På börsen har dåligt blivit det nya bra, noterar Cervenka. Förra veckan ledded en “dålig” nyhet – närmare bestämt: att arbetslösheten i USA förblir högre än vad många hade väntat sig – till ett “bra” resultat i form av stigande aktiekurser. För den dåliga nyheten tolkades framför allt som ett skäl för Federal Reserve ett fortsätta injektionerna av likviditet. Det blir alltså inte tal om att kasta kryckorna och återgå till normaliteten, en normalitet som ter sig kall och hotfull.
Om det kommer indikationer på en ekonomisk återhämtning, blir detta till varsel om att undantagstillståndet kan närma sig ett slut. Att stimulansfesten ska krascha. Således vänds de bra nyheterna i sin motsats. Ekonomins kris, som knappt längre kan skiljas från dess återhämtning, slår liksom över i logikens kris.
Enligt en viss Richard Koo, som refereras av Cervenka, kommer stimulanserna inte sluta i hyperinflation, utan att de längre räntorna skjuter i höjden, vilket slår hårt mot produktionen, inte minst mot byggandet. Och i detta läge verkar det som att allt mindre signaler kan ge allt större utslag på finansmarknaden.
För varje gång höjs insatserna. Den tioåriga räntan ligger nu på runt 2,5 procent. Om och när Federal Reserve nästa gång börjar prata om att sakta ned den digitala sedelpressen så är risken att räntan stiger en bra bit över 3 procent. Vilket slår ännu hårdare mot ekonomin.
För att hantera situationen måste Federal Reserve jobba med känslor. De måste lugna den stora rädslan för vad som ska hända om injektionerna trappas ned, menar Richard Koo. Enda sättet kan vara att de går ut och säger att dessa stimulansinjektioner (“kvantitativa lättnader”) från början var fel väg, att de inte funkade och att det därför inte kan vara så farligt att ta bort dem. Men detta skulle inte bara innebära att Federal Reserve sätter sitt anseende på spel. Det är långt ifrån säkert att finansmarknaderna skulle tro på att stimulanserna bara varit placebo.
Hela diskussionen rör sig verkligen inom missbrukarvårdens diskurs.
18 kommentarer ↓
Utan att vara djupt engagerad i ämnet: Det är så intressant hur rationalismen liksom slår knut på sig själv, både i penningekonomin och simultant i miljöekonomin. Det finns en hydra med sju huvuden här som man inte kommer undan. Fasta man sätter rosetter på minst två huvuden: Skattesänkningar och Kapitalackumulering. Men jag slår in öppna ögon ; )
Kommentera