansiellt undantagstillstånd med negativ realränta. Inga centralbanker verkar villiga att höja de styrräntorna över noll inom överskådlig tid.
the real, natural rate of interest is negative. And so at prevailing rates of inflation there is no way to get short-run nominal interest rates low enough to generate the sort of strong recovery that used to be common after deep recessions. What’s more, he says, this state of affairs may persist for quite a long time. And that means that the crisis is not over.
När nationalekonomer talar om en “naturlig” räntenivå, syftar de på aktörernas förväntningar – den förväntade takt som kapital ska växa i. Om inte bara realräntan är negativ, utan även den “naturliga” räntan, betyder det att marknadens aktörer förväntar sig att kapitalet inte ska växa utan krympa.
The Economist ordar lite löst om att det minsann kan finnas massor av skäl till varför realräntan är negativ, exempelvis “demografiska eller teknologiska trender”, men att skälen ändå är en irrelevant sak. För enligt dem finns det nu bara en stor fråga: hur går det att provocera fram en högre inflation? Endast med högre inflation kan den nominella räntan förbli positiv, trots att realräntan är negativ.
Paul Krugman försöker tala ur skägget och säger: “om marknaden vill ha en kraftigt negativ realränta, så kommer vi att få varaktiga problem om vi inte hittar ett sätt att leverera en sådan”. Han skisserar två sätt:
1) att “eliminera papperspengarna” för att kunna införa negativa räntenivåer på sparade pengar (vilket för mig låter som en idé hämtad direkt från den gamle proudhonisten Silvio Gesell);
2) att “pressa upp inflationen genom de självuppfyllande profetiornas kraft”.
Inflationstakten borde fördubblas – så går det att sammanfatta det budskap som förs fram överallt i affärspressen just nu. Det låter faktiskt lite som Göran Greider för två år sen. The Economist skriver rakt ut:
Central banks’ current inflation goals are inconsistent with a real recovery or a sustained exit from the zero lower bound. They should raise them and try to increase expectations of inflation.
De skriver även om att “guldmyntfotens mentalitet” i viss mån levde kvar i den generation av ekonomer som från 1970-talet slöt upp bakom monetarismen, där kampen mot inflation ställdes i första rummet. The Economist lutar alltså åt att detta är en tradition som måste städas undan om inte den nuvarande krisen ska leda över i en deflation.
Räkna med höjda inflationsmål framöver. Utanför den nationalekonomiska mittfåran kommer detta att leda till olika reaktioner. Vänsterborgerliga ekonomer kommer att hylla det höjda inflationsmålet som ett steg i rätt riktning. Kritiska kristeorier kommer kanske att få ökad anledning att gå djupare in på inflationskritik, alltså att ställa frågan om vilken roll som inflationen spelar i att upprätthålla kapitalismen.
Däremot vet jag inte hur reaktionen blir från ultraborgerligt håll, där man har för vana att ständigt varna för att hyperinflationen snart kommer att bryta ut. Kommer rädslan för hyperinflation på några års sikt förpassas till de politiska marginalerna? Alla som fortsätter varnar för inflation verkar just nu glida allt längre från mittfåran.
38 kommentarer ↓
LOL! Så mycket rökridåer, när fakta är så enkla.
1. Respektive riksbank bestämmer hur hög “inflationen” skall vara genom hur mycket nya sedlar de trycker upp. Utan att det bokförs naturligtvis.
2. Valutakurserna bestäms på en global totalisator, där ett antal stora aktörers satsande – bakomliggande analys – är helt dominerande.
3. Det enda som är av bestående värde idag är guld.
Den som är mån om sitt sparade kapital bör alltså obedelbart köpa guld för sina pengar. Riktigt, handfast guld alltså, inte några obskyra guldfonder.
Har inflation samma verkan som krig, eller annan förstörelse på den Kapitalistiska ekonomin? I båda fallen kan tillväxten börja om då kapital förstörts.
Kan I så fall kontrollerade Inflationer upprätthålla Kapitalismen till den punkt där det går inflation i själva varuformen och tilltron och lusten till systemet försvinner?
Nej Pjotr, inflationen har ingen som helst verkan på ekonomin. Den är helt enkelt bara en virtuell verklighet i en faktisk ekonomi.
Man kan rent av säga att den är en politisk möjlighet att dölja politikernas inkompetens.
Inflation, deflation, schmeflation. Bah! Det enda som är värt något i ett modernt samhälle är medborgarnas nedlagda arbetstimmar. Allt annat är enbart snömos.
Till BF: Verkligheten är knappast så enkel.
Till Rasmus: European Tribune är för mig given läsning angående krisen men jag har inte sett dig nämna den, är du bekant med den bloggemenskapen? De har en tänkvärd och tydlig krönika om just detta:
http://www.eurotrib.com/story/2013/11/17/94522/544
@Björn
Silver är kanske bättre än guld?
BF: “Det enda som är av bestående värde idag är guld.”
“Det enda som är värt något i ett modernt samhälle är medborgarnas nedlagda arbetstimmar.”
Vill du med detta mena att vi inte lever i ett modernt samhälle idag? Det är den enda logiska slutsatsen jag kan dra.
Björn, angående punkt #1. QE1, QE2, QE3 har pumpat in oerhörda mängder med pengar i ekonomin utan någon nämnvärd förändring på inflationen. Econ 101 är en förenklad bild av verkligheten.
Titta på grafen här
http://research.stlouisfed.org/fred2/graph/?chart_type=line&s%5B1%5D%5Bid%5D=BASE&s%5B1%5D%5Brange%5D=10yrs
och jämför den med
http://research.stlouisfed.org/fred2/graph/?chart_type=line&s%5B1%5D%5Bid%5D=CPIAUCSL&s%5B1%5D%5Brange%5D=10yrs
#Daniel
Det finns sannolikt en fördröjningseffekt här, precis som om man pumpar ut en massa kemikalier i naturliga system.
Jag förstår att historiker ofta ifrågasätter att inflationen ledde till världskriget 1939. Men inflation som medvetet och avsiktligt halmstrå, vilket det skulle bli idag, kan leda till en desillusion och desperation där krig blir ett allra sista halmstrå.
Fast då inte krig mellan nationalstater, eftersom de internationella spänningarna idag (EU etc) inte är horisontella utefter gamla landsgränser utan vertikala. Krig kommer alltså föras mellan sönderfall – “globalism” och mellan separatism – centralmakt.
Räknenissarna älskar krisen. Då kan de känna sig viktiga.
Men jag vill hellre att man tänkte sig krisen i Europa som existentiell.
Vi européer som vant oss vid välfärd och lagom klirr i kassan, har hamnat i ett tillstånd som vi postbellum inte behövt ta hänsyn till.
Samtidigt har vi skapat en extrem sekulär värld där vi inte längre ser det som sker som t.ex. Guds prövning, dvs. för in det i en förståelsebringande berättelse.
Jag ser oss som myndiga personer, i Kants anda, men ekonomernas idévärld har fått för stor inverkan på vårt sätt att analysera världen.