Krisen, del 117: Utbildningsinflation

Fortsätter att läsa i boken Utan framtid. Finner ett särdeles intressant avsnitt (s. 115–119) som söker orsaker bakom 2010-talets våg av studentprotester. En faktor som diskuteras är hur det har gått inflation i högre utbildning.

“Utbildningsinflation” kan definieras som att folk skaffar sig allt fler år av utbildning, samtidigt som utbildningen blir allt mindre värd på arbetsmarknaden.

Begreppet är politiskt laddat. Här i Sverige är det främst de uttalat högerkonservativa som väljer att tala om utbildningsinflation. De vill helst av allt se ett skolväsende som redan i tidig ålder skiljer människor i olika samhällsklasser, med examina som tydliga stämplar i pannan. Från vänster främställs det i allmänhet som en enbart positiv sak att allt fler människor får en allt längre utbildning. Utbildningskritiska idéer har i stort sett glömts bort. Allmänvänsterns skolvurm kan ses som en parallell till den vänsterborgerliga förståelsen på ekonomi, där det förnekas att inflation alls skulle vara problematiskt.

Sverige har i dag 19000 aktiva doktorander, vilket är lika många som gick i gymnasiet på 1950-talet. Jämfört med år 1950 finns det i dagens Sverige 30 gånger så många studenter vid universitet och högskolor. (Jämför med hur priserna, enligt konsumentprisindex, endast har blivit arton gånger så höga under samma tidsperiod.) Bara sedan 1980 har studentantalet typ fördubblats, vilket visserligen är en långsammare ökning än konsumentprisindex, men utgör en massiv förändring av generationsförhållandena. Och allt fler yrken blir akademiserade. På senare år har man bland annat inrättat en högskoleutbildning för kyrkovaktmästare. Härom året inleddes en internationell diskussion om högre utbildning som en bubbla.

Författarna till Utan framtid resonerar kring hur servicesektorn är fylld av personer som är överkvalificerade, vilket i allmänhet även betyder att de är skuldsatta. (Finns det förresten statistik över hur förhållandet mellan CSN-skuld och inkomst har förändrats i Sverige över åren?) De pläderar för att talet om utbildningsinflation har en högst verklig grund, även om den måste ses i sammanhanget av att den strukturella ungdomsarbetslösheten blivit ett internationellt fenomen:

svenska politiker talar ofta om behovet av hög utbildning för att kunna få jobb i dagens samhälle. Och det stämmer att utbildningskraven har ökat /…/ Men utbildningsgraden bland svenskar har ändå ökat i snabbare takt än utbildningskraven. Visst finns det färre arbeten för lågutbildade i dag än på 70-talet, men antalet lågutbildade arbetare har minskat ännu mer.
/…/
Det betyder inte att det är olönsamt att utbilda sig. /…/ Men om utbildning för efterkrigsgenerationen innebar en möjlighet att klättra på klasstegen, så finns det i dag inte något lika självklart orsakssamband mellan utbildningsnivå och typ av arbete. /…/
Eftersom ungdomsarbetslösheten vuxit samtidigt som ungdomar blivit mer välutbildade blir det i praktiken nödvändigt att ha utbildning även för okvalificerade jobb.
/…/
Kanske kan man tala om en utbildningsinflation. Och det är inte ett problem som är unikt för Europa

Intressant i sammanhanget är att Tyskland – som ju ofta beskrivs som ett bildningsland – utgör ett tydligt undantag från trenden. Det tyska skolväsendet är ju inriktat på att tidigt sålla agnarna från vetet. Och detta verkar inte ha luckrats upp med tiden. Tvärtom:

Tyskland är ett av få OECD-länder där det knappt är någon skillnad mellan ungas och äldres utbildningsnivå. Bara var femte tysk mellan 25 och 34 har högre utbildning än sina föräldrar, och hela 22 procent har längre utbildning (jämfört med OECD-genomsnittet 13 procent).

Slutligen en lös tanke: den monetära inflationen som fortlöpande process brakade inte loss förrän 1914, vilket kan sättas i samband med den andra industriella revolutionen. Går det på motsvarande vis säga att utbildningsinflationen är en följd av, eller ett led i, den tredje industriella revolutionen?

27 kommentarer ↓

#1 Magnus A on 14 October 2013 at 11:56 pm

Mellan 1950 och 1980 är det 30 år. Mellan 1980 och 2013 är det 33 år. Då känns en dubblering av antalet studenter under den senare (och längre) perioden som en förhållandevis försumbar ökning när den tidigare perioden uppvisade en 15-faldig ökning (enligt dina siffror).

#2 rasmus on 15 October 2013 at 4:26 am

Siffrorna är väl knappast “mina”, utan jag återger vad som skrivits på annat håll. Att jag återgav två olika siffror, på ökningen både sedan 1950 och sedan 1980, var just för att visa på hur ökningen i relativa tal kan anses ha saktat ned. Å andra sidan är ökningen i absoluta tal enorm sedan 1980. Det är inte försumbart. Det verkar tvärtom handlar om en grundlig förändring i vad det innebär att vara ung.

#3 Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny on 15 October 2013 at 9:43 am

En effekt av krisen är ju att många studerar helt enkelt för att det saknas andra möjligheter till en värdig verksamhet och försörjning. Jag tycker att det är problematiskt att folk i så hög grad kommer direkt från gymnasium till högskola när de kanske egentligen inte alls är sugna, bara för att de inte vet vad de annars ska ta sig till, det ger en mindre bra studiemiljö för alla inblandade. Kanske ger en sig i kast med en utbildning en egentligen saknar resurser för att klara av just då, vilket såklart leder till utbildningsinflation.

#4 Tony K. on 15 October 2013 at 10:07 am

På ett sätt är ju utbildningsinflation en ofrånkomlig effekt av att fler utbildar sig – oavsett om vi vill hävda konkurrens som grundorsak eller att arbetstiden har sjunkit för att “producera” en student.

Förmodligen måste man relatera en ev. utbildningsinflation till reservarbetskraften. I princip delar vi på arbetslösheten genom att minska antalet potentiellt produktiva år (produktiva i marxistisk mening, följaktligen är studieåren improduktiva). Utbildning blir då ett sätt att förmera arbetskraftens värde (i bästa fall) eller åtminstone hålla en del av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Högre utbildning är ju också ett sätt att konsumera mervärdet som bildas. Akademisering av yrken antar jag kan ses som en strategi för reglera inflödet av nya rekryter till yrket. Att människor är överkvalificerade är ju endast att relatera till reservarbetskraften – det beror på efterfrågan av arbetskraft i förhållande till utbudet. Det är så att säga ingen fast kategori.

Däremot vet jag inte om det är tillbörligt att dra paralleller mellan utbildningsinflation och penninginflation. Utbildning är ju ett bruksvärde och vi kanske borde tala istället om överproduktion.

Angående Tyskland, så kanske det ligger i att vara ett “bildningsland”, att utbildning är ojämlikt fördelat?

#5 J on 15 October 2013 at 11:59 am

Tycker också det finns en intressant koppling (motreaktion?) till utbildningsinflationen på individnivå i “att vårda det personliga varumärket” och att ha (ambitionen att ha) rätt prestigefyllda stämplar i sitt CV. Se t.ex. http://www.degreeinfo.com/general-distance-learning-discussions/37039-phd-c.html

#6 Iggy Drougge on 15 October 2013 at 12:15 pm

Såg för några år sedan en tysk dokumentär om den ökande andelen högskoleutbildade, som kritiserades som onödig akademisering. Många typiska medelklassarbeten som datatekniker, ekonomer eller trädgårdsmästare kräver någon slags utbildning, men det är inte uppenbart varför den utbildningen ska anordnas inom den traditionella universitetsvärlden med sina grader, diplom och vidare akademisering istället för mer målinriktade KY-utbildningar.

#7 Iggy Drougge on 15 October 2013 at 12:21 pm

Fast om man ska förklara varför så många både går ut gymnasiet och läser vidare finns två skäl:
1) Den ovannämnda akademiseringen. Skolvaktmästare behöver (ännu) ingen särskild utbildning, men den som ska göra ungefär samma uppgifter med skolans datornät eller installera en skrivare måste (ofta) kunna legitimera sig.
2) CSN är så mycket lättare för en 19-åring att få än A-kassa eller försörjningsstöd.

#8 Tobias on 15 October 2013 at 1:53 pm

Mats Alvesson skriver väl ganska utförligt om detta i “Tomhetens triumf”? Han ser utbyggnaden av högskolan mer eller mindre som ett illusionsnummer (om jag minns rätt, har inte boken tillhands i skrivande stund).

#9 Viktualiebrodern on 15 October 2013 at 2:38 pm

Har någon funderat över hur de formella kraven för anställning, till exempel examen, successivt har ökat? Tänker både i annonser, men också lagstiftning som lärarlegitimation och (ständigt) vidgad krets av tjänster som kräver ett registerutdrag ur belastningsregister (negativt examenskrav).

Hänger det ihop med ökad en rörlighet/migration som minskar möjligheten till social kontroll?

Man borde också fundera över om inte en höjning av formella (lägstanivåkrav) inte får den *genomsnittliga* prestationen att sjunka.

#10 Viktualiebrodern on 15 October 2013 at 2:47 pm

Högskoleexamen, inte som kunskapsbevis, utan som “vandelsbevis”.

#11 Rallarn on 15 October 2013 at 3:30 pm

En strategi som kommit i takt med utbildningsinflationen och att antalet doktorander ökat är att hitta på sätt att sticka ut lite extra, eller snarare att skenbart göra det. Som att använda vildeledande titlar typ PhDc. Den oinsatta tror det betyder Fil Dr, men det står för PhD candidate, som helt enkelt betyder doktorand. Förr skrev man ut hela frasen, möjligen användes förkortningen PhD(c). Nu slopar en del parentestecknen för att det ska se ut som en doktorstitel. Vi lär få se en mångfald av dylika knep framöver i en hårdnande konkurrens.

#12 kcl on 15 October 2013 at 3:35 pm

Nu får man väl ta viss hänsyn till folkmängden, ett Sverige med drygt 9 miljoner människor skulle haft c.a. 28000 gymnasister, om man haft samma antal människor och åldersfördelning som 1950. Men det är förstås ändå en gigantisk ökning.

Jag tror f.ö. att man bör skilja mellan två typer av akademisering, dels en växande specialisering även på ämnesnivå på universiteten (internationell politik i statsvetenskapen som blir internationella relationer etc) och dels att nya högskoleutbildningar som i princip saknar egna “ämnen” uppstår. (Socionomutbildningar, kyrkvaktmästare. personalvetare mm.) Lite romantiserat så innebar akademisk utveckling att nya ämnen bildades utifrån metoder/studieobjekt, medan akademiseringen idag tycks drivas av arbetsmarknaden och tillträde till den. Kanske ska man prata om inomakademisk utveckling av nya ämnen och utomakademiskt drivna utbildningar?

#13 J on 15 October 2013 at 3:55 pm

@Rallarn – just detta med PhDc tas upp i länken jag postade ovan. Det raljeras en aning – bl.a. om hur CV:t kan kryddas med ambitionen att doktorera:

“John Doe, PhD (2020 Expected Enrollment Date) (2026 Expected Graduation Date)”

…och tesen “att misslyckas vid rätt universitet är bättre än att lyckas vid fel”. Ändock ett intressant fenomen.

#14 Utlandssvensk on 15 October 2013 at 4:13 pm

Jag bor i Schweiz, vars skolsystem är liknande det i Tyskland fast ännu mer inriktat på att sålla barnen tidigt.

Den stora indelningen sker efter årskurs 6 och endast kring 15% går vidare på den akademiska vägen. Övriga hamnar i olika typer av lärlingsprogram.

Min uppfattning är att resultatet av detta system är massivt överlägset dagens svenska motsvarighet. Man märker väldigt tydligt att det finns en helt annan praktisk kompetens, dvs. alla kan utföra och tar ansvar för sina jobb.

De som går vidare på den akademiska banan är både högmotiverade samt hamnar tillsammans endast med andra likasinnade. Om jag jämför med min egen tid på svenskt högstadie för 30 år sedan, vilket närmast kan beskrivas som ett fritt krig, är studiemiljön oändligt mycket bättre i Schweiz.

Nivån är också mycket högre. Om man t.ex tittar på matte ligger svenska elever 2-3 år bakom, dvs. de gör i 9an det som mina barn gjorde i 6an och 7an.

#15 Rallarn on 15 October 2013 at 4:38 pm

@J: Jag läste inte din länk, men kom ändå att tänka på just det som tas upp där. Men där har de flesta exemplen åtminstone parenteser. Det känns som om det blir lite värre hela tiden.

#16 Robert on 15 October 2013 at 10:41 pm

@kcl
En liten rättelse. Socialt arbete (som man läser på socionomutbildningen) är ett eget forskningsämne sedan 1977.

#17 Alex Rowe on 16 October 2013 at 9:18 am

Antalet nyexaminerade journalister har ökat med 400 procent de senaste 10 åren. http://m.sverigesradio.se/artikel/5631948?programId=478

#18 Alex Rowe on 16 October 2013 at 10:10 am

Någon form av problem måste det ju vara när varenda lärosäte startar journalistutbildningar bara för att de är populära och lönsamma, samtidigt som de bättre skolorna som till exempel JMK hade mer än 2400 sökande till 40 platser förra året. http://www.journalisten.se/nyheter/rekordmanga-sokande-till-journalistutbildningar

Resultatet kan ju bara bli att man skickar massor av nyutbildade rakt ut i arbetslöshet.

#19 Iggy Drougge on 16 October 2013 at 10:37 am

Jan Björklund talar just nu på i riksdagen om näringslivets behov i en debatt om högskolan.

Forna tiders högskola, föreställer jag mig, var ingen rekryteringsorganisation åt det fria näringslivet, möjligtvis åt staten. Antalet utexaminerade journalister, om det funnes en journalistutbildning på högskolenivå på den tiden då antalet universitet i landet var två, torde ha varit ganska likgiltig för universitetsledningen – precis som nu. Politikerna vet nog, men högskolorna tvekar nog ännu om huruvida de ska vara yrkesskola eller universitet.

Samtidigt är väl journalistiken just ett bra exempel på ett område som akademiserats? Förr var murvel någon med (ev) studentexamen och tålig mage som kunde skriva hjälpligt.

#20 Klaus on 16 October 2013 at 9:10 pm

Några spridda tankar:

Ur ett spelteoretistk perspektiv går det säkert att förstå förhållandet mellan akademisk utbildning och anställning som ett “signalling game”, där en examen i första hand utgör en kostsam, och därför trovärdig signal till potentiella arbetsgivare, och eftersom alla gör det får vi en positiv-feedback-loop, där en höjd baslinje tvingar alla att signalera mera för att uppnå samma resultat, springa fortare för att stå kvar på samma plats.

Sedan finns det så klart externa faktorer som förstärker samma trend, dels har kostnaden för en given mängd signal minskat – fler högskoleplatser, lätt tillgängliga lån, informationsteknologisk utveckling som gjort det lättare att “producera” och “konsumera” utbildning – och dels har drägliga arbeten blivit en alltmer sällsynt resurs (och kostnaden av att stå utan lönearbete ökat), varför allt fler ser sig tvungna att investera allt mer tid och energi i att göra sig “attraktiva på arbetsmarknaden”. Åtminstone till stor del är alltså utbildningsinflationen en konsekvens av arbetssamhället.

Med detta sagt måste jag ändå erkänna att jag tror att det finns någonting värdefullt i det gamla socialdemokratiska, vänsterborgerliga folkbildningsidealet, jag har svårt att tro att det inte i någon mening skulle vara “socialt”, “kulturellt”, och “politiskt” “bra” av att den genomsnittliga utbildningsnivån i samhället ökat, alldeles utöver de rent ekonomiska effekterna.

Att, som väl den konservativa högern vill, dra ned på antalet högskoleplatser och införa något slags klassbefästande björklundsk sorteringsskola är alldeles säkert ett botemedel värre än sjukdomen, inte minst som utbildningsinflationen inte är något slags fristående bugg i ett övrigt välfungerande system, utan alltså ett symptom på arbetssamhälle och prekärisering.

Däremot är det säkert också ett misstag att från vänsterhåll försöka bemöta högerns argument med ett klämkäckt relativistiskt “all utbildning är bra utbildning”. Att människor genomgår långa och kostsamma arbetsinriktade utbildningar för att i bästa fall kvala in till poster de är enormt överkvalificerade för är en stor och onödig kostnad både för den enskilde och för samhället i stort.

Om man idag tvingas lägga ner tre, fyra, fem år av sin tid och skuldsätta sig med hundratusenals kronor enbart för att komma på fråga till att göra samma arbetsuppgifter, till samma (eller lägre) lön som någon som bara gått ut gymnasiet, men hade turen att göra detta på 60-talet, må man väl få kalla en spade en spade och påtala att detta är ett problem (även om lösningen snarare stavas “medborgarlön” än “färre högskoleplatser”?).

Liksom man måste våga tala om skitjobb är det kanske på tiden att vi börjar tala om “skitutbildningar”?

#21 Tony K. on 16 October 2013 at 10:08 pm

En tanke kan vara att den huvudsakliga vinsten med att akademisera yrken, som tidigare saknat krav på akademisk utbildning, är inte de nya kunskaper och förmågor som kommer av utbildningen, utan disciplineringen och kanske även individualiseringen som kommer av högskolestudier.

Högskolestudier kräver en annan nivå av disciplin hos studenten. Denne förväntas att långt större utsträckning genomföra sina studier på egen hand. Den “lyckade” studenten (dvs. den som examineras) bör ha en mycket högre grad av självdisciplinering än gymnasiestudenten. Denna självdisciplinering är givetvis av värde för kapitalet.

Dessutom är utbildning nästan helt individuell på grund av kurssystemet (man har ofta endast möjlighet att examinera en enda gång). Även studieskulden bidrar till individualiseringen. Ur ett maktperspektiv bidrar individualiseringen, att subjekt uppfattar sig i långt högre grad som individer, vilket kan försvåra att formera kollektiva subjektet.

#22 Alexander Ekelund on 17 October 2013 at 10:09 am

här är en bra genomgång av studentexplosionen i Sverige: http://praktiskegrunde.dk/praktiskegrunde4-2011-boerjesson.pdf

#23 Alexander Ekelund on 17 October 2013 at 10:12 am

där dock inte den nya expansionsperioden från åttiotalet och framåt upp. Men den första perioden är tydligt den mest dramatiska. Det skulle dock vara intressant att göra motsvarande jämförelser för de senaste decennierna…

#24 kjell on 17 October 2013 at 1:32 pm

“http://www.dn.se/ekonomi/nytt-verktyg-visar-om-din-utbildning-lonar-sig/”
“Är du lönsam lille vän?”

#25 Widing on 17 October 2013 at 3:10 pm

Jag läste att ens chanser att få jobb som humaniorastudent statistiskt sjunker om en skriver en magister efter sin kandidatexamen. :P

#26 Anonym on 29 January 2015 at 3:46 pm

@Tony K.

Du är inne på något, som får en att tänka på Noam Chomsky’s tankegångar; “Students who acquire large debts putting themselves through school are unlikely to think about changing society, Chomsky suggested. “When you trap people in a system of debt . they can’t afford the time to think.” Tuition fee increases are a “disciplinary technique,” and, by the time students graduate, they are not only loaded with debt, but have also internalized the “disciplinarian culture.” This makes them efficient components of the consumer economy.

#27 Anonym on 29 January 2015 at 3:52 pm

Jag saknar klassperspektivet underifrån. Vad händer med de bortsållade, dvs. de som redan från början inte passar i konsensusmodellen (dvs. skolsystemet)? Examinerade servicearbetare är såklart ett uttryck för prekariseringen. Men det torde lika mycket de vara, som inte finner någon plats alls i kvalificeringssystemet. De sorteras ju bort tidigt redan som det är nu, ev m h a en Adhd-diagnos eller dyl.

Kommentera