Entries from October 2013 ↓

Till helgen inträffar konferensen Marx2013 på ABF-huset i Stockholm. Det känns som en rätt mäktig tillställning med varierande innehåll. Nu har jag navigerat mig igenom programbladet och tänkte dela med mig av mina planer och tips.

Fredag kväll

Ta tunnelbanan till Högdalen och besök Cyklopen om du inte gjort det förr. Eller åk dit i vilket fall, eftersom det alltså från klockan 18 ordnas en barkväll med kort föredrag av Elmar Flatschart. En upptakt till konferensen, om man så vill.

Uppdatering: Innan du åker till Cyklopen kan du även hinna förbi Kafé 44 där det ordnas ett släpp av två Tiqqun-böcker. Försök bara att hinna med tunnelbanan som går från Medborgarplatsen klockan 18.55, så hinner du till föredraget.

Lördag förmiddag

Konferensen inleds klockan nio i den stora Zätasalen. Första timmen rymmer korta anföranden av Nina Björk och Tiina Rosenberg.
Därefter delar programmet upp sig i parallella spår. Jag stannar nog i Zätasalen för att lyssna på Michael Heinrich klockan tio, som vid elva följs av ett samtal om arbetskritik.
Dessa förmiddagsaktiviteter krockar med två forskarseminarier, ett om prekaritet och ett om rasism. Om jag följer nämnda plan tvingas jag även välja bort ett föredrag med Kvinnopolitiskt forum samt en lägesrapport kring nyöversättningen av Kapitalet.

Lunchpausen är rejält tilltagen: 12.00–13.30.

Lördag eftermiddag

Allt jag vet är att jag kan avstå från att lyssna på fyra gubbar som ska snacka om vilken betyelse som Kapitalet har haft för samhällsvetenskapens framväxt. Desto mer lockande känns forskarseminariet kring ekologiska frågor, där det bland annat ska talas om klimatkompensation och kokainproduktion. Kanske slinker jag in där efter att först ha lyssnat på kulturgeografen Irene Molina som ska föreläsa om “Miljonprogrammet – konsten att lösa en kapitalackumulationskris och befästa klassamhället”.

Eller så stannar jag kvar i stora Zätasalen även på eftermiddagen, trots att det kan kännas lite fantasilöst att göra så. Där kan man först se Anne Steckner från Rosa-Luxemburg-Stiftung, som ska demonstrera sitt projekt för att förpacka Marx’ ekonomikritik i form av lättfattliga “slides”. Därefter kommer den där Gérard Duménil som jag redan har dissat – och det kan ju vara upplyftande att bli lite irriterad innan kaffepausen.

Efter kaffepausen, klockan 16–17, blir det ett panelsamtal om krisen i Zätasalen. Deltagare är Kajsa Ekis Ekman, Lovisa Broström samt jag själv. Det kommer troligen att bli rätt intressant.

Tyvärr krockar nämnda panelsamtal bland annat med ett ett kortare forskarseminarium där den ovan nämnde Elmar Flatschart ska prata om Robert Kurz som kristeoretiker. Ett ämne som även dyker upp i söndagens program.

Söndag förmiddag

Själv kommer jag att tillbringa hela söndagen i ett enda forskarseminarium: “Capital today“, som har dragits ihop av Anders Ramsay. Samtidigt fortgår ett forskarseminarium med Södertörnsfilosoferna, ett annat om kritiska perspektiv på teknik, med mera.

Men generellt vill jag nog rekommendera att söndagförmiddagen tillbringas i Zätasalen med John Bellamy Foster, som utlovar ett planetärt perspektiv på vad som skett med “naturens universella metabolism” under kapitalismen.

Söndag eftermiddag

Under långlunchen ser ni till att införskaffa den nystartade tidskriften Kris och kritik samt Brand-temanumret “Upploppsfaran“. Klockan 13.30 kan ni sedan lyssna på Mathias Wåg som pratar om upploppens historia i Per-Albinsalen. Alternativt så kan ni titta in i Sandlersalen på sista passet av forskarseminariet “Capital today”, där det bl.a. ska pratas utifrån min artikel om Robert Kurz – en artikel som även återfinns i Kris och kritik och som baseras på läsanteckningar som postats på Copyriot.

Klockan 14.30–15.30 avslutas konferensen med ett summerande panelsamtal.

Samtalsämnen under krisen:
Arbete, räkningar. Utvandring, invandring. Statsobligationer, Tyskland, ECB, CDS

Samtalsämnen som nästan försvunnit i och med krisen:
Sport, litteratur, dans, klubbar, Turkiet, klimatet. Diskurser, föreställningar, postmodernism

Vanligare under krisen:
Heroin, sisa (billig crystal meth), rullade cigaretter, klagomål

Ovanligare under krisen:
Alkohol, rattfylleri, skryt

En kärnfull passage ur Skulden av Kajsa Ekis Ekman, som alltså är kretsar kring vad som sker i Grekland. Passagen kommer efter några starka reportagebitar som bland annat återger “elitens reaktioner” på krisen. Strax efter nämnda passage kommer några kapitel med kristeoretiska resonemang, som det kan sägas lite mer om. Återkommer snart.

Hur som helst: det vore intressant med fler listor över vad som blivit vanligare eller ovanligare, inte bara i den rådande krisen i Grekland, utan i en massa olika kristillfällen.

Till helgen är det alltså dags för Marx-konferensen i Stockholm. På programmet står fem internationella talare, varav fyra är män. Det bör nämnas att dessa talare inte har bjudits in av arrangörsgruppen, som knappt haft någon budget. De inbjudningar och kostnader står i stället olika externa aktörer, exempelvis humanekologin vid Lunds universitet och Rosa-Luxemburg-Stiftung. Ytterligare en liten aktör är Clarté, som har bjudit in den franske nationalekonomen Gérard Duménil.

Poängen med en konferens är att skiljelinjer ska klargöras. Det måste ske idékonfrontation, annars blir det meningslöst. Därför tänkte jag nu referera några av Duménils kritiker. Därigenom antyds nämligen vissa kristeoretiska skiljelinjer som är viktiga att uppmärksamma i en Marx-konferens.

Problemet med Duménil är kort sagt att han menar att det inte är kapitalismen som är i kris, utan “nyliberalismen”. Analysen pekar mot en ambition om att återupprätta en “produktiv” industrikapitalism genom att begränsa finansiella excesser. Det hela underbyggs av märkliga påståenden om att profitkvoten skulle ha varit stigande, inte fallande, under den nyliberala epoken.

Gérard Duménil och Dominique Levy har skrivit ett par böcker tillsammans: Capital resurgent: Roots of the neoliberal revolution (2004) och The crisis of neoliberalism (2011). Deras idéer om krisen sammanfattas av Benny Andersson i en artikel i Clarté (3/2012).

Från bloggaren Jehu levereras ett antal svavelosande attacker på Duménil/Levy. Så här sammanfattar Jehu vad Duménil vill säga:

You see, what we need is one of those new New Deals. First, we have to rebuild the financial sector. This means: (1) increased transparency, (2) diminished risk taking, (3) the control of indebtedness, and (4) the moderation of high income. But it also includes, “the establishment of a new relationship between the financial sector and the real economy in favor of nonfinancial accumulation…” This, Dumenil and Levy tell us, is “a much more radical transformation”, involving (5) a financial sector in service to the real economy and (6) stabilizing procedures at the level of the global economy.
/…/
I know, I know — you were wondering how this magnificent set of proposals to fix the economy squares with Marx’s labor theory of value? /…/
It works like this: Dumenil and Levy explain that to “straighten the trajectory of the US economy”, working folks will have to limit their consumption, pay more for imports, increase their competitiveness, and place barriers to trade, in order to “re-territorialize production and demand”. Profits must be conserved within corporations to encourage productive investment, “that is, much less paid out as interest, dividends, and high wages to the upper fractions of wage earners”, in addition to the reduced consumption of the remaining portion of society.

And who decides how much consumption of society must be reduced? Who decides how much more working families will have to pay for imported commodities? Who decides how this alleged increase in “competitiveness” is to be accomplished? And, finally, who decides what is to be considered” productive investment”?

Well, all of this will be “implemented by a government committed to the restoration of the situation.” What the fuck is a “government committed to the restoration of the situation,” you may ask? And exactly what “situation” is this government committed to restore?

Well, I’m glad you asked!

Dumenil and Levy appear to want to restore “the main features of the new postwar capitalism” that emerged between 1930 and 1945. /…/
Which is to say, Dumenil and Levy appear to want to restore the golden age of fascism which led directly to the global holocaust of World War II. They are nostalgic, can’t you see? /…/
This, folks, is not communism, it is a fucking plantation for wage slaves. /…/
what we learn from Professors Dumenil and Levy is that to “restore the situation” working families will have to produce more, consume less, export more and import less, while the fucking state decides what of their material activities is to be considered productive and what is to be sacrificed to increase productivity. Because — can’t you see — communism is all about making sure the fucking workers are as productive as possible!

Pang.

I ett helt annat tonläge befinner sig Andrew Kliman i sin polemik. I likhet med Jehu, köper jag verkligen inte allt som Kliman säger – men det finns poänger i hans kritik av Duménil. Kritiken formuleras i boken The failure of capitalist production men även på annat håll.

Andrew Kliman är alltså en av de marxister som lyfter fram profitkvotens fallande tendens. Med siffror från USA visar han att profitkvoten inte har återhämtat sig efter 1970-talets kris och menar att detta ligger bakom kapitaltillväxtens nedsaktning.
Duménil menar tvärtom att profitkvoten inte kan förklara vår tids kris. I stället är krisen “av finansiellt ursprung”, skriver han. Duménil begriper nyliberalismen som en medveten strategi från kapitalets sida – en strategi som varit extremt framgångsrik i att pressa upp kapitalets vinster på arbetarnas bekostnad. Så framgångsrik att profitkvoten har stigit sedan 1980-talets början, påstår Duménil.

Vad gäller det empiriska, har Kliman två tunga anklagelsepunkter.
1) Duménil/Levy ägnar sig åt “cherry-picking” när de väljer att jämföra siffror från 1970-talets krisår med högkonjunkturen 2004–2007.
2) Vid beräkningen av en profitkvot finns det olika sätt att räkna på kostnaden för fast kapital. Likt många andra väljer Duménil/Levy att se till current-cost, alltså vad det skulle kosta att ersätta alla gamla maskiner med nya maskiner. Kliman gör däremot en stor grej av att det enda relevanta är historical-cost, alltså vad maskinerna en gång kostade att köpa in (vilket då måste justeras för inflation). I polemik mot Duménil skriver Kliman:

But when, for instance, businesses were in the process of buying computers instead of replacing their worn-out typewriters, changes in the replacement cost of typewriters became an ever less meaningful measure of the inflation (or deflation) they experienced. /…/
Mis-measurement of inflation is responsible for almost the entire rise in the property-income current-cost “rate of profit” between 1980 and the current crisis. The reasoning underlying this conclusion is not difficult, but it is somewhat complex, so I will proceed step by step, beginning with why and how the current-cost rate mis-measures inflation-adjusted profit.

Kort sagt: siffrorna som tyder på högre lönsamhet för kapitalet sedan 1980 är felräknade, menar Kliman. Och i sin tolkning av dessa siffror kommer Duménil till slutsatsen att den rådande krisen ingalunda är “strukturell”, utan kan skyllas på nyliberalismen. Bort med nyliberalismen, så återfår vi en reparerad kapitalism där staten räddar tillväxten genom att blockera varje minskning av den totala arbetstiden. Kanske tycker Clarté att detta låter finemang. Jag tycker det låter fruktansvärt.

Fortsätter att läsa i boken Utan framtid. Finner ett särdeles intressant avsnitt (s. 115–119) som söker orsaker bakom 2010-talets våg av studentprotester. En faktor som diskuteras är hur det har gått inflation i högre utbildning.

“Utbildningsinflation” kan definieras som att folk skaffar sig allt fler år av utbildning, samtidigt som utbildningen blir allt mindre värd på arbetsmarknaden.

Begreppet är politiskt laddat. Här i Sverige är det främst de uttalat högerkonservativa som väljer att tala om utbildningsinflation. De vill helst av allt se ett skolväsende som redan i tidig ålder skiljer människor i olika samhällsklasser, med examina som tydliga stämplar i pannan. Från vänster främställs det i allmänhet som en enbart positiv sak att allt fler människor får en allt längre utbildning. Utbildningskritiska idéer har i stort sett glömts bort. Allmänvänsterns skolvurm kan ses som en parallell till den vänsterborgerliga förståelsen på ekonomi, där det förnekas att inflation alls skulle vara problematiskt.

Sverige har i dag 19000 aktiva doktorander, vilket är lika många som gick i gymnasiet på 1950-talet. Jämfört med år 1950 finns det i dagens Sverige 30 gånger så många studenter vid universitet och högskolor. (Jämför med hur priserna, enligt konsumentprisindex, endast har blivit arton gånger så höga under samma tidsperiod.) Bara sedan 1980 har studentantalet typ fördubblats, vilket visserligen är en långsammare ökning än konsumentprisindex, men utgör en massiv förändring av generationsförhållandena. Och allt fler yrken blir akademiserade. På senare år har man bland annat inrättat en högskoleutbildning för kyrkovaktmästare. Härom året inleddes en internationell diskussion om högre utbildning som en bubbla.

Författarna till Utan framtid resonerar kring hur servicesektorn är fylld av personer som är överkvalificerade, vilket i allmänhet även betyder att de är skuldsatta. (Finns det förresten statistik över hur förhållandet mellan CSN-skuld och inkomst har förändrats i Sverige över åren?) De pläderar för att talet om utbildningsinflation har en högst verklig grund, även om den måste ses i sammanhanget av att den strukturella ungdomsarbetslösheten blivit ett internationellt fenomen:

svenska politiker talar ofta om behovet av hög utbildning för att kunna få jobb i dagens samhälle. Och det stämmer att utbildningskraven har ökat /…/ Men utbildningsgraden bland svenskar har ändå ökat i snabbare takt än utbildningskraven. Visst finns det färre arbeten för lågutbildade i dag än på 70-talet, men antalet lågutbildade arbetare har minskat ännu mer.
/…/
Det betyder inte att det är olönsamt att utbilda sig. /…/ Men om utbildning för efterkrigsgenerationen innebar en möjlighet att klättra på klasstegen, så finns det i dag inte något lika självklart orsakssamband mellan utbildningsnivå och typ av arbete. /…/
Eftersom ungdomsarbetslösheten vuxit samtidigt som ungdomar blivit mer välutbildade blir det i praktiken nödvändigt att ha utbildning även för okvalificerade jobb.
/…/
Kanske kan man tala om en utbildningsinflation. Och det är inte ett problem som är unikt för Europa

Intressant i sammanhanget är att Tyskland – som ju ofta beskrivs som ett bildningsland – utgör ett tydligt undantag från trenden. Det tyska skolväsendet är ju inriktat på att tidigt sålla agnarna från vetet. Och detta verkar inte ha luckrats upp med tiden. Tvärtom:

Tyskland är ett av få OECD-länder där det knappt är någon skillnad mellan ungas och äldres utbildningsnivå. Bara var femte tysk mellan 25 och 34 har högre utbildning än sina föräldrar, och hela 22 procent har längre utbildning (jämfört med OECD-genomsnittet 13 procent).

Slutligen en lös tanke: den monetära inflationen som fortlöpande process brakade inte loss förrän 1914, vilket kan sättas i samband med den andra industriella revolutionen. Går det på motsvarande vis säga att utbildningsinflationen är en följd av, eller ett led i, den tredje industriella revolutionen?

Här har skrivits en del om Robert Kurz, Wertkritik och inte minst avspaltningteorin. Om du intresserar dig för sådant kommer du att kasta dig över den nya tidskriften Kris och kritik som ser världens ljus i veckan. Vidare finns en hyfsat stor chans att du även tänker besöka Marx-konferensen nu till helgen. Missa då inte att vi har styrt upp en upptaktskväll på Cyklopen nu på fredag (18 oktober). Förutom mat, dryck och musik, blir det ett kortare föredrag av en österrikisk gäst:

Elmar Flatschart från Wien är verksam vid teoritidskriften Exit, mest känd som organ för Robert Kurz som avled förra året. Föredraget kommer att handla om utvecklingen av en ”värdekritik” (Wertkritik), som med utgångspunkt i Marx har gjort upp med den traditionella marxismen. Till att börja med betonades särskilt arbetskritik och kristeori, senare utvidgat till en kritik av det moderna förnuftet i allmänhet och det manliga subjektet i synnerhet. Målsättningen är nu att begripa patriarkatet och kapitalismen inom ramen för en enda superteori, en ”värdeavspaltningskritik”. Avslutningsvis tänker Elmar Flatschart även ge några självkritiska reflexioner kring problemen med att arbeta i en teorigrupp. Efter föredraget finns utrymme för diskussion.

Cyklopen ligger på gångavstånd från T-Högdalen och barkvällen öppnar klockan 18, medan föredraget hålls vid 19.30. Mer info finns hos Cyklopen och även på Facebook.

Nyligen utkom två olika reportageböcker om krisen och proteströrelserna. Båda är skrivna av unga svenska författare som blandar reportageformen med en teoretisk ambition om att vidga förståelsen av vår samtid. Natacha López och Mårten Björck står bakom boken Utan framtid. Protester i den globala krisens spår. Reportaget tar avstamp i Aten, men rör sig strax vidare mot Madrid, London och New York. Skulden. Eurokrisen sedd från Aten av Kajsa Ekis Ekman är, som titeln antyder, mer inzoomad.

Jag prövar att läsa böckerna parallellt och skriva ned anteckningar på vägen. Nu har jag läst ungefär 65 sidor i vardera. Detta är alltså ingen recension eller en uttömmande jämförelse, utan bara en samling preliminära intryck som skrivs ned inför den fortsatta läsningen.

Som alla vet är Ekis ruskigt välformulerad. Hennes bok inskränker sig heller inte till att betrakta krisen från Aten. Snarare är hennes grepp att växla mellan tre vinklar: den finansiella, den grekiska och den nordeuropeiska. (Den onde, den gode och den fule?)
Genom detta grepp framträder “skulden” som tre olika typer av skuld: krediten, skammen och syndabockstänkandet. Finansväsendet sätter Grekland i ekonomisk skuld, vilket får många greker att känna psykisk skuld, samtidigt som de värjer sig mot hur Nordeuropa gör dem till moraliskt skyldiga för krisen.

Det är grekernas fel att en kris har drabbat Grekland – detta budskap trummades in av den nordvästeuropeiska pressen mellan 2010 och 2012. Ekis gör en vass kartläggning av kampanjen. Hur grekerna gjordes kollektivt ansvariga och hur krisens rötter söktes i den grekiska kulturen. Gång på gång beskrevs Grekland som ett “särfall”. I den svenska pressen utmärkte sig särskilt Richard Swartz på DN:s ledarsida, men han kommer förvisso inte i närheten av hetskampanjerna i den tyska Springer-pressen.

Det betonades om och om igen att problemen härrörde från ett specifikt land, inte från det globala finanssystemet eller från euron.
/…/
Myten om den lata greken är inte enbart en rasistisk fördom, som man kanske kan tro vid första anblicken. Den är [i] själva verket myten om den lata arbetaren – omgjord till rasistisk fördom så att den ska bli lättare att sälja till Nordeuropa. Till skillnad från islamofobin så bubblade myten om den lata greken inte upp underifrån, på bloggar och i umgängeskretsar. Nej, den startades som ett blixtskott av en samlad europeisk press och pågick fram till parlamentsvalet 2012, då den upphörde med en nästan ännu kusligare exakthet. Mytens funktion var att förklara för omvärlden att västvärldens djupaste kris på åttio år berodde på en alltför generös välfärdsstat och en lat befolkning.

Här gör Ekis ett effektfullt skifte från den nordeuropeiska vinkeln till den grekiska. Hur upplevs myten av dess måltavla?

Bilden av den lata greken sänker sig över landet och klibbar fast vid människorna. Hösten 2011 är det första alla säger till mig som utlänning: Du vet väl att vi inte är lata? Du vet väl att vi arbetar mest i Europa? /…/
Många känner skuld och skam. En skuld som är odefinierad, som liknar bakfylleångest: man förnimmer att man gjort något fruktansvärt, men man kan inte precisera vad. “Vi förtjänar detta”, säger en del med skam i rösten.
/…/
EU såg ut att vara något så overkligt som en jämlik VIP-klubb där rika och fattiga kunde bli medlemmar på samma villkor. Denna europeiska romans fick sin psykologiska kulmen i Grekland åren 2004–2005 då landet vann både schlagerfestivalen och fotbolls-EM och arrangerade OS. Grekland exploderade i en glädjeyra som, efteråt, har fått en bismak av den billiga kreditens hybris och nu omtalas av många med en sorts äckelblandad nostalgi.

Äckelblandad nostalgi! En känsla att fundera mer över, i de mest skiftande sammanhang – för att sedan pröva dess koppling till det som Ekis kallar “den billiga kreditens hybris”.

Men nu åter till kristeorin. Jag får känslan av att Ekis är så ivrig att bestrida myten om Grekland som ett särfall, att hon paradoxalt nog fastnar i myten och skriver en historia där Sydeuropa framstår som offer för Nordeuropa – alltså som något av ett (negativt) särfall.
Detta kan kontrasteras mot hur López/Björck har en tydligare betoning av att krisen är global och att även Nordeuropa är drabbat. Storbritannien utgör ett tydligt exempel, påpekar de:

I december 2011 var antalet hemlösa familjer bara i England uppe i över 500000 – en ökning med 25 procent jämfört med tre år tidigare. /…/
Precis som i andra länder har matpriserna stigit kraftigt de senaste åren, men Storbritannien, som importerar fyrtio procent av livsmedlen, har drabbats hårdare. The Guardian rapporterade i slutet av 2012 att matpriserna ökat med 32 procent sedan 2007.

Antalet fattiga i Europa har ökat markant till följd av krisen. Mellan 2008 och 2011 ökade antalet européer som riskerade fattigdom och socialt utanförskap med sex miljoner, detta trots att fattigdomsgränsen har flyttats nedåt i och med den generella inkomstsänkningen. 2011 levde nästan var fjärde person i EU, eller 24,2 procent, i relativ fattigdom, alltså med en inkomst lägre än sextio procent av medianinkomsten inom EU.

López/Björk lägger stor vikt vid ungdomsarbetslösheten som globalt, historiskt fenomen. De är också tydliga med sin uppfattning om att vår tids nivåer av skuldsättning är ohållbara. I bakgrunden anas en radikalt kristeori som utgår från att kapitalismen som historisk process har nått, eller närmar sig, sina gränser:

Vi menar också att krisen för många människor har tjänat som en varningssignal om att vi lever i ett ohållbart system och att vi inte kan fortsätta att göda ett ständigt växande berg av konsumtion på lånade pengar. Krisen som började i USA har fått olika uttryck och drabbat länder på olika sätt, men den gemensamma kärnan är att man tagit upp lån som är omöjliga att betala tillbaka – oavsett om låntagarna är privatpersoner, städer eller hela stater. Krisen visar att karusellen av låntagande snurrar alltmer okontrollerat. Det är också anledningen till att de ekonomiska kriserna avlöst varandra i allt snabbare takt under de senaste decennierna. Den svenska 90-talskrisen, Asienkrisen 1997, it-bubblan i början av 00-talet: vår ekonomi bygger i dag på en gigantisk bubbla och den spricker allt oftare. Men också hanteringen av krisen – att staterna gått in med astronomiska summor för att rädda bankerna /…/ – har fått människor över hela världen att ifrågasätta vår rådande samhällsordning.

Tanken på att krisen “har fått olika uttryck” är kanske karakteristiskt för en kritisk kristeori. Det förutsätter någon typ av distinktion mellan innehåll och uttryck, eller mellan väsen och framträdelse. Genom att tänka så – dialektiskt? – blir det också möjligt att använda sig av t.ex. The Economist som källa. I sin beskrivning av förra bubbelepoken skriver López/Björk:

I juni 2005 varnade The Economist för att den största bostadsbubbla som historien någonsin skådat höll på att blåsas upp världen över: “Aldrig förut har priserna på hus stigit så snabbt, så länge och i så många länder. Bostadsmarknaden har kokat i alltifrån Amerika, Storbritannien och Australien till Frankrike, Spanien och Kina. Stigande fastighetspriser har bidragit till att bära upp ekonomin efter att it-bubblan sprack 2000. Men vad händer om bostadsbubblan spricker?” Tre år senare fick vi svaret.
Enligt The Economist ökade värdet på bostäder i industriländerna med mer än trettio biljoner dollar mellan 2000 och 2005, till totalt sjuttio biljoner dollar – en ökning som motsvarade hundra procent av dessa länders sammanlagda bruttonationaloprodukt. Den globala bostadsbubblan under början av 2000-talet var långt större än den aktiebubbla som uppstod på 1920-talet i USA och ledde till börskraschen 1929. Det som möjliggjorde den här expansionen var framför allt två saker. Å ena sidan gjorde historiskt låga räntor att mängder av personer kunde ta lån och köpa sig en bostad. Å andra sidan innebar aktiemarknadens försvagning att bostadsmarknaden framstod som ett smart investeringsalternativ. Det var den också, åtminstone fram till 2007.

Detta kan jämföras med vad Ekis skriver om nollnolltalets bostadsbubbla. Hos henne handlar det mycket mer om de finansiella instrumenten. Därmed lägger hon sig i någon mening närmare de vänsterborgerliga kristeorier som menar att krisen hade kunnat undvikas trots bibehållen kapitalism, om bara finansmarknaderna hade reglerats på ett förnuftigare sätt.

Ekis beskriver aldrig krisen som global och systemisk, utan det är i första hand en europeisk kris, om än med upprinnelse i USA. Sådant som Kinas position på världsmarknaden verkar inte spela någon större roll. Hon skriver:

Det var den amerikanska finanskrisen som satte igång eurokrisen. Eurokrisen hade förmodligen kommit förr eller senare ändå, på grund av eurons interna konstruktionsfel. Men den amerikanska finanskrisen blev den utlösande faktorn.
/…/
Det som hänt är att finanskapitalisterna löpt amok och lånat ut pengar som inte finns – och nu kräver de att folket ska arbeta ihop pengarna. Detta har i sin tur underliggande orsaker.

Ekis är, som sagt, en gudabenådad skribent. Allting är livfullt skrivet. Men det finns sammanhang där det livfulla kan kritiseras. I stället för finanskapitalet, möter vi här den personifierade “finanskapitalisten”. Ekis beskriver denne som “en typ av kapitalist som inte bemödar sig om att starta fabrik eller hemtjänstbolag eller något annat där han måste producera något. Han lever av pengar allena.”
Pedagogiken lutar stundtals mot populism. “Folket” står mot “finanskapitalisterna”. Förutom att vara löneslavar har folket nu även blivit låneslavar. “Nu har de en kapitalist på vardera axeln som lever av deras arbete. På den ena axeln sitter arbetsgivaren, på den andra sitter banken.” Både i bild och i ord knyter Ekis språk här an till den traditionella marxismens upphöjande av det kapitalproduktiva arbetet. Det hela blir dock knepigt att få ihop med det faktum att en stor del av “folket” inte ägnar sin tid åt varuproduktion. Att även den offentliga välfärden, inom ramen för ett varuproducerande samhälle, måste finansieras av “folket”. Att även pensionärer kan sägas leva av andras arbete.

Några gånger skär sig den flinka pedagogiken med de teoretiska anspråken. Som när Ekis skrivar: “Bara arbete skapar värde.” Troligtvis ska det läsas som en bekännelse till Karl Marx arbetsvärdelära, som ofta blivit grundligt misstolkad. Men värdeläran introduceras inte. För många läsare blir därför utsagan synonym med att bara arbete skapar välstånd. Vilket det förstås är möjligt att Ekis menar, jag vet inte.

Jämfört med López/Björck, är det subjektiva inslaget betydligt viktigare i Ekis kristeori. När hon skildrar bakgrunden till Greklands kris, läggs mycket stor vikt vid hur European Round Table of Industrialists, med Pehr G. Gyllenhammar i spetsen, tog initiativet till en europeisk valutaunion i början av 1980-talet.

Man kan säga att de europeiska kapitalisterna hade växt ur sina kläder. Nationalstaterna hade blivit för små och de behövde en ny, större kostym. /…/
Vad de gjorde var att blåsa liv i EG, som hittills varit föga mer än en tullunion, ett program för jordbruksstöd och fina ord om fred och öppenhet. /…/
Skapandet av en europeisk union speglar, mer än något annat, förändringar i kapitalismens struktur: globalisering och finansialisering. Dessa förändringar skapande nu sin politiska överbyggnad i och med EU. /…/
Detta jätteprojekt, denna jättesatsning var således det europeiska storkapitalets försök att åter bli världsledande. /…/
Kapitalisterna och politikerna hade entusiastiskt förklarat att både EU och euron skulle öka tillväxten i Europa med minst 6 procent. Så blev det inte.

Eurons misslyckande förklaras här som det europeiska kapitalets misslyckande i konkurrensen med andra kapitalistiska block – inte som ett misslyckande grundat i att kapitalismen har svårigheter att upprätthålla sin tillväxt. I förordet ifrågasätter Ekis också att det alls skulle vara frågan om en systemisk kris:

Det har sagts att vad som händer är en “kris”. Det tycks mig vara ett diffust ord. Som om någon sorts naturkatastrof hade drabbat Grekland, och det enda man kunde göra var att beklaga. /…/ Som om det inte fanns något att göra åt saken. I själva verket skulle Grekland kunna sluta låna mer pengar idag, ställa in eller skjuta upp räntebetalningarna och satsa helhjärtat på att bygga upp sin ekonomi.
Sanningen är att Grekland inte längre är ett självständigt land. Det har blivit en skuldkoloni som i hög grad styrs av “trojkan”: EU, IMF och ECB.
/…/
Så länge vi inte förstår kriser kommer de att framstå som just naturkatastrofer. Det är de inte. Den här krisen går inte att förstå utan EU, euron och avregleringen av finanssystemet. Alla är de delar i den omstrukturering av det kapitalistiska systemet som pågått de senaste trettiofem åren och som gjort att kriser blivit vardagsmat världen över.

Om Ekis här uttrycker en viss “politikoptimism”, verkar López/Björck mer pessimistiska i fråga om statens möjlighet att finna en väg ut ur krisen. Å andra sidan är López/Björck mer av “rörelseoptimister”. De tror att 2011 kommer att bli “vår tids motsvarighet till det mytomspunna -68”. Ryktet om protestvågens utmattning bestrider de: “rörelserna som växt fram under 2010-talets första år har inte försvunnit. De har mognat och utvecklats.”
Här framstår Ekis som mer pessimistisk i sin syn på proteströrelserna. Jag uppskattar verkligen hennes skildring av hur den euforiska känslan av uppbrott år 2011 två år senare har förbytts i uppgivenhet och cynism:

Protesterna har slagits ner och krisens effekter har blivit alltmer kännbara. Istället för det nya som man hoppades på i början är det ny det gamla som återvänder. Man åter använder, gamla kläder, gamla saker, gamla argument. Trettioåringar flyttar hem till föräldrarna igen, stadsbor flyttar tillbaka till landet, löntagare får tillbaka lönen de hade för tio år sedan. Det är som om tiden har stannat och börjat gå bakåt. /…/
De två år som gått har förändrat människor i grunden. En del till det bättre; de har fått större integritet, de har lärt sig att stå upp för sig själva, och samtidigt blivit mer solidariska. Andra är mer aggressiva, några är bittra eller paranoida.
/…/
Nu förstår jag att under en ekonomisk depression är man deprimerad. Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade… Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet.

Flertalet människor som Ekis möter är omkring 30 år. Ingen överväger att skaffa barn, men många har utbildat sig för s.k. kreativa yrken. “Var du journalist år 2005 var du närmast en gud”, säger Nikos, som uppger sig ha cynikern Diogenes som sin förebild. Hans analys av läget är som följer:

Vissa tror att det här är ett krig mellan klasser, andra tror att det är ett krig mellan länder, men vet ni vad det är? Ett krig mellan generationer. Över hela Europa har vi det sämre än våra föräldrar.

Inte bara i Europa, tillägger López/Björk. Att 2011 års protestvåg var global till sin tendens, förklarar de just av att ungdomsarbetslösheten (och de prekära livsförhållandena bland unga i vidaste mening) är ett globalt och historiskt fenomen. “Europa och Nordafrika hör till de områden där problemen är som allvarligast.”

På tal om prekaritet, hittar jag en tråkig felaktighet hos Ekis. Hon skriver att den där Guy Standing skulle vara amerikan (han är britt) och att han skulle ha “myntat begreppet prekariat” (jag är rätt säker på att det användes av andra innan honom).

Nu fortsätter jag läsa parallellt i de båda böckerna. Eventuellt mixar jag även in en tredje bok: den danske konstnären Joen Vedels bok en blogg och finns nu fritt tillgänglig som pdf.

I dag har jag varit i Malmö för att ta emot Cliopriset. Det hela blev officiellt igår genom en intervju i Svenska Dagbladet. Läs den om du är intresserad av mina katter och barn, eller vill hitta linjer mellan Piratbyrån, blockflöjtsspelande och historieforskning.

Så här löd juryns motivering:

Rasmus Fleischer tilldelas Cliopriset 2013 för sitt nydanande och innehållsrika verk om musikens politiska ekonomi. Genom att skarpsinnigt föra samman ekonomiska, estetiska, juridiska och tekniska aspekter av 1900-talets musikliv sätter han dagsaktuella frågor i kritisk historisk belysning. Med sin studie bidrar han ytterst till att belysa det historiskt föränderliga i förhållandet mellan medier, kultur och ekonomi och vidgar därmed samtidsförståelsen.

(Ja, jag är stolt just nu.)

Ett tag verkade det som att konferensen Marx 2013 skulle bli en trist och sluten tillställning. Tanken var att den skulle äga rum på Södertörns högskola och att åhörare måste anmäla sig i förväg. Dessbättre dumpades dessa planer och konferensen kommer nu att hållas i centrala Stockholm på ABF-huset, 19–20 oktober.

Alltså, jag tror att detta kan bli en verkligt stark konferens. Oändligt mycket bättre än den lika välbesökta som svåruthärdliga Marx-konferensen i Berlin häromåret. Jag har viss inblick i arrangörsgruppen och kan lova att det saknas intrigerande partier i kulisserna och att det heller inte är en konferens som styrs av en akademisk falang. Däremot är budgeten skral och flera utländska talare finansieras av Rosa-Luxemburg-Stiftung, vilket är värt att nämna.

Visst är det i hög grad en akademisk konferens, men programmet är tillräckligt späckat för att erbjuda valmöjligheter mellan olika slags sessioner. Under hela lördagen pågår parallella seminarier eller föredrag i fem olika salar; på söndagen sex salar.
För besökarna blir det alltså till att välja: lyssna på föredrag av kända namn (Michael Heinrich, John Bellamy Foster m.fl.), eller bevista sessioner kring ämnen som rasism, teknik, ekologi, prekaritet eller samtida Marxläsningar.

Tveklöst kommer helgen att rymma både högt och lågt. Som jag ser saken är ingen konferens komplett utan ett par rejäla bottennapp som folk kan förhålla sig till. Vill man inte plågas av sådant kan man lika gärna sitta hemma och lyssna på Youtube. Här finns förutsättningar för en annan typ av urval bland idéer. Det ska bli väldigt spännande att se vart en sån sak kan leda, i Sverige, hösten 2013.

Mitt eget deltagande är blygsamt (trots att mitt namn står på affischen). Jag ska sitta i en panel om krisen, tillsammans med Kajsa Ekis Ekman och Lovisa Broström. Därtill kommer jag att delta i ett akademiskt seminarium om hur Kapitalet kan läsas i dag, där jag ska säga några ord om Robert Kurz’ sista bok (med utgångspunkt i läsanteckningarn, som nu har omarbetats till en artikel som kommer i den nya tidskriften Kris och kritik).

Ni som fått intresse för Kurz-spåret bör inte missa att konferensen även gästas av Elmar Flatschart från Wien, som sitter i redaktionen för tidskriften Exit. Förutom att delta i ett seminarium på konferensen kommer han även att hålla en presentation på Cyklopen kvällen innan, alltså fredagen den 18 oktober. Mer info om denna upptaktskväll kommer snart.

För att komma på Marx 2013-konferensen krävs ingen föranmälan. Avgiften är frivillig; för heltidsarbetande med normalinkomst rekommenderas 50 kronor.

Såg just att uppropet “Stoppa Copyswede” har fått uppemot 25000 underskrifter på fem dagar. De protesterar alltså mot att privatkopieringsersättningen, som är en avgift som den privata kartellen Copyswede tar ut med stöd i upphovsrättslagen, utvidgas till allt fler digitala lagringsmedier.

Intressant i sammanhanget är att kampanjen inte alls kommer från dem som brukar kallas nätaktivister. Inte ens från Piratpartiets kretsar. Även om uppropet fått stöd från PP-håll verkar detta inte vara någon prioriterad fråga för de aktiva som återstår i partiet. Nej, detta uppror kommer snarare från Sweclockers.
Initiativtagaren Petter Sehlin är företagare i IT-branschen och har alltså ett direkt vinstintresse som Copyswede står i vägen för. Samtidigt är uppropet mot Copyswede formulerat ur ett entydigt konsumentperspektiv:

CopySwedes avgifter gör datorer, mobiltelefoner, surfplattor, hårddiskar, spelkonsoller och många andra teknikprylar betydligt dyrare för dig som konsument. CopySwede har ensidigt tagit beslut om att påföra branschen (och därmed i slutänden dig) dessa avgifter. Detta trots att de vet att det bara är ett litet fåtal som använder sin telefon, surfplatta, eller annan hemelektronik för privatkopiering.

Jag har flera gånger skrivit om hur jag vill önskar att diskussionen om Copyswede ska komma bortom det snäva konsumentperspektivet. Och i det aktuella uppropet finns trots allt, om än sekundärt, några intressanta ansatser:

2. Privatkopieringsavgiften skall i framtiden inte skötas av en privat organisation utan av lämplig statlig myndighet där de avgiftsbelagda medborgarna garanteras full insyn i ekonomi och fördelning av insamlade avgifter.

Detta är i praktiken ett krav på att politisera privatkopieringsersättningen, så att den blir mer av ett kulturpolitiskt instrument. Vilket faktiskt var tanken från början – åtminstone om man spårar den tillbaka till kassettskatten. Saken är att varje tänkbar fördelning kommer att vara kulturpolitiskt laddad. Hittills har Copyswede och dess medlemsorganisationer försökt att slippa undan denna laddning genom att begränsa insyn i pengarnas fördelning.

3. Privatkopieringsavgiftens nivå skall granskas och löpande revideras av en oberoende aktör så att den på ett relevant och verklighetsförankrat sätt följer marknadens utveckling.

Till skillnad från andra punkten, siktar den tredje punkten på avpolitisering. Plötsligt förutsätts det att avgiftens nivå inte skulle vara en politisk fråga, utan något som en “oberoende aktör” kan sätta med utgångspunkt i “marknadens utveckling”. Det hela är mycket vagt.

Hur som helst – det är positivt att diskussionen om Copyswede verkar tillta. Förhoppningsvis kan den föras från ett flertal perspektiv.

Efter att vi nu gjort ett försök att reda ut sakfrågan i fallet Fukushima, kan vi övergå till metanivån. Här är gårdagens samtal kring Fukushima bara ett exempel på ett typiskt samtal om sådant som är alarmerande.

Under gårdagen blev det stundtals rätt tydligt hur alarmerande fakta ofta avvisas, eller tonas ned, genom att de stämplas som “alarmism”. Detta sker alltså innan en mer ingående faktakoll har hunnit göras.

Blotta det faktum att ett påstående är alarmerande uppfattas alltså som ett skäl till skepsis. Med eller utan rätt?

Det tycks mig som att ordet “alarmism” är överanvänt. Att lyfta alarmerande fakta utgör ingen -ism. Lika lite som skepsis utgör någon -ism!
(Ordet “skepticism” överanvänds nuförtiden nåt vansinnigt. Skälet är förstås att detta råkar vara engelskans ord för det som på korrekt svenska heter skepsis. Tendensen till att överanvända ändelsen -ism är nära förknippad med utbredandet av anglicismer.)

Om man ska avfärda saker endast pga de ger intryck av “alarmism” – borde man inte åtminstone ha ett ord för alarmismens motsats? Rimligtvis är ju den motsatta hållningen precis lika onyanserad. Alltså detta att hålla fast vid en “ingen fara”-dogmen och ignorera allt som tyder på risk, fara eller katastrof.
Varken “nonchalans” eller “ignorans” är tillräckligt vasst. Bästa förslaget hittills kan vara “flegmatism“. (Jag lånar det från Rikard Warlenius, som tidigare har talat om klimatflegmatismen.)

Så länge det inte finns något etablerat ord för alarmismens motsats, tycker jag att vi helt enkelt slutar att tala om alarmism. Anklagelsen om alarmism är föga mer än ett sätt att diskreditera utsagor utan att diskutera dem.

Uppdatering, onsdag morgon:
Efter att ha tänkt ett varv till, kan jag förtydliga lite. Vad jag ogillar i anklagelsen om “alarmism” är att ändelsen -ism antyder ett subjektivt och individuellt feltänk. Därmed bortser man från de mer komplexa mekanismer som gör att alarmerande uppgifter inte alltid fogas samman på rätt sätt.

Jag tror det är viktigt att se hur mediet spelar in. Vi kan exempelvis jämföra mikrobloggandet (som dominerar på tiotalet) med det “klassiska bloggandet” (som dominerade i förra decenniet). På en blogg går det att samla uppgifter och få respons på dem som en kumulativ process. Krisserien här på Copyriot är ett sådant försök. Men i RSS-dödens tid är det svårt att få läsare till en blogg om inte länkar till varje enskilt inlägg delas på annat håll, t.ex. Twitter. Och på Twitter är det svårt att få uppmärksamhet kring annat än ett fåtal “snackisar” per dag. Det är rationellt med “alarmism” på Twitter om man över huvud taget vill höras.

Jag tycker det är uppenbart att Audioshield var uppriktigt sökande i sin faktasammanställning, trots att dess slutresultat blev s.k. “alarmism”, och jag tror inte att detta beror så mycket på Audioshield som på Twitter. Om samma sak hade gjorts på en blogg, löpande under ett par dagar, hade förutsättningarna varit andra.