Tre veckor har gått sedan den ofattbart välbesökta konferensen Marx2013 och jag lovar att snart skriva några återblickande ord. Här kommer bara ett litet brottstycke från panelsamtalet om krisen. Medverkande var Lovisa Broström, Kajsa Ekis Ekman och jag (Rasmus Fleischer). Ämnet var just så brett som det låter, så samtalet blev inte mycket mer än ett snabbt svep. Om någon är intresserad så finns i vart fall videodokumentation på ABF Play.
Philip Stålhandske skrev ett referat som jag tänkte återanvända här – med reservation för att de lösryckta replikerna kan ge en orättvis bild av vad de tre panelisterna ville ha sagt.
Jag har bara filat pyttelite på språket samt bytt ut en av mina repliker mot en annan källa. Däremot prövar jag att byta ordning på replikerna för att se om det hela kan få bättre flyt.
* * *
Ekman:
Vad är det som står på spel? För den som enbart studerar är detta en enormt spännande tid – all bullshit tvättas bort. För den som drabbas är det en katastrof, det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket man kan spara i Grekland just nu.
Konjunkturen är som vatten. När den sjunker (undan) syns bråtet och folk misstar det för krisen. Bråte som till exempel korruption. Men orsaken är den amerikanska lånekrisen.
Införandet av euron var i praktiken en devalvering av den tyska valutan, vilken stärkte den tyska exporten och gav Tyskland en dominerande ställning i Europa.
Fleischer:
Kapitalismen är i kris sedan 1970-talet. Den är ingen struktur, utan en djupt motsägelsefull process.
Viktigt att se krisen på flera olika (abstraktions)nivåer: euron, Kina/USA, lån…
Handelskretsloppet Tyskland/Sydeuropa har en motsvarighet i kretsloppet USA/Kina – båda har upprätthållits genom en massiv tillökning i fiktivt kapital.
Sverige har en mycket stor privat skuldsättning. Det är mycket oroframkallande vart detta kan leda.
Broström:
Skillnaden mellan Grekland och Sverige är att de svenska politikerna är smarta nog att skjuta krisen på framtida generationer.
Det är en lånekris. Sjunkande löneandelar leder till ökade lån, minskade skatteintäkter och därmed ökande statliga lån. Privat och offentlig belåning kan slå på precis samma sätt.
Vi har gått från ”Staten: byråkraten”, till ”Staten: kamraten”, till ”Staten: psykopaten”. Reaktionen blir ”Jag fattar inte. Du som alltid varit så snäll?” vilket hindrar protester.
Kapitalet är mycket mer sammansatt i dag än någonsin tidigare. Skakar det någonstans skakar det överallt.
Ekman:
Vill man lära sig om kapitalismen, läs inte Marx – läs kapitalisterna. De förklarar rakt ut hur och vad de gör. Till exempel hur de behövde EU för att stärka sin egen position.
Fleischer:
Vi behöver Marx är för att komma bort från bilden av halvonda industrikapitalister och helonda finanskapitalister. Kapitalet är ett.
Ekman vill i viss mån härleda krisen till en avreglering av finansmarknaden. Fleischer vill inte se det så, utan menar att vi bara hade haft ett annat slags kris om avregleringen inte skett.
Ekman:
Om grekiska staten hade ställt in sina betalningar hade värde förstörts och vi hade kanske sett ett sundare system. Men det finns en motsättning mellan kapitalismen och kapitalisternas intressen.
Fleischer:
Lösningen är inte att vänsterkeynesianer vinner val och försöker öka exporten. Alla stater kan inte öka exporten.
39 kommentarer ↓
Tror jag har invänt samma sak förut, men jag greppar inte var du får bilden av keynesianism i sista repliken från. Det handlar ju inte om att öka exporten, utan att öka inhemsk efterfrågan?
Micke: nu inledde jag ju detta inlägg med en explicit brasklapp om att de återgivna kommentarerna är lösryckta ur sammanhanget. Fast såvitt jag minns gick det undan även i själva samtalet. Det stämmer att keynesianism handlar om att öka inhemsk efterfrågan, men nu syftade det på dem som menar att krisen i Grekland hade kunnat lösas genom att landet devalverade sig till en bättre position på exportmarknaden. Detta är en rätt vanlig uppfattning i vänsterpolitiska sammanhang – generellt överlappande med en brett definierad vänsterkeynesianism. Inte sant?
Ökad inhemsk efterfrågan ökar väl snarast importen. Från Kina.
Kopplade till slut det där med att bankernas utlåning *bokstavligen* skapar nya pengar, efter en presentation på fscons i helgen (typ, jag lånar 1MSEK för att köpa en lägenhet. Banken ökar siffrorna på mitt konto med en miljon. Kanske bokför de en liten andel av detta som en minskning på nåt internt konto. Men lejonparten av beloppet tas helt ur luften). Det känns närmast surrealistiskt, så jag kan ju hoppas att jag fattat fel, men jag har hört detta från ett par olika källor nu.
Och det gör ju skuldsättningen mycket mer intressant.
1. Penningmängden växer väl, och bör växa, ungefär som det totala värdet i ekonomin (väldigt löst talat).
2. Pengar skapas framför allt genom att privata banker lånar ut nya pengar, och i närmast försumbar grad av att centralbanken eller staten ger ut nya pengar.
Alltså, om vi nu ska ha en ekonomisk tillväxt på 3% eller något årligen, och kopplar ihop dessa två punkter, så är det ju närmast självklart att vi också får en en skuldsättning som ökar med runt 3% om året. Och när åren går så får vi alltså exponentiellt ökande skuldsättning i samhället.
(Och till detta kommer väl dessutom räntan som ökar på skulderna ytterligare).
Jag måste genast köpa mer bankaktier ;-)
Rasmus – alla kan väl (teoretiskt sett) öka exporten? Jag gissar att du menar alla kan inte ha en ökande bytesbalans.
Erik: Naturligtvis menar jag att alla länder inte kan ha positiv bytesbalans.
“Export går inte att leva på”
http://ekonomistas.se/2013/10/11/export-gar-inte-att-leva-pa/
Tackar Rasmus, perfekt att streama denna video såhär på lördagskvällen, hela familjen samlas runt skärmen och hade vi bara haft en brasa hade vi även grillat pinnbröd. Nu ska jag smälta det hära.
Företagen som exporterar varor, tjänar pengar på detta. Hur ska den ”normala” konsumenten kunna konsumera med pengar som andra tjänar? Och att ha ett tak över huvudet, förutsätter att man kan betala det. Det är ju affärsföretag som bygger och säljer och hyr ut…
Samma statshushåll, som ska krympa ner statsskulden, ska samtidigt sätta igång konjunkturen – för kapitalens tillväxt har allmänt gått ned. Man erkänner alltså officiellt, att de europeiska försöken att få bukt med krisens verkningar, framför allt genom att radikalt begränsa statsutgifterna, inte lyckats. Det påpekas, att själva sparpolitiken har oönskade biverkningar; den har nämligen drivit in näringslivet – speciellt i södra Europa – i en recession.
Nedskärningarna hade inte enbart följden, att befolkningen blivit fattigare, utan har överhuvudtaget förstärkt det nationella näringslivets nedgång. Det visar sig på alla håll och kanter, att omsats och vinst är beroende av statlig efterfrågan och subventioner. Och när omsats och vinst uteblir, så blir markandsekonomins tillväxt inte bara långsammare, utan upphör. Kapitalistiska affärer är beräknade till vinst och därför blir det kris när det inte finns något perspektiv för tillväxt för kapitalen. Betalningsförmågan i samhället minskas av statens sparpolitik.
Kommentera