Krisen, del 120: Process och generation

Fortsätter nu den parallella läsningen av två nya böcker, som visar sig ha en likartad disposition. Läsningen är associativ, utan ambition om att rättvist bedöma någon av böckerna som helhet.

Tre korta kapitel i Skulden framstår som bokens kristeoretiska kärna, där Ekis diskuterar övergången från en “fast” till en “flytande” kapitalism under de senaste 35 åren. Först konstaterar hon:

Det är något i själva systemet som inte fungerar. Men att bara ange “kapitalismen” som förklaring är för vagt. Det räcker inte. Det är, som Andrew Kliman skrivit, som att skylla på tyngdlagen för att ett plan störtar. Tyngdlagen finns alltid där, men plan störtar ju inte hela tiden för det. Kapitalismen är ett orättvist system, men den befinner sig inte alltid i kris.

Alltså, jag köper inte Klimans metafor. Kapitalismen är en historisk process. Den har inte alltid funnits där, utan är bara några århundraden gammal. Så visst är det möjligt att förklara krisen som en ofrånkomlig följd av de inre motsättningarna i denna process. För att åter citera Marx ur Grundrisse:

Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.

Visst, kapitalismen befinner sig inte alltid i kris. Eller närmare bestämt: den har hittills inte alltid befunnit sig i kris. Möjligheten finns att den hädanefter alltid kommer att göra det. Saken beror väl lite på hur vi definierar “kris”. Men bara för att tidigare kriser har varit övergående, betyder alla kriser kommer att vara det. Om kapitalismen verkligen är en historisk process, betyder det att varje kris är någonting mer än bara en återkomst av detsamma. Det handlar alltså inte om att finna en förklaring till “de återkommande kriserna”.

Om vi säger att den rådande krisen är ett uttryck för kapitalismens inre motsättningar, så har vår kristeori funnit sig tillrätta i begreppsparet innehåll/uttryck – en ontologi som måhända kan återföras till Leibniz. I vilket fall tror jag det är rimligt att tänka så, när vi ska begripa just kapitalismen: att det finns underliggande motsättningar som kommer till uttryck i manifesta kriser. Kristeorin måste då ställa sig två frågor: 1) vilka är de underliggande motsättningarna; 2) varför kommer de inte till uttryck under vissa perioder?

Ursäkta att jag gled iväg från ämnet, alltså vad Ekis skriver i Skulden. Hon skriver så här:

Saken är nämligen den att kapitalismen de senaste trettiofem åren genomgått en omstrukturering. Från en fast kapitalism till en flytande kapitalism, som är mycket mer instabil och krisbenägen. Och betydligt mer aggressiv.

Ja, någonting har hänt under de senaste 35 åren. Vilket för övrigt är en tidsperiod som råkar sammanfalla rätt väl med livsperioden för de aktuella böckernas författare (liksom min egen livsperiod). Det är lite intressant att tänka på hur vi utgör en generation som kris som en parallell med våra egna liv. Särskilt eftersom dessa liv snarare har präglats av tvära kast mellan uttryckliga kriser och kreditdrivna högkonjunkturer.

Kanske är det lite för lätt för oss – generationen som föddes kring 1980 – att tänka vår uppväxt som en rörelse från ett fast tillstånd, till ett flytande tillstånd. Det låter ju liksom rätt likt de flesta andra uppväxtskildringar som gjorts under de senaste tvåhundra åren.
Vad som däremot inte är lätt, men nödvändigt, är att sätta ord på upplevelsen av “att dagens unga går en betydligt mörkare framtid till mötes än den som väntade deras föräldrageneration”. Nu citerar jag López/Björk, som skriver om erfarenheter som återfinns såväl i Sydeuropa som i Sverige. Åldersgränsen för när man slutar vara “ungdom” fortsätter att skjutas allt längre upp i åren.

Det som vi vanligtvis förknippar med att bli vuxen – att ha egen bostad, ett fast arbete, möjlighet att bilda familj – kommer allt senare i livet allteftersom ungas ekonomi försämras.
/…/
Förändringarna på arbetsmarknaden tycks helt enkelt skjuta upp det så kallade vuxenlivet. som länge likställdes med trygg inkomst, bostad och familjeliv – vilket är svårt att ha utan fast jobb. Ungdomsbegreppet vidgas och blir mer elastiskt. Trettioåringar med osäkra anställningar eller i studier har inte riktigt trätt in i vuxenlivet.

Möjligheten att göra en klassresa var kanske exceptionellt stor under årtiondena efter 1945. I statistiken över psykisk ohälsa märks en växande klyfta mellan ungdomar (som mår sämre) och befolkningen i stort (som mår bättre). Samma sak med självmord. Utifrån USA-statistik konstateras:

De äldre har blivit rikare under de senaste 25 åren, medan de unga blivit avsevärt fattigare. /…/
det finns en mängd orsaker /…/ En viktig omständighet är att många äldre köpte sina hus innan bostadsbubblan blåstes upp, då bostäder fortfarande var billiga.

Kanske kan man uttrycka det så här: “lösningen” på 1970-talets inflationskris blev bland annat att inflationstrycket riktades om. Från 1980-talet fick vi se en massiv “asset inflation” där priserna på aktier och fastigheter skjuter i taket. Resultatet har inte bara blivit ständiga bubblor och krascher, utan även en vidgande generationsklyfta där alla som hunnit köpa en bostad innan prisinflationen blir vinnare, på den yngre generationens bekostnad.

3 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Krisen, del 121: Från “fast kapitalism” till “flytande kapitalism”? on 18 October 2013 at 10:57 am

[…] ← Krisen, del 120: Process och generation […]

#2 Iggy Drougge on 18 October 2013 at 11:14 am

Flygplansmetaforen är intressant, då den nya instabila finanskapitalismen sammanfaller precis i tiden med utvecklingen av de nya “aerodynamiskt instabila” stridsflygplanen av JAS 39-typ, alltså flygplan som kräver ständig datorkontroll för att hålla sig på en rak bana i luften. Kan inte omständigheterna för JAS-kraschen på Långholmen ses som ett typiskt krisuttryck, där pilotens kommandon övertolkades av styrdatorn och försök till motstyrning ledde till allt större krängningar tills planet ställde sig rakt upp i luften och föll offer för tyngdlagen?

#3 COPYRIOT | Krisen, del 123: López/Björk om mikroelektroniken och tjänstesektorn on 18 October 2013 at 12:47 pm

[…] Krisen, del 120: Process och generation […]

Kommentera