Krisen, del 118: Anti-Duménil

Till helgen är det alltså dags för Marx-konferensen i Stockholm. På programmet står fem internationella talare, varav fyra är män. Det bör nämnas att dessa talare inte har bjudits in av arrangörsgruppen, som knappt haft någon budget. De inbjudningar och kostnader står i stället olika externa aktörer, exempelvis humanekologin vid Lunds universitet och Rosa-Luxemburg-Stiftung. Ytterligare en liten aktör är Clarté, som har bjudit in den franske nationalekonomen Gérard Duménil.

Poängen med en konferens är att skiljelinjer ska klargöras. Det måste ske idékonfrontation, annars blir det meningslöst. Därför tänkte jag nu referera några av Duménils kritiker. Därigenom antyds nämligen vissa kristeoretiska skiljelinjer som är viktiga att uppmärksamma i en Marx-konferens.

Problemet med Duménil är kort sagt att han menar att det inte är kapitalismen som är i kris, utan “nyliberalismen”. Analysen pekar mot en ambition om att återupprätta en “produktiv” industrikapitalism genom att begränsa finansiella excesser. Det hela underbyggs av märkliga påståenden om att profitkvoten skulle ha varit stigande, inte fallande, under den nyliberala epoken.

Gérard Duménil och Dominique Levy har skrivit ett par böcker tillsammans: Capital resurgent: Roots of the neoliberal revolution (2004) och The crisis of neoliberalism (2011). Deras idéer om krisen sammanfattas av Benny Andersson i en artikel i Clarté (3/2012).

Från bloggaren Jehu levereras ett antal svavelosande attacker Duménil/Levy. Så här sammanfattar Jehu vad Duménil vill säga:

You see, what we need is one of those new New Deals. First, we have to rebuild the financial sector. This means: (1) increased transparency, (2) diminished risk taking, (3) the control of indebtedness, and (4) the moderation of high income. But it also includes, “the establishment of a new relationship between the financial sector and the real economy in favor of nonfinancial accumulation…” This, Dumenil and Levy tell us, is “a much more radical transformation”, involving (5) a financial sector in service to the real economy and (6) stabilizing procedures at the level of the global economy.
/…/
I know, I know — you were wondering how this magnificent set of proposals to fix the economy squares with Marx’s labor theory of value? /…/
It works like this: Dumenil and Levy explain that to “straighten the trajectory of the US economy”, working folks will have to limit their consumption, pay more for imports, increase their competitiveness, and place barriers to trade, in order to “re-territorialize production and demand”. Profits must be conserved within corporations to encourage productive investment, “that is, much less paid out as interest, dividends, and high wages to the upper fractions of wage earners”, in addition to the reduced consumption of the remaining portion of society.

And who decides how much consumption of society must be reduced? Who decides how much more working families will have to pay for imported commodities? Who decides how this alleged increase in “competitiveness” is to be accomplished? And, finally, who decides what is to be considered” productive investment”?

Well, all of this will be “implemented by a government committed to the restoration of the situation.” What the fuck is a “government committed to the restoration of the situation,” you may ask? And exactly what “situation” is this government committed to restore?

Well, I’m glad you asked!

Dumenil and Levy appear to want to restore “the main features of the new postwar capitalism” that emerged between 1930 and 1945. /…/
Which is to say, Dumenil and Levy appear to want to restore the golden age of fascism which led directly to the global holocaust of World War II. They are nostalgic, can’t you see? /…/
This, folks, is not communism, it is a fucking plantation for wage slaves. /…/
what we learn from Professors Dumenil and Levy is that to “restore the situation” working families will have to produce more, consume less, export more and import less, while the fucking state decides what of their material activities is to be considered productive and what is to be sacrificed to increase productivity. Because — can’t you see — communism is all about making sure the fucking workers are as productive as possible!

Pang.

I ett helt annat tonläge befinner sig Andrew Kliman i sin polemik. I likhet med Jehu, köper jag verkligen inte allt som Kliman säger – men det finns poänger i hans kritik av Duménil. Kritiken formuleras i boken The failure of capitalist production men även på annat håll.

Andrew Kliman är alltså en av de marxister som lyfter fram profitkvotens fallande tendens. Med siffror från USA visar han att profitkvoten inte har återhämtat sig efter 1970-talets kris och menar att detta ligger bakom kapitaltillväxtens nedsaktning.
Duménil menar tvärtom att profitkvoten inte kan förklara vår tids kris. I stället är krisen “av finansiellt ursprung”, skriver han. Duménil begriper nyliberalismen som en medveten strategi från kapitalets sida – en strategi som varit extremt framgångsrik i att pressa upp kapitalets vinster på arbetarnas bekostnad. Så framgångsrik att profitkvoten har stigit sedan 1980-talets början, påstår Duménil.

Vad gäller det empiriska, har Kliman två tunga anklagelsepunkter.
1) Duménil/Levy ägnar sig åt “cherry-picking” när de väljer att jämföra siffror från 1970-talets krisår med högkonjunkturen 2004–2007.
2) Vid beräkningen av en profitkvot finns det olika sätt att räkna på kostnaden för fast kapital. Likt många andra väljer Duménil/Levy att se till current-cost, alltså vad det skulle kosta att ersätta alla gamla maskiner med nya maskiner. Kliman gör däremot en stor grej av att det enda relevanta är historical-cost, alltså vad maskinerna en gång kostade att köpa in (vilket då måste justeras för inflation). I polemik mot Duménil skriver Kliman:

But when, for instance, businesses were in the process of buying computers instead of replacing their worn-out typewriters, changes in the replacement cost of typewriters became an ever less meaningful measure of the inflation (or deflation) they experienced. /…/
Mis-measurement of inflation is responsible for almost the entire rise in the property-income current-cost “rate of profit” between 1980 and the current crisis. The reasoning underlying this conclusion is not difficult, but it is somewhat complex, so I will proceed step by step, beginning with why and how the current-cost rate mis-measures inflation-adjusted profit.

Kort sagt: siffrorna som tyder på högre lönsamhet för kapitalet sedan 1980 är felräknade, menar Kliman. Och i sin tolkning av dessa siffror kommer Duménil till slutsatsen att den rådande krisen ingalunda är “strukturell”, utan kan skyllas på nyliberalismen. Bort med nyliberalismen, så återfår vi en reparerad kapitalism där staten räddar tillväxten genom att blockera varje minskning av den totala arbetstiden. Kanske tycker Clarté att detta låter finemang. Jag tycker det låter fruktansvärt.

6 kommentarer ↓

#1 manen on 16 October 2013 at 12:28 pm

vart försvann kritiken mot tillväxten som sådan?!?

#2 COPYRIOT | En titt i programbladet till helgens Marx-konferens on 16 October 2013 at 7:34 pm

[…] Krisen, del 118: Anti-Duménil […]

#3 Dave on 16 October 2013 at 7:42 pm

Klimans anklagelser är inte välgrundade.

1) Dumenil och Levy kan knappast anklagas för att göra ett snävt urval. Deras arbete grundar sig tvärtom i data för den genomsnittliga profitkvoten i USA:s ekonomi som spänner från 1870 till 2012! Om något så är det alla andra marxister som ägnar sig åt “cherry picking” genom att jämföra med data som börjar i den exceptionella efterkrigstiden.

Jmfr. Dumenil G. and Levy D., 1994, “The U.S. Economy since the Civil War”, samt USLT 1869-2009 data set som de själva had byggt.

2) Den främsta anledningen att studera mått av lönsamheten är för att det har en avgörande betydelse för hur kapitalägare investerar i ny produktion och vilka produktionsområden de avstår från att göra så. Och det är just återinvestering av vinst som ger kapitalismens sin expansiva dynamik.

Givet detta, så är det helt rimligt att man räknar lönsamheten på det fasta kapital som finns att hålla igång produktionen till nuvarande priser och inte priset på daterade kapitalvaror som inte längre produceras.

Jmfr. Dumenil G. and Levy D., 1994, “The Crisis of the Early 21st Century: A Critical Review of Alternative Interpretations”, avsnitt. 5.6.1.

#4 Eva on 17 October 2013 at 4:46 pm

Profitkvotens stigande tendens. Aufheben håller väl samma linje? Jag har inte orkat sätta mig in i huruvida det stämmer, krävs lite tid tror jag…

#5 Steve on 18 October 2013 at 12:17 am

Rasmus — so happy to see that you are aware of blogger Jehu. I’ve been reading him for some months now trying to decide if I think he is mad or brilliant.

As the cumulative context for his arguments has grown clearer I have begun to find them more compelling.

I hope to read of your reaction to his ideas in the time ahead.

#6 COPYRIOT | Krisen, del 121: Från “fast kapitalism” till “flytande kapitalism”? on 18 October 2013 at 12:04 pm

[…] Krisen, del 118: Anti-Duménil […]

Kommentera