Krisen, del 123: López/Björk om mikroelektroniken och tjänstesektorn

Efter att i rask takt ha postat tre inlägg (120, 121, 122) som främst kretsat kring Ekis bok Skulden, hittades några tydliga skillnader gentemot Utan framtid av López/Björk.
Nu vänder vi oss till den senare boken, där en central fråga är varför det blivit ett globalt fenomen – särskilt tydligt i Nordafrika och den så kallade västvärlden – att ungdomar inte får fotfäste på arbetsmarknaden.

“Det finns helt enkelt färre och färre fasta tjänster på arbetsmarknaden och fler och fler tidsbegränsade anställningar”, skriver López/Björk. Så är det liksom bara. Omvandlingen förklaras alls inte i termer av en “kapitalets motoffensiv”, som Ekis gör. Snarare läggs tonvikten på hur mikroelektroniken har förändrat villkoren för varuproduktion, vilket omöjliggjort den tidigare typen av kapitalism. I långa passager är López/Björk tämligen kyliga i sitt resonerande om orsak och verkan:

Flera samverkande faktorer har lett fram till de förändringar av arbetsmarknaden som vi ser i dag. En av de mest avgörande är att antalet personer som står till arbetsmarknadens förfogande har ökat explosionsartat över hela världen. /…/
Man kan tvista om vad globaliseringen har betytt för utvecklingsländerna, men det råder ingen tvekan om att västvärldens arbetare har förlorat på den här expansionen. /…/
Arbetsmarknaden präglades länge av ett positivt samband mellan löneökning och företagens produktivitet, men detta har brutits.

Vid sidan av globaliseringen, lyfter López/Björk fram avindustrialiseringen eller närmare bestämt de inneboende särdragen hos den s.k. tjänstesektorn. Inflytelserika idéer om det postindustriella kunskapssamhället formulerades länge av sociologer som Ulrich Beck och Daniel Bell. Efter krisens utbrott har det blivit tydligt hur naiva dessa idéer var. Avindustrialiseringen innebär inte att arbetslivet i allmänhet blir “kreativt”.

I USA ökar både antalet högavlönade och specialiserade arbeten i toppen på arbetsmarknaden och antalet lågavlönade och okvalificerade servicejobb. Samtidigt tenderar mittsektorn – som förr dominerandes av dem som sysselsattes inom tillverkningsindustrin – att krympa. /…/
butiksbiträde, kassör och arbete med livsmedelshantering och servering är de tre vanligaste yrkena i USA i dag.
/…/
Inom tjänstesektorn är osäkra anställningar vanligare än i tillverkningsindustrin. /…/
Donald Storrie ser två förklaringar till de skilda villkoren inom industri- och tjänstesektorn.
– Fackföreningarna är svaga inom servicebranschen. Det är ofta små arbetsplatser och det kan vara svårt att organisera arbetare där. Men man måste också medge att de osäkra anstälningarna inom servicebranschen har att göra med näringens väsen. Det är svårt för arbetsgivarna att veta hur mycket personal som behövs, inte minst på restauranger där arbetet är säsongsbetonat – med julhandel, turism och liknande.
Ytterligare en faktor som pressar ner lönerna inom delar av tjänstesektorn är att lönerna är en stor del av företagens totala kostnader. På fabrikerna har man kunnat effektivisera arbetet genom ständig teknisk utveckling, men det är inte lika lätt att rationalisera bort vårdpersonal eller servitörer.
/…/
Allt tal om tjänstesamhällets välsignelser får nästan en parodisk klang med tanke på att de europeiska länder som klarat sig bäst igenom den ekonomiska krisen är de som har kvar en betydande industriproduktion. Den postindustriella ekonomin är inte längre någon ledstjärna. När vi pratar med Donald Storrie, konstaterar han att det förs en diskussion om hur man kan återindustrialisera Europa i krisens spår.
– En lärdom som man kan dra av krisen är att Tyskland, det land med den starkaste industriella basen i Europa, är det land som har klarat krisen bäst.

López/Björk noterar hur den flitigt anlitade EU-rådgivaren Jeremy Rifkin (vars efternamn tyvärr felstavas) har slutat att tala om the end of work. Nu ordar han i stället om hur den mikroelektroniska revolutionen, trots allt, i slutändan, ska skapa nya jobb. Vilket inte är så troligt, påpekar López/Björk. Visst skapas nya arbetstillfällen i anslutning till mikroelektroniken, men betydligt färre än hur många arbetstillfällen som rationaliseras bort.

Först refereras här libertarianen Tyler Cowen som i The Great Stagnation menar att vi nått en “teknisk platå”, där tillväxten stagnerar. Alltså att det skulle vara en sviktande teknikutveckling som ligger bakom krisen (vilket även hävdas av Duménil, åtminstone enligt Ekis. Dock lutar López/Björk snarare åt förklaringen att det är den tekniska utvecklingen i sig som lägger grunden för krisen – ett synsätt som tycks förutsätta en analys av kapitalismens inre motsättningar. Så här skriver López/Björk i sitt referat, som alltså tar avstamp hos Tyler Cowen:

Uppfinningar som bilen, kylskåpet och telefonen inte bara underlättade människors tillvaro utan medförde också fler arbetstillfällen och bättre välfärd för folkflertalet, men effekten av dagens ekonomiska och tekniska innovationer är mera oviss. Ett av internets mest framgångsrika företag, Google, har exempelvis bara 20000 anställda. Twitter, som förändrat våra kommunikationsmöjligheter, sysselsätter endast 300 personer.
/…/
Susan Hockfield /…/ har exempelvis noterat att USA och Kina har ungefär lika stor industriell produktion, men att USA sysselsätter endast 10 procent av den arbetsstyrka som sysselsätts i Kina.
Ekonomerna Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson /…/ argumenterar i Race against the machine för en delvis annan utveckling än den som Cowen talar om. De ser ingen stagnation, utan menar tvärtom att vi är inne i ett skede med extrem teknisk utveckling. Men även de drar slutsatsen att den nya tekniken äter upp jobben och dessutom pressar ned lönerna.
/…/
om den första och andra tekniska revolutionen skapade arbetstillfällen, tycks den tredje industriella revolutionen snarare förstöra arbeten. Det är därför tvivelaktigt om en återindustrialisering skulle kunna vända trenden med strukturell arbetslöshet i väst.

9 kommentarer ↓

#1 avgå alla on 18 October 2013 at 12:55 pm

mm. Tar någon upp tråden om järnridåns fall? Som ju oavsett vad man tyckte om Sovjetsystemet måste ha ansetts inneburit en stor förändring i den globala kapitalismen. Dels ett stort tillskott på reservarbetskraft, dels nya kapitalistiska blockbildningar.

#2 Viktualiebrodern on 18 October 2013 at 1:31 pm

Tar ingen upp utvecklingen mot allt färre krig och mindre våld i världen (jfr Pinker)?

Krig får resursstarka att förlora materiella ting, som de önskar ersätta, och resurssvaga att förlora sina liv, vilket driver upp sysselsättning och inkomster för de kvarvarande.

Övervakningsindustrins närmast explosiva framväxt vore också intressant att fundera över. Stora mänskliga och materiella resurser försvinner i ett svart hål. Eller skall kanske arbeten i säkerhetsbranschen ses som “AK-arbeten”, i väntan på ett “riktigt” krig?

#3 kjell on 18 October 2013 at 4:33 pm

Viktualiebrodern;
Man kanske bör omdefiniera “krig” idag, det pågår ett slags “drönarkrig” där “vi” inte deltar men är avsändare. Jag tänker på Lampedusa och Gibraltar. Grekland ligger i “fredsförhandlingar” under hot med IMF och ECB, vad har de lovat, Grekland är väl Natomedlemmar? Allt detta kräver Myntsystem inte självhushållning.

#4 Linus Walleij on 18 October 2013 at 11:59 pm

Detta fick mig genast att tänka på Nathan Rosenbergs Inside the Black Box (1982) som var omåttligt populär inom teknikpolitik på 80-90-talet men som nu fallit lite grand i glömska. Detta närmar sig en antites till Rosenbergs tes att det är teknisk förändring som driver all ekonomisk tillväxt. Nu säger de väl iofs inte att tillväxten hämmas av den minskande sysselsättningen, men det är ju inte svårt att föreställa sig en sådan hjälphypotes. Fanns det i systemet som Rosenberg beskriver en underförstådd tes om att arbete och frukterna av det var någotsånär jämnt distribuerade, så att han aldrig såg detta fenomen?

#5 Olof on 19 October 2013 at 5:27 am

Tycker diskussionen om teknik kan bli lite, hmm, teknisk ibland och tänker ge två exempel som är lite krisrelaterade (också kanske en del av min pharmakologiska kristeori :-)…
1) Jag fick en gång erbjudande om en säker placering i partnerobligationer. Pitchen i historien var att säljaren berättade hur detta skiljde sig från en mer smaklös produkt som inte fanns på marknaden längre. Tydligen skulle det en gång ha varit möljigt att handla med AIDS-sjukas livförsäkringar. Den sjuke fick då möjlighet att köpa bromsmedicin istället, om personen dog utföll försäkringen på den nuvarnde ägaren. Ok så man samlar alla dessa försäkringar i en strukturerad produkt vars värde beror på hur snabbt “teknikutvecklingen” av broms mediciner gick. Uppenbarligen blev dessa snabbt så bra att det inte visade sig vara någon superbra placering. Jag har aldrig kontrollerat sanningshalten i den här historien kanske är det bara en förskringsbranchskämt om hur man skulle kunna göra. Men exemplet säger något om hur finansiella produkter kan skapas där behovet att få pengar i handen idag kan matchas mot någon annans behov av att få avkastning på sitt kapital och där teknikutveckling kan leda till att man blir blåst. Om det är sant så var det kanske för en AIDS-sjuk inget dåligt val och kanske dessutom bidrog till att mer kaptial lösgjordes för utveckling av effektiva mediciner som annars skulle ha varit låst i livförsäkringssystemet.

2) Om det förra exemplet var lite mikro så är nästa exempel lite makro. Där har spelar den ökande livslängden en roll i krisen. Även här är det bättre mediciner, och vårdmetorder som lett till att de avsättningar som gjorts till pensionssystemen inte alls räcker till idag. I synnerhet inte när färre jobbar och reallönerna för unga sjunker i de länder där de gamla finns. Så det hela är en lustig dans. Pensionsfonderna vill ha avkastning på sitt kapital för att kunna fylla sina åtaganden så företagen måste ha höga vinster vilket gör nya mediciner och vård dyrare och sätter ännu högre press på att skicka ut jobb i låglöneländer.

Så båda de här exemplen handlar om det fiktiva kapitalet tror jag. Hur problematiskt det är att låna av framtiden.

#6 Viktualiebrodern on 19 October 2013 at 8:18 pm

#Kjell
Drönarkriget förstör inte i någon nämnvärd (om uttrycket tillåts) utsträckning materiella ting för resursstarka eller livet för resurssvaga. Som krig räknat “duger” det inte mycket till, om man nu skulle vilja uppfatta krig som något teleologiskt instrument för välstånd (åt de kvarvarande).

#7 Viktualiebrodern on 19 October 2013 at 8:33 pm

#Kjell
Det som händer vid Lampedusa/Gibraltar/Grekland är väl egentligen en naturlig följd av att alla system har en gräns, och att om potentialsprånget över den gränsen är hög (välståndsgap), sker regelbundna energiurladdningar.

I mänskliga system tar sig sådana urladdningar uttryck i undantagstillstånd, rättslöshet, tragik och misär.

Om det potentialsprånget i välstånd skall överbryggas så krävs att de sociala systemen jämnas ut över gränsen. Det är en politisk segling mellan ett totalitärt Scylla och ett road-to-hell Charybdis.

Som dyster utilitarist säger jag att det trots allt är bättre med lite skit i hörnen än ett rent h-e.

#8 kjell on 19 October 2013 at 9:16 pm

#Viktualiebrodern
..men du håller med mig om myntsystem vs självhushåll ?
mvh

#9 Björn on 20 October 2013 at 7:53 pm

Tyler Cowen har en ‘uppföljare’ vid namn Average Is Over: Powering America Beyond the Age of the Great Stagnation

Kommentera