Krisen, del 121: Från “fast kapitalism” till “flytande kapitalism”?

Nu ska jag åter citera ett stycke som Ekis skriver i Skulden och som även citerades i i förra inlägget:

Saken är nämligen den att kapitalismen de senaste trettiofem åren genomgått en omstrukturering. Från en fast kapitalism till en flytande kapitalism, som är mycket mer instabil och krisbenägen. Och betydligt mer aggressiv.

Först imponerades jag av den pedagogiska kärnfullheten. Sen blev jag mer tveksam.

För om kapitalet är en kategori av rörelse, kan det bli missvisande att tala om en “fast kapitalism”. Intrycket blir lätt, liksom hos Duménil, att det vore önskvärt att återgå till en kapitalism som är mera “fast”. Kanske mera fäst vid nationen. Som om kapitalets aggregationstillstånd vore en politisk fråga.

Här framstår Ekis, i de aktuella kapitlen, som lite dubbeltydig. Å ena sidan beskriver hon omstruktureringen i termer av “kapitalets motoffensiv”. Offensiv är en militärstrategisk metafor som nånstans förutsätter att den part som går till offensiv hade kunnat nöja sig med att försvara sina positioner. Men fanns det en sådan valmöjlighet? Är kapitalet över huvud taget en “part” som kan välja sin strategi?

Om kapitalet inte växer, upphör det att vara kapital. Kapitalet är inte detsamma som en grupp kapitalister, utan ett samhälleligt förhållande. För enkelhets skull kan vi ta pensionspengarna som exempel: det finns ingen möjlighet att förvalta pensionerna “defensivt”. Även om man så skulle köpa guld och gräva ner det i en bunker, för att i framtiden dela ut guldpengarna till nyblivna pensionärer, skulle detta inte bli annat än spekulation på en marknad.

Å andra sidan punkterar Ekis idéerna om att den “flytande kapitalismen” skulle vara ett uttryck för nyliberal ideologi. Kapitalismens omstrukturering saknar inte bara ideologi – den saknar en övergripande plan.

Den som studerar i detalj vad EU:s ledare har sagt och gjort sedan krisen brutit ut har all anledning att bli mörkrädd. Det hela liknar en seglare utan karta på ett okänt hav med en trasig båt. /…/ Hela tiden säger de: “Det finns ingen anledning till oro” vilket, som alla vet, bara sägs av någon som är fullständigt skräckslagen.

4 kommentarer ↓

#1 kjell on 18 October 2013 at 11:52 am

“Även om man så skulle köpa guld och gräva ner gudet i en bunker, för att i framtiden dela ut guldpengarna till nyblivna pensionärer, blir detta annat än spekulation på en marknad.”

Det påminner mig om “myntets roll som offer”, när det går från “penningsystem” till “offersystem”. Ett sådant skifte kom att uppstå när de romerska legionärerna lämnade Brittanica ca 300 år e.k. De kvarvarande Anglosachsarna återgick till byteshandel och självhushållning de hade ingen användning av mynt som betalningsmedel(däremot blev de duktiga på att bearbeta guldet till bl.a smycken), de mynt och guld som blev kvar kom att användas bl.a “som offergåva”. Romarna hade ett väl fungerande myntsystem i Brittanica (se vindolandabreven) , krigsmaskinen krävde det.

Fråga: Lever vi i ett “krigstillstånd” idag, som kräver myntsystem?

#2 COPYRIOT | Krisen, del 122: Ekis om 1970-talets kris och den efterföljande finansialiseringen on 18 October 2013 at 12:23 pm

[…] ← Krisen, del 121: Från “fast kapitalism” till “flytande kapitalism”? […]

#3 Erik Vestin on 29 October 2013 at 9:24 pm

För det första: Mycket roligt att följa den här serien.

För det andra: Visst kan väl kapitalet i någon mening gå till offensiv. Det är ju mer eller mindre organiserat i arbetsgivareföreningar, som kan agera mer eller mindre storskaligt i politiken, genom lobbying och opinionsbildning. Därtill kan de i den allmänna nötningen med facket välja en mer militant attityd (t.ex. amerikansk unionbusting) eller sätta sig vid förhandlingsbordet. Sådana åtgärder kan vara mer eller mindre styrda från sådana centrala organisationer.

#4 avadeaux on 14 November 2013 at 6:03 pm

Apropå det där med guld, inflation, och fiktivt värde fick jag en tanke, som åtminstone för mig var någon sorts aha-upplevelse, framför Fontana dei Quattro Fiumi för några veckor sedan. Guiden pekade ut en hög med mynt i Berninis skulptur som påstods symbolisera det första guldet som importerades från Amerika, och som möjliggjorde byggandet av Peterskyrkan etc. Alltså: det man importerade var inte material till byggnaderna, det var inte arbetskraft, och det var inte kunskap. Det var guld, med det värde man något godtyckligt ansåg det representera, som drev den ekonomiska processen. När guldet sätts i omlopp i Europa uppstår naturligtvis inflation, men framför allt rubbar den normaltillståndet. Med en lätt fysikalisk analogi innebär guldimporten en potentialökning på en punkt, som sedan utjämnas i entropins riktning, och när den gör det fungerar den likt vatten som faller från hög höjd och driver ett kugghjul. Inflationen i sig är visserligen inte den drivande kraften, men den är det ofrånkomliga resultatet av en ekonomisk process. Man kan mycket väl kalla guldets värde fiktivt, på samma sätt som de lånade pengar som idag driver processen, men i så fall blir väl hela ekonomin fiktiv. Och egentligen är ju allt i den mänskliga begreppsvärlden fiktivt på någon nivå.

Kommentera