Krisen, del 116: Börjar läsa i två nya krisböcker

Nyligen utkom två olika reportageböcker om krisen och proteströrelserna. Båda är skrivna av unga svenska författare som blandar reportageformen med en teoretisk ambition om att vidga förståelsen av vår samtid. Natacha López och Mårten Björck står bakom boken Utan framtid. Protester i den globala krisens spår. Reportaget tar avstamp i Aten, men rör sig strax vidare mot Madrid, London och New York. Skulden. Eurokrisen sedd från Aten av Kajsa Ekis Ekman är, som titeln antyder, mer inzoomad.

Jag prövar att läsa böckerna parallellt och skriva ned anteckningar på vägen. Nu har jag läst ungefär 65 sidor i vardera. Detta är alltså ingen recension eller en uttömmande jämförelse, utan bara en samling preliminära intryck som skrivs ned inför den fortsatta läsningen.

Som alla vet är Ekis ruskigt välformulerad. Hennes bok inskränker sig heller inte till att betrakta krisen från Aten. Snarare är hennes grepp att växla mellan tre vinklar: den finansiella, den grekiska och den nordeuropeiska. (Den onde, den gode och den fule?)
Genom detta grepp framträder “skulden” som tre olika typer av skuld: krediten, skammen och syndabockstänkandet. Finansväsendet sätter Grekland i ekonomisk skuld, vilket får många greker att känna psykisk skuld, samtidigt som de värjer sig mot hur Nordeuropa gör dem till moraliskt skyldiga för krisen.

Det är grekernas fel att en kris har drabbat Grekland – detta budskap trummades in av den nordvästeuropeiska pressen mellan 2010 och 2012. Ekis gör en vass kartläggning av kampanjen. Hur grekerna gjordes kollektivt ansvariga och hur krisens rötter söktes i den grekiska kulturen. Gång på gång beskrevs Grekland som ett “särfall”. I den svenska pressen utmärkte sig särskilt Richard Swartz på DN:s ledarsida, men han kommer förvisso inte i närheten av hetskampanjerna i den tyska Springer-pressen.

Det betonades om och om igen att problemen härrörde från ett specifikt land, inte från det globala finanssystemet eller från euron.
/…/
Myten om den lata greken är inte enbart en rasistisk fördom, som man kanske kan tro vid första anblicken. Den är [i] själva verket myten om den lata arbetaren – omgjord till rasistisk fördom så att den ska bli lättare att sälja till Nordeuropa. Till skillnad från islamofobin så bubblade myten om den lata greken inte upp underifrån, på bloggar och i umgängeskretsar. Nej, den startades som ett blixtskott av en samlad europeisk press och pågick fram till parlamentsvalet 2012, då den upphörde med en nästan ännu kusligare exakthet. Mytens funktion var att förklara för omvärlden att västvärldens djupaste kris på åttio år berodde på en alltför generös välfärdsstat och en lat befolkning.

Här gör Ekis ett effektfullt skifte från den nordeuropeiska vinkeln till den grekiska. Hur upplevs myten av dess måltavla?

Bilden av den lata greken sänker sig över landet och klibbar fast vid människorna. Hösten 2011 är det första alla säger till mig som utlänning: Du vet väl att vi inte är lata? Du vet väl att vi arbetar mest i Europa? /…/
Många känner skuld och skam. En skuld som är odefinierad, som liknar bakfylleångest: man förnimmer att man gjort något fruktansvärt, men man kan inte precisera vad. “Vi förtjänar detta”, säger en del med skam i rösten.
/…/
EU såg ut att vara något så overkligt som en jämlik VIP-klubb där rika och fattiga kunde bli medlemmar på samma villkor. Denna europeiska romans fick sin psykologiska kulmen i Grekland åren 2004–2005 då landet vann både schlagerfestivalen och fotbolls-EM och arrangerade OS. Grekland exploderade i en glädjeyra som, efteråt, har fått en bismak av den billiga kreditens hybris och nu omtalas av många med en sorts äckelblandad nostalgi.

Äckelblandad nostalgi! En känsla att fundera mer över, i de mest skiftande sammanhang – för att sedan pröva dess koppling till det som Ekis kallar “den billiga kreditens hybris”.

Men nu åter till kristeorin. Jag får känslan av att Ekis är så ivrig att bestrida myten om Grekland som ett särfall, att hon paradoxalt nog fastnar i myten och skriver en historia där Sydeuropa framstår som offer för Nordeuropa – alltså som något av ett (negativt) särfall.
Detta kan kontrasteras mot hur López/Björck har en tydligare betoning av att krisen är global och att även Nordeuropa är drabbat. Storbritannien utgör ett tydligt exempel, påpekar de:

I december 2011 var antalet hemlösa familjer bara i England uppe i över 500000 – en ökning med 25 procent jämfört med tre år tidigare. /…/
Precis som i andra länder har matpriserna stigit kraftigt de senaste åren, men Storbritannien, som importerar fyrtio procent av livsmedlen, har drabbats hårdare. The Guardian rapporterade i slutet av 2012 att matpriserna ökat med 32 procent sedan 2007.

Antalet fattiga i Europa har ökat markant till följd av krisen. Mellan 2008 och 2011 ökade antalet européer som riskerade fattigdom och socialt utanförskap med sex miljoner, detta trots att fattigdomsgränsen har flyttats nedåt i och med den generella inkomstsänkningen. 2011 levde nästan var fjärde person i EU, eller 24,2 procent, i relativ fattigdom, alltså med en inkomst lägre än sextio procent av medianinkomsten inom EU.

López/Björk lägger stor vikt vid ungdomsarbetslösheten som globalt, historiskt fenomen. De är också tydliga med sin uppfattning om att vår tids nivåer av skuldsättning är ohållbara. I bakgrunden anas en radikalt kristeori som utgår från att kapitalismen som historisk process har nått, eller närmar sig, sina gränser:

Vi menar också att krisen för många människor har tjänat som en varningssignal om att vi lever i ett ohållbart system och att vi inte kan fortsätta att göda ett ständigt växande berg av konsumtion på lånade pengar. Krisen som började i USA har fått olika uttryck och drabbat länder på olika sätt, men den gemensamma kärnan är att man tagit upp lån som är omöjliga att betala tillbaka – oavsett om låntagarna är privatpersoner, städer eller hela stater. Krisen visar att karusellen av låntagande snurrar alltmer okontrollerat. Det är också anledningen till att de ekonomiska kriserna avlöst varandra i allt snabbare takt under de senaste decennierna. Den svenska 90-talskrisen, Asienkrisen 1997, it-bubblan i början av 00-talet: vår ekonomi bygger i dag på en gigantisk bubbla och den spricker allt oftare. Men också hanteringen av krisen – att staterna gått in med astronomiska summor för att rädda bankerna /…/ – har fått människor över hela världen att ifrågasätta vår rådande samhällsordning.

Tanken på att krisen “har fått olika uttryck” är kanske karakteristiskt för en kritisk kristeori. Det förutsätter någon typ av distinktion mellan innehåll och uttryck, eller mellan väsen och framträdelse. Genom att tänka så – dialektiskt? – blir det också möjligt att använda sig av t.ex. The Economist som källa. I sin beskrivning av förra bubbelepoken skriver López/Björk:

I juni 2005 varnade The Economist för att den största bostadsbubbla som historien någonsin skådat höll på att blåsas upp världen över: “Aldrig förut har priserna på hus stigit så snabbt, så länge och i så många länder. Bostadsmarknaden har kokat i alltifrån Amerika, Storbritannien och Australien till Frankrike, Spanien och Kina. Stigande fastighetspriser har bidragit till att bära upp ekonomin efter att it-bubblan sprack 2000. Men vad händer om bostadsbubblan spricker?” Tre år senare fick vi svaret.
Enligt The Economist ökade värdet på bostäder i industriländerna med mer än trettio biljoner dollar mellan 2000 och 2005, till totalt sjuttio biljoner dollar – en ökning som motsvarade hundra procent av dessa länders sammanlagda bruttonationaloprodukt. Den globala bostadsbubblan under början av 2000-talet var långt större än den aktiebubbla som uppstod på 1920-talet i USA och ledde till börskraschen 1929. Det som möjliggjorde den här expansionen var framför allt två saker. Å ena sidan gjorde historiskt låga räntor att mängder av personer kunde ta lån och köpa sig en bostad. Å andra sidan innebar aktiemarknadens försvagning att bostadsmarknaden framstod som ett smart investeringsalternativ. Det var den också, åtminstone fram till 2007.

Detta kan jämföras med vad Ekis skriver om nollnolltalets bostadsbubbla. Hos henne handlar det mycket mer om de finansiella instrumenten. Därmed lägger hon sig i någon mening närmare de vänsterborgerliga kristeorier som menar att krisen hade kunnat undvikas trots bibehållen kapitalism, om bara finansmarknaderna hade reglerats på ett förnuftigare sätt.

Ekis beskriver aldrig krisen som global och systemisk, utan det är i första hand en europeisk kris, om än med upprinnelse i USA. Sådant som Kinas position på världsmarknaden verkar inte spela någon större roll. Hon skriver:

Det var den amerikanska finanskrisen som satte igång eurokrisen. Eurokrisen hade förmodligen kommit förr eller senare ändå, på grund av eurons interna konstruktionsfel. Men den amerikanska finanskrisen blev den utlösande faktorn.
/…/
Det som hänt är att finanskapitalisterna löpt amok och lånat ut pengar som inte finns – och nu kräver de att folket ska arbeta ihop pengarna. Detta har i sin tur underliggande orsaker.

Ekis är, som sagt, en gudabenådad skribent. Allting är livfullt skrivet. Men det finns sammanhang där det livfulla kan kritiseras. I stället för finanskapitalet, möter vi här den personifierade “finanskapitalisten”. Ekis beskriver denne som “en typ av kapitalist som inte bemödar sig om att starta fabrik eller hemtjänstbolag eller något annat där han måste producera något. Han lever av pengar allena.”
Pedagogiken lutar stundtals mot populism. “Folket” står mot “finanskapitalisterna”. Förutom att vara löneslavar har folket nu även blivit låneslavar. “Nu har de en kapitalist på vardera axeln som lever av deras arbete. På den ena axeln sitter arbetsgivaren, på den andra sitter banken.” Både i bild och i ord knyter Ekis språk här an till den traditionella marxismens upphöjande av det kapitalproduktiva arbetet. Det hela blir dock knepigt att få ihop med det faktum att en stor del av “folket” inte ägnar sin tid åt varuproduktion. Att även den offentliga välfärden, inom ramen för ett varuproducerande samhälle, måste finansieras av “folket”. Att även pensionärer kan sägas leva av andras arbete.

Några gånger skär sig den flinka pedagogiken med de teoretiska anspråken. Som när Ekis skrivar: “Bara arbete skapar värde.” Troligtvis ska det läsas som en bekännelse till Karl Marx arbetsvärdelära, som ofta blivit grundligt misstolkad. Men värdeläran introduceras inte. För många läsare blir därför utsagan synonym med att bara arbete skapar välstånd. Vilket det förstås är möjligt att Ekis menar, jag vet inte.

Jämfört med López/Björck, är det subjektiva inslaget betydligt viktigare i Ekis kristeori. När hon skildrar bakgrunden till Greklands kris, läggs mycket stor vikt vid hur European Round Table of Industrialists, med Pehr G. Gyllenhammar i spetsen, tog initiativet till en europeisk valutaunion i början av 1980-talet.

Man kan säga att de europeiska kapitalisterna hade växt ur sina kläder. Nationalstaterna hade blivit för små och de behövde en ny, större kostym. /…/
Vad de gjorde var att blåsa liv i EG, som hittills varit föga mer än en tullunion, ett program för jordbruksstöd och fina ord om fred och öppenhet. /…/
Skapandet av en europeisk union speglar, mer än något annat, förändringar i kapitalismens struktur: globalisering och finansialisering. Dessa förändringar skapande nu sin politiska överbyggnad i och med EU. /…/
Detta jätteprojekt, denna jättesatsning var således det europeiska storkapitalets försök att åter bli världsledande. /…/
Kapitalisterna och politikerna hade entusiastiskt förklarat att både EU och euron skulle öka tillväxten i Europa med minst 6 procent. Så blev det inte.

Eurons misslyckande förklaras här som det europeiska kapitalets misslyckande i konkurrensen med andra kapitalistiska block – inte som ett misslyckande grundat i att kapitalismen har svårigheter att upprätthålla sin tillväxt. I förordet ifrågasätter Ekis också att det alls skulle vara frågan om en systemisk kris:

Det har sagts att vad som händer är en “kris”. Det tycks mig vara ett diffust ord. Som om någon sorts naturkatastrof hade drabbat Grekland, och det enda man kunde göra var att beklaga. /…/ Som om det inte fanns något att göra åt saken. I själva verket skulle Grekland kunna sluta låna mer pengar idag, ställa in eller skjuta upp räntebetalningarna och satsa helhjärtat på att bygga upp sin ekonomi.
Sanningen är att Grekland inte längre är ett självständigt land. Det har blivit en skuldkoloni som i hög grad styrs av “trojkan”: EU, IMF och ECB.
/…/
Så länge vi inte förstår kriser kommer de att framstå som just naturkatastrofer. Det är de inte. Den här krisen går inte att förstå utan EU, euron och avregleringen av finanssystemet. Alla är de delar i den omstrukturering av det kapitalistiska systemet som pågått de senaste trettiofem åren och som gjort att kriser blivit vardagsmat världen över.

Om Ekis här uttrycker en viss “politikoptimism”, verkar López/Björck mer pessimistiska i fråga om statens möjlighet att finna en väg ut ur krisen. Å andra sidan är López/Björck mer av “rörelseoptimister”. De tror att 2011 kommer att bli “vår tids motsvarighet till det mytomspunna -68”. Ryktet om protestvågens utmattning bestrider de: “rörelserna som växt fram under 2010-talets första år har inte försvunnit. De har mognat och utvecklats.”
Här framstår Ekis som mer pessimistisk i sin syn på proteströrelserna. Jag uppskattar verkligen hennes skildring av hur den euforiska känslan av uppbrott år 2011 två år senare har förbytts i uppgivenhet och cynism:

Protesterna har slagits ner och krisens effekter har blivit alltmer kännbara. Istället för det nya som man hoppades på i början är det ny det gamla som återvänder. Man åter använder, gamla kläder, gamla saker, gamla argument. Trettioåringar flyttar hem till föräldrarna igen, stadsbor flyttar tillbaka till landet, löntagare får tillbaka lönen de hade för tio år sedan. Det är som om tiden har stannat och börjat gå bakåt. /…/
De två år som gått har förändrat människor i grunden. En del till det bättre; de har fått större integritet, de har lärt sig att stå upp för sig själva, och samtidigt blivit mer solidariska. Andra är mer aggressiva, några är bittra eller paranoida.
/…/
Nu förstår jag att under en ekonomisk depression är man deprimerad. Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade… Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet.

Flertalet människor som Ekis möter är omkring 30 år. Ingen överväger att skaffa barn, men många har utbildat sig för s.k. kreativa yrken. “Var du journalist år 2005 var du närmast en gud”, säger Nikos, som uppger sig ha cynikern Diogenes som sin förebild. Hans analys av läget är som följer:

Vissa tror att det här är ett krig mellan klasser, andra tror att det är ett krig mellan länder, men vet ni vad det är? Ett krig mellan generationer. Över hela Europa har vi det sämre än våra föräldrar.

Inte bara i Europa, tillägger López/Björk. Att 2011 års protestvåg var global till sin tendens, förklarar de just av att ungdomsarbetslösheten (och de prekära livsförhållandena bland unga i vidaste mening) är ett globalt och historiskt fenomen. “Europa och Nordafrika hör till de områden där problemen är som allvarligast.”

På tal om prekaritet, hittar jag en tråkig felaktighet hos Ekis. Hon skriver att den där Guy Standing skulle vara amerikan (han är britt) och att han skulle ha “myntat begreppet prekariat” (jag är rätt säker på att det användes av andra innan honom).

Nu fortsätter jag läsa parallellt i de båda böckerna. Eventuellt mixar jag även in en tredje bok: den danske konstnären Joen Vedels bok en blogg och finns nu fritt tillgänglig som pdf.