Krisen, del 122: Ekis om 1970-talets kris och den efterföljande finansialiseringen

I sin bok Skulden skriver alltså Ekis om övergången från en “fast” till en “flytande” kapitalism – ordval som kan ifrågasättas, även med tanke på hur euron faktiskt innebar att de flytande växelkurserna åter avskaffades i stora delar av Europa. Men låt oss gå vidare till den historiska framställningen.

Efter kapitalismens “guldålder” 1945–1973 hände något – men vad Ekis redogör väl för hur olika marxistgubbar förfäktar helt olika teorier:

1973 blev en vändpunkt. Arabstaternas oljebojkott utlöste en kris, men när den var över återhämtade sig inte vinstnivåerna. Snart blev det uppenbart att de höga profiternas dagar var över. Varför är omdebatterat. Det verkar inte riktigt finnas någon konsensus, och frågan om varför profiterna sjönk är en tvistefråga som delar även de marxistiska tänkarna. David Harvey menar att det var arbetarrörelsens framgångar som gjorde att profiterna sjönk: arbetarna hade kämpat till sig så höga löner att det blev allt mindre kvar till vinst åt ägarna. Robert Brenner menar att det snarare berodde på ojämnhet i den globala ekonomin. Nya ekonomier pressade ner priserna samtidigt som japanska och tyska företag subventionerades kraftigt av sina stater och överlevde trots att de inte var särskilt framgångsrika. Andrew Kliman menar att det berodde på skiftet till informationsteknologi, som kräver färre arbetare och därmed genererar lägre profiter. Gérard Duménil och Dominique Lévy hävdar motsatsen: att det var kapitalisternas oförmåga att hålla uppe den tekniska utvecklingen som ledde till att profiterna sjönk. Andra säger att det helt enkelt var slut på en era: man hade mjölkat allt man kunde ur den, och det var dags att gå vidare.

När jag jämför Skulden (Ekis) med Utan framtid (López/Björk), verkar det som att den senare boken saknar samma ambition om att spåra krisen ända tillbaks till 1970-talet. Historieskrivningen hos López/Björk tar snarare sin utgångspunkt i hur globalisering och mikroelektronik redan är i färd med att omstrukturera kapitalismen. Men dit återkommer vi strax.

Förra inlägget noterade att Ekis i dessa passager är dubbeltydig: å ena sidan är det fråga om “kapitalets motoffensiv”, å andra sidan något som sker utan att det finns en plan.

Fortsättningen till det ovan citerade stycket handlar definitivt om en noga planerad offensiv. Och här handlar det inte om kapitalet som samhälleligt förhållande, utan om “kapitalisterna” som aktörer:

Kapitalisterna satt dock inte med korslagda ben och analyserade orsaker. Nu skulle profiterna upp /…/
Det första draget var att sänka löner och höja tempot på arbetsplatser. /…/
Det andra draget var att hitta nya källor till profit. Och inget var bättre än det offentligt ägda. Här fanns allt som var nödvändigt för människor: skola, äldrevård, elektricitet, telefoni, järnväg, apotek. /…/
Det tredje draget var att göra pengar av ingenting. Eller annorlunda uttryckt: finanssektorn. Finansen hade varit en tillbakatryckt del av kapitalismen sedan trettiotalet. Då hade en otyglad finanssektor kastat en halv värld in i depression och gjort miljoner människor arbetslösa. Efter detta antogs lagar som till exempel ockerlagarna och Glass Steagall-lagen. /…/
Nu kom finanskapitalet att återta sin förlorade hegemoni. /…/ Inom finanssektorn kunde man göra jättevinster när industrin inte räckte till. Men för det krävdes att regleringar, lagar och kapitalkontroller avskaffades. /…/
Alla dessa reformer innebar i praktiken att företag gavs möjlighet att skapa pengar. Detta genom att låna ut pengar de inte hade och sedan ta hjälp av inkassoföretag eller myndigheter för att driva in pengarna.

Min främsta invändning gäller beskrivningen av “finanskapitalet”, som om det var en särskild typ av extra ondskefulla kapitalister. Krisseriens fjärde inlägg (oktober 2011) handlade just om skillnaden mellan industrikapital och finanskapital:

Det handlar inte om två slags företag, ännu mindre om två slags kapitalister. Åtskillnaden syftar på två slags kapital. Kapital är värde i rörelse. För att värdet ska växa måste kapitalet ständigt ändra skepnad och i den här rörelsen förvandlas finanskapital till industrikapital och omvänt. Att då tala om finans och industri som skilda sektorer blir bara fel.
Samtidigt är åtskillnaden nödvändig att göra för att alls kunna begripa den finansialisering som inleddes på 1970-talet, tydligast manifesterad i en enorm tillväxt av skuldsättningen på alla nivåer men även utvecklingen av ständigt nya finansiella instrument.

Det stämmer inte riktigt att “företag gavs möjlighet att skapa pengar” först på 1980-talet. Här vill jag rekommendera Ernst Lohoffs skildring av det fiktiva kapitalets historia, där det framgår varför aktiebolag är ett sätt att skapa fiktivt kapital, precis som utlåning är det. Det är dock ingen konstant i kapitalismens historia. Aktiebolagen får sitt genomslag först med den andra industriella revolutionen. Den finansialisering som Ekis skildrar har ägt rum i anslutning till den tredje industriella revolutionen.

Men här finns ännu en skillnad mellan Skulden (Ekis) med Utan framtid (López/Björk) – åtminstone i de passager som jag nu jämför. Ekis sätter det politiska agerandet i centrum och bryr sig föga om produktivkrafternas utveckling, medan López/Björk gör precis tvärtom. Där fortsätter vi i nästa inlägg.