Stockholm under 2000-talet: mer eller mindre beboeligt?

Vi verkar vara rätt många som upplever att de sista spåren av liv i Stockholms innerstad är på väg att slockna. En utveckling som vi kanske inte ens sörjer, eftersom den har känts irreversibel sedan ganska många år.

Till luciahelgen stänger Café Sodom. “Arlandafieringen” gör Stockholm till en enorm ickeplats, för att citera Mathias Wåg som tidigare i dag kastade ut en intressant fråga Twitter (här i lätt redigerad form):

Nyfiken på hur borgare/liberaler ser på Stockholm. Tycker de verkligen att stan har blivit skönare att bo i? Fler trevliga ställen? Schysstare musikscen? Musikställen, träffpunkter, mötesplatser, boende, levande kvarter där man känner varandra.

Ens om man har fett med cash: går det att hitta levande kvarter? Känns det som en stad man bebor – inte bara förvaras i?

Oavsett politiska etiketter är det en fråga som alla borde fundera på. Kommunala myndigheter levererar ju på löpande band visioner om hur Stockholm i den nära framtiden ska bli en mer levande stad, en bättre plats att bo på. Så länge vi bara pratar om framtiden kommer inget väsentligt att bli sagt. Frågan om staden måste få sin historiepolitiska laddning.

I vilket tidsperspektiv? Jag tror att det är rimligt att prata om vad som skett sedan sekelskiftet, alltså år 2000. Eller sedan 1998, om man ska vara petig. Då inleddes väl, under blått styre, den första vågen av ombildningar av hyresrätter till bostadsrätt, som förändrat stadens geografi. Under tidigt 2000-tal inleddes också det frenetiska byggandet av arenor och gallerior. Vi kan alltså säga: ett 15-årigt perspektiv.

För att renodla den frågan om stadens kvalitet, tror jag också att vi i just detta sammanhang kan bortse från det enorma problemet med att alls hitta en bostad i Stockholm.

Alltså kastar vi vidare frågan: Upplever du som bott i Stockholm att det under 2000-talet har blivit en bättre eller sämre plats att bo på? En mer eller mindre levande stad?

20 kommentarer ↓

#1 Karl on 9 November 2013 at 11:06 pm

Intressanta frågor som jag ser mycket fram emot att höra olika svar på. Själv är jag uppvuxen i Stockholms innerstad men har bott större delen av mitt vuxna liv annorstädes, och det sammanfaller med 2000-talet, så mina insikter är kanske lite begränsade. Tittar jag på mina egna barndomskvarter tycker jag dock det mesta är sig likt – det är ungefär samma butiker nu som på nittiotalet, några av krogarna har blivit andra krogar och nån närbutik har blivit hipsterfik bara, lite trist men knappast nåt som gör kvarteren mindre levande. Huruvida folk känner varandra i kvarteren vet jag inte, men det tror jag inte heller har förändrats så mycket. Det är väl grannarna man känner lite grann, och kanske de som har barn i samma klass som ens egna barn, de bor ju oftast i samma del av stadsdelen.

Undrar också lite om 1998 verkligen räcker? Om man ska prata om en gentrifiering eller omvandling av innerstan börjar den nog inte på nittiotalet utan snarare på säg 70-talet, när saneringsplanerna uppgavs och man började rusta upp de förfallna kåkarna och byggde om kvarvarande omoderna fastigheter till modern standard.

#2 Karl on 9 November 2013 at 11:30 pm

Tillägg: sen är det i och för sig klart att vissa saker har förändrats eftersom samhället i sig har förändrats. Det fanns givetvis färre gym och cykelaffärer eftersom vuxna knappast tränade eller cyklade, som jag minns det. Det fanns färre kaffekedjor, färre ekomataffärer, o.s.v. Så då måste det ju ha funnits andra verksamheter i lokalerna, men vetefan vad det kan ha varit. Antar att det var mycket närbutiker, solarier, kanske barer? Ni som var lite äldre på nittiotalet får gärna fylla i :)

Etniskt minns jag det som homogent, det fanns knappast några invandrare boende i våra kvarter. Socio-ekonomiskt var det också rätt homogent, i alla fall om man ser till barnfamiljerna så var det mestadels stabil medelklass tror jag, såklart med vissa undantag. Kan tänka mig att bo i innerstan var mer en markör för kulturell tillhörighet då – man ville ha stadsliv – än ekonomisk status, det kan nog ha ändrats idag. Samtidigt är väl innerstan fortfarande den ekonomiskt minst segregerade delen av Stockholm så det torde ha varit blandning då som nu.

#3 C. on 9 November 2013 at 11:32 pm

Varning, lång och bitter kommentar.

Jag har bott i Stockholm i större delen av mitt liv, och har alltid känt att det blir en ständigt värre plats, främt socialt. Som stad känns den så hopplöst exkluderande. Jag känner mig mindre välkommen här för varje år som går. Som om det inte finns plats längre för någon som inte går med liberal konformism. De fristäder som har funnits försvinner hela tiden. Café Edenborg gick i graven, och nu också Sodom. Hallongrottan och Högkvarteret likaså. Vissa nya platser uppstår emellanåt, men som inte alls lyckas fylla tomrummet som de gamla lämnar efter sig. Många initiativ tas, men de flesta antingen misslyckas eller gör ingen skillnad. Jag upplever i grund och botten att jag inte alls har någonstans att ta vägen längre. Allt vi får istället är dyra, exklusiva trendhelveten och ständigt utökad övervakning. Stockholm förvandlas mer och mer till en “hipp” stad (om uttrycket tillåts), fast det kretsar ju så gott som uteslutande kring kött, alkohol och feta plånböcker.

Bostadssituationen går åt helvete. Ända sedan jag flyttade hemifrån har jag i bästa fall varit förpassad tilldyra andrahandslägenheter. Arbetstryggheten går åt helvete. Jag har knappt haft ett vitt jobb i Stockholm, och känner knappt en enda person i min ålder som har fast anställning. Livet känns bara kasst här för mig. Staden är ju knappt vaken ens om dagarna. Efter klockan sju somnar den helt för oss som inte vill ägna varje kväll åt att dricka alkohol. Hela staden känns bara så steril, så stikt och korrekt i någon bisarr borgerlig bemärkelse.

Jag bodde i London i några år, och den faktiska livssituationen där är ju inte precis bättre. Den stora skillnaden däremot, var att det där finns ett helt annat socialt liv, utanför det det liberala helvetet, som det inte alls finns plats för i Stockholm. Staden i sig tillåter inte sådana platser och möjligheter att uppstå här. Det är inte roligt. Jag mår bara dåligt av Stockholm. Jag mår dåligt av alla vakter i tunnelbanan och utanför krogar. Jag mår dåligt av att behöva bo i en sunkig, livlös förort på en ändhållplats för att jag inte har några som helst möjligheter att kunna bo någonstans där jag skulle trivas. Jag mår dåligt över att de enda jobb jag har haft som inte varit svarta har varit via bemanningsföretag. Jag mår dåligt över att inte kunna känna mig trygg någonstans, och jag mår dåligt över att känna att alla platser som jag trivs med håller på att försvinna. Stockholm är inte en bra stad att bo i. Inte kulturellt, inte socialt, inte ekonomiskt. Inte alls.

#4 Alex Rowe on 10 November 2013 at 10:19 am

Intressant fråga. Hos mig väckte det massor av olika små tankar.

I tuben på väg hem från jobbet för några dagar sedan var det en trevlig kille från Kanada som helt spontant började att prata med mig.

Jag har bott ett tag i Australien tidigare och kände då att jag verkligen saknar det där trevliga småpratet främlingar emellan.

Vet inte och för sig inte om det någonsin har funnits sådant i Stockholm. Men minns att det förekom mycket mer i den ångermanländska småstad där mina farföräldrar bodde. Små grejer som att heja på busschauffören och prata lite med folk på torg och i butiker.

#5 Alex Rowe on 10 November 2013 at 10:26 am

Är uppvuxen i en villaförort , men flyttade in till stan när jag flyttade hemifrån. Till min förvåning jade jag mycket mer kontakt med grannarna när jag bodde i villa än nu. Trots att man bor i samma hus ses man knappt. Om det inte vore för att man ibland hejar på folk i trappuppgång så skulle jag kunna tro att det bara är jag som bor i huset. Man går in till sig och stänger. I hus är man mer ute i trädgården och träffar då och pratar med grannar.

#6 Alex Rowe on 10 November 2013 at 10:29 am

En annan sak som slog mig år att mina två gratis lokaltidningar inne i stan till hälften består av bostadsannonser. Både den från Mitt i och den från Direktpress.

#7 Mattias on 10 November 2013 at 10:42 am

Inte för att vara sån och jag älskar teknik, men det händer i i princip varje stad. Tror en stor del av det är plattornas och mobilernas fel. När folk inte pratar med varandra på tunnelbanan finns inte så mycket tillfällen att bygga upp nätverk för att skapa till exempel en levande musikscen. Man blir ju sedd som en idiot om man ens frågar någon om vägen.

#8 C. on 10 November 2013 at 1:14 pm

Mattias: Jag upplever det där väldigt mycket som en Stockholmsgrej, folks rädsla för social kontakt i offentliga miljöer och det kalla bemötande en själv får när en försöker ta kontakt på det sättet.

Jag har tänkt väldigt mycket om sistones på det som en sorts idé om internaliserad korrekthet. Jag har inte alls upplevt det på samma sätt när jag har bott utomlands, vare sig det är i Europa eller i USA.

Sedan så ska det ju sägas att sociala medier är ett bra verktyg för att bygga upp levande musik- och kulturscener också. Jag tänker att de flesta initiativ som tas lyckas åstadkomma någonting just tack vare den typen av sociala nätverk. Jag har själv aldrig tänkt på spontana möten i tunnelbanan som den plats där det händer.

#9 PN on 10 November 2013 at 3:46 pm

Bättre:

* Fler cykelbanor.
* Kläderna luktar inte längre rök efter ett krog- eller restaurangbesök.
* Större utbud av bra restauranger.
* Mer programverksamhet på bokhandlar och bibliotek (Stadsbiblioteket, Rönnells, Söderbokhandeln, Aspuddens bokhandel, etc).
* Cinemateket fick en välbehövlig nystart och har sedan ett par år riktigt bra verksamhet, till exempel stumfilmer med livemusik (bra grejer!).
* Ett oberoende kulturhus: Cyklopen!
* Ett större utbud av vegetarisk mat (?).
* De estetiskt mest vedervärdiga formerna av bratkultur verkar ha försvunnit (typ rosa skjortor och platinablonderat hår).
* Vattenfestivalen är borta (och bortglömd).

Sämre:

* Fler bilar.
* Fler gym.
* Många fina singelbiografer har försvunnit.
* Bara en stor filmdistributör återstår sedan Sandrews försvann.
* Hipsterängsligheten har gått för långt, man kan knappt köpa ett bröd på ett bageri längre utan att h-ordet dyker upp (konspirationsteori: de stora varuhusen och de multinationella företagen planterade hipsterviruset för att skrämma bort folk från småbutiker, begagnat, vinylskivor och olika lokala etablissemang).
* Det finns nästan ingen möjlighet att få saker reparerade längre, man förväntas slänga och köpa nytt.
* Skräpigare.
* Mer ljud- och musikföroreningar.
* Väldigt likriktade bostadsområden.
* Alla jävla köksrenoveringar!

Lika bra:

* Toalettmusiken på Zita/Babs (ahhhh).

#10 Andreas E on 10 November 2013 at 5:40 pm

Lite off topic kanske, men jag skrev om min minskande kärlek till Stockholm på min blogg i höstas: http://www.andreasekstrom.se/stockholm-pas-plus-mon-amour/

#11 Viktualiebrodern on 10 November 2013 at 7:46 pm

Jag blev mycket besviken över hur Hornstull gick under och blev obeboeligt tidigt 2000-tal. Cinnamon var ok som urbant fik, när Mjölkbar och Copacabana kom var det trevligt, men de visade sig vara början till slutet. Ombyggnaden av Hornstulls strand var spiken i kistan. Från hood till bolånetorskstim.

Gallerian fullbordade det hela. Bara Mickes skivor håller flaggan uppe som storstadsmarkör. Kanske är han ett alibi?

#12 Viktualiebrodern on 10 November 2013 at 8:05 pm

Mickes skivor, pizzerian på Verkstadsgatan med jättepizzor snett emot Cinnamon samt den italienska delikatessbutiken med underbart god espresso (myyycket bättre än på det flashiga stället snett över Långholmsgatan) och kul innehavare vid Västerbrons fäste. De håller fortfarande det gamla Hornstulls flagga högt.

#13 Gabrielle Björnstrand on 11 November 2013 at 12:06 am

C. “internaliserad korrekthet” var ett bra uttryck, Stämmer.

Men själv har jag som gammal stockholmare minst fem olika erfarenheter:
1. Folk har blivit öppnare och oräddare – kanske i takt med utlandsresor o dyl. Själv pratar jag ofta med främlingar och 90% gillar det.

2. Genomkommersialiseringen och uppköpningen av innerstan parodi-etablerar nån sorts Solsidanklass av halvt utbrända med fina kläder och gränslösa ungar.

3. Bor man nära den största parken – som jag – finns ett andningshål så stort att man glömmer “eländet”.

4. Restauranger och hak hur många som helst. Men husen bebos av folk som skiter i allt utom sina pengar, stadsjeepar, renoveringar och lån. Göra intryck – hellre än uttryck.

5. Kvinnor är bättre på att skapa långvariga grannrelationer. Jag har två superfina grannar, och periodvis har vi gått ut och in hos varann, ätit ihop mm.

Men anonymiseringen fortgår. Och den otäcka känslan av att man inte behöver vara trevlig mot folk som man inte kan använda på ngt sätt. I varu-utbytet.

#14 Magnus A on 11 November 2013 at 3:57 pm

Jag upplever inte att man i Stockholm (eller någon annan storstad jag har besökt heller) varken har tagit eller tar kontakt med folk man inte känner ute på gatan i någon större utsträckning. Jag tycker nog inte heller att “ute på gatan” är någon bra arena för detta.

Vad som däremot har blivit förödande för de sociala interaktionerna ute på gatan är att alla blir antastade precis hela tiden, vilket gör att det är väldigt påfrestande att vara öppen för frågor. Jag upplever detta åt båda håll, både att jag sluter mig mer än jag skulle vilja och att jag inte vågar fråga andra om “irrelevanta” saker för att jag är rädd att bli uppfattad som försäljare.

“Skulle jag kunna fråga dig om en sak” är närmast ett hot i dagens Stockholm.

#15 Viktualiebrodern on 11 November 2013 at 4:22 pm

““Skulle jag kunna fråga dig om en sak” är närmast ett hot i dagens Stockholm.”

De som frågar så kör stenhård profilering också, så förutom risken för neurolingvistiskt programmeringsjidder får du anledning att fundera över vad just i DIN framtoning som gjorde att du ansågs som ett lätt offer.

#16 Mattias on 11 November 2013 at 10:10 pm

C:

Nej, jag har bott på lite olika ställen i Sverige och jag tycker det är samma ungefär överallt. Möjligen har Stockholm varit extra utsatt eftersom det ligger många statliga institutioner och huvudkontor där vilket gjort att många har “viktiga jobb” och därför varit upptagna med sitt och i vissa situtioner betett sig stressat, vilket förstärkt beteendet hos hela befolkningen.

Stämmer helt det där med utomlands. Jag bor för tillfället i södra Sverige. Räcker bara med att man kommer över bron så tittar folk på en med en mer inbjudande blick.

Visst bildas det väl sällan band eller broderiföreningar i tunnelbanan, men tror faktiskt det kan ge möten som så småningom leder till något annat.

Jag har inte varit i Göteborg sedan jag var fyra, men det har ju alltid rykte om sig att vara en trevlig stad med pratglada människor och levande stadsliv. Någon som kan vittna om hur situationen ser ut där?

#17 Erik on 11 November 2013 at 11:36 pm

http://www.dn.se/ekonomi/stockholm-ar-toppen-men-aten-ar-botten/

“Som de tre viktigaste frågorna att ta itu med säger stockholmarna: bostäder, sjukvård och kollektivtrafik – i fallande ordning. Malmöborna anser däremot att arbetslösheten kommer främst, följd av sjukvård och utbildning.

Bostadsfrågan och kollektivtrafiken bedöms som mer angelägen i Stockholm än i de flesta europeiska storstäder. “

#18 Iggy Drougge on 15 November 2013 at 11:34 am

Den enda gatumiljö där spontana möten kan uppstå utan att man är på sin vakt mot mobilförsäljare och andra tiggare är rökrutan utanför krogar och kaféer, så något gott har väl rökförbudet fört med sig.

#19 Iggy Drougge on 15 November 2013 at 11:45 am

PN: Cinemateket i all ära, men det har varit en parallell utveckling till att Sandrews/Astoria gått i konkurs och att SF:s filmutbud blivit allt smalare (d v s endast ett smalt utbud av mycket breda filmer) och att tidigare biografer har blivit klädaffärer, konferensanläggningar och postkontor. För tio år sedan kunde man hyra en förortsbiograf för någon tusenlapp och anordna privata visningar av kultfilm, idag är de kvarvarande biograferna för få och för dyra för sånt som inte är P3-kult. Och som vanligt finns en teknisk dimension – man kan lika gärna torrenta ner filmen och titta hemma.

Exploateringen i bostadsbristens tecken gör också möteslokaler i källare och gemensamhetsrum alltmer tunnsådda, kanske är också griniga belånade grannar en bidragande faktor. Jag har just blivit klar med en tvåårig renovering av en utbrunnen råvind som en snäll privatvärd ställt till min datorförenings förfogande. Den borgerliga majoriteten i stadshuset vill ju inte sponsra “vuxna människors fritidsintressen” så länge det inte handlar om att springa runt, runt på gräs eller titta på män som springer runt, runt på gräs.

#20 manen on 15 November 2013 at 8:27 pm

Just Södermalm anser jag har gentrifierats enda sedan mina föräldrar flyttade dit(1984), åtminstone runt Högalid, Skanstull och Mariatorget samt Södra Station.

Kommentera