Krisen, del 115: Om “alarmismen”

Efter att vi nu gjort ett försök att reda ut sakfrågan i fallet Fukushima, kan vi övergå till metanivån. Här är gårdagens samtal kring Fukushima bara ett exempel på ett typiskt samtal om sådant som är alarmerande.

Under gårdagen blev det stundtals rätt tydligt hur alarmerande fakta ofta avvisas, eller tonas ned, genom att de stämplas som “alarmism”. Detta sker alltså innan en mer ingående faktakoll har hunnit göras.

Blotta det faktum att ett påstående är alarmerande uppfattas alltså som ett skäl till skepsis. Med eller utan rätt?

Det tycks mig som att ordet “alarmism” är överanvänt. Att lyfta alarmerande fakta utgör ingen -ism. Lika lite som skepsis utgör någon -ism!
(Ordet “skepticism” överanvänds nuförtiden nåt vansinnigt. Skälet är förstås att detta råkar vara engelskans ord för det som på korrekt svenska heter skepsis. Tendensen till att överanvända ändelsen -ism är nära förknippad med utbredandet av anglicismer.)

Om man ska avfärda saker endast pga de ger intryck av “alarmism” – borde man inte åtminstone ha ett ord för alarmismens motsats? Rimligtvis är ju den motsatta hållningen precis lika onyanserad. Alltså detta att hålla fast vid en “ingen fara”-dogmen och ignorera allt som tyder på risk, fara eller katastrof.
Varken “nonchalans” eller “ignorans” är tillräckligt vasst. Bästa förslaget hittills kan vara “flegmatism“. (Jag lånar det från Rikard Warlenius, som tidigare har talat om klimatflegmatismen.)

Så länge det inte finns något etablerat ord för alarmismens motsats, tycker jag att vi helt enkelt slutar att tala om alarmism. Anklagelsen om alarmism är föga mer än ett sätt att diskreditera utsagor utan att diskutera dem.

Uppdatering, onsdag morgon:
Efter att ha tänkt ett varv till, kan jag förtydliga lite. Vad jag ogillar i anklagelsen om “alarmism” är att ändelsen -ism antyder ett subjektivt och individuellt feltänk. Därmed bortser man från de mer komplexa mekanismer som gör att alarmerande uppgifter inte alltid fogas samman på rätt sätt.

Jag tror det är viktigt att se hur mediet spelar in. Vi kan exempelvis jämföra mikrobloggandet (som dominerar på tiotalet) med det “klassiska bloggandet” (som dominerade i förra decenniet). På en blogg går det att samla uppgifter och få respons på dem som en kumulativ process. Krisserien här på Copyriot är ett sådant försök. Men i RSS-dödens tid är det svårt att få läsare till en blogg om inte länkar till varje enskilt inlägg delas på annat håll, t.ex. Twitter. Och på Twitter är det svårt att få uppmärksamhet kring annat än ett fåtal “snackisar” per dag. Det är rationellt med “alarmism” på Twitter om man över huvud taget vill höras.

Jag tycker det är uppenbart att Audioshield var uppriktigt sökande i sin faktasammanställning, trots att dess slutresultat blev s.k. “alarmism”, och jag tror inte att detta beror så mycket på Audioshield som på Twitter. Om samma sak hade gjorts på en blogg, löpande under ett par dagar, hade förutsättningarna varit andra.

10 kommentarer ↓

#1 Micke vK on 2 October 2013 at 12:18 am

Klimatförändringarna är alarmerande på allvar, men det är få som kallar det alarmism eftersom det handlar om en väl underbyggd analys.

Gundersen, den enda originalkälla jag hittills sett till den här storyn, “kalkylerade” så sent som i mars att 1 000 000 kommer dö av cancer pga den faktiska Fukushima-olyckan. (http://www.counterpunch.org/2013/03/07/fukushimas-nuclear-casualties-2/) WHO:s uppskattning är att förändringen av cancerfrekvensen men den kommer vara så marginell att den inte kommer gå att säkerställa ens i efterhand. (http://www.thepunch.com.au/articles/stop-using-fukushima-for-scare-mongering/). Det är långt ifrån det enda som gör Gundersen helt opålitlig som källa, men det kanske tydligaste.

Vi behöver ett ord för tendensen att dras till och fastna för den sortens grava överdrifter, därför att den är farlig. Det gäller för kärnkraft precis som för vacciner. Över tusen av de evakuerade från Fukushima har dött inte av strålning utan av stress, till en inte obetydlig del av ogrundad rädsla för strålning.

Enorma mängder fossila bränslen används i Japan och Tyskland på grund av en oro för kärnkraftsolyckor som helt saknar proportioner. Går vi till WHO:s bedömningar, talar de om 140 000 personer som dör varje år redan nu av klimatförändringarna. Den sortens siffror är den verkliga jämförelsepunkten för kärnkraft (Tjernobyl 1986, 4 000 framtida dödsfall) och vattenkraft (Banqiao 1975, 170 000 döda).

Japan och Tyskland har låtit suggestiva risker trumfa den verkliga men vardagliga katastrof klimatförändringarna innebär. Mekanismerna var precis desamma som fick så många att spinna den där storyn i sociala medier igår.

#2 kjell on 2 October 2013 at 6:11 am

…ökningen av den s. k. “alarmismen” har uppkommit ur det numer obegränsade publiceringsutrymmet.

“testen på ngt meningsfullt är att dess negation är tänkbar”
(Aristoteles)

#3 Igor on 2 October 2013 at 9:43 am

Jag tänker lite spontant på någon sorts psykologiskt förhållningssätt till en fråga oavsett sanningsinnehåll. Om den skall aktivera det sympatiska eller parasympatiska delarna av nervsystemet. Det alarmistiska är nyheter som lätt får oss att aktivera det sympatiska. Tror många byggt in ett skydd mot detta. Personligen vet jag att jag sällan kan tänka långsiktigt och analytiskt i detta läge och intar därför ett skeptiskt förhållningssätt till saker som väcker för mycket känslor till jag faktiskt vet mer om hur det förhåller sig.

#4 Anders Örbom on 2 October 2013 at 11:38 am

Jag skulle nog säga att du tar miste i att inläggen igår avfärdades som “alarmism” utan faktakoll. De hade sådan karaktär att utan att överdriva borde en person med gymnasiekompetens i fysik sett att det var nästan uteslutande felaktigheter. Där det brast i faktakollen var ju uppenbarligen hos Audioshield som vidarebefordrade uppgifter från sådana som Caldicott, fullt i klass med att basera uttalanden om vaccinationer på uppgifter från Andrew Wakefield eller Jenny McCarthy, samt hos de som utan att göra någon sorts rimlighetsbedömning, retweetade. Att så många ändå gjorde det beror nog till mycket på just det klimat av “alarmism” som uppstått kring frågan, där en bild jagas upp av att det ju *måste* vara värre än vad oberoende experter som IAEA, UNSCEAR, WHO etc säger. Det ger grogrund för konspirationstänkande och att personer som i vanliga fall vet bättre än att lita på uppenbart dåliga källor ändå vidarebefordrar bisarra uttalanden om att bränslestavar skulle explodera hej vilt.

Som Micke skriver har ju de här grundlösa uppfattningarna en verklig kostnad. Dels att man kan komma att fokusera på fel saker i saneringsarbetet (att jobba för ett så snabbt återvändande som möjligt till evakuerade samhällen ger antagligen mycket mer effekt för människors hälsa än att minska tritiumhalten någon procent i vatten som ändå rinner ut i havet t.ex). Och dels att vi får en helt verklighetsfrämmande bild när vi ska ta samhälleliga beslut om energi, där nu Japan har stängt de oskadade kärnreaktorerna och istället eldar fossila bränslen med stora hälso-konsekvenser av föroreningar, klimatutsläpp osv. samt naturligtvis enorma ekonomiska kostnader.

#5 Viktualiebrodern on 2 October 2013 at 3:13 pm

Motvallskäringar är väl ett adekvat svenskt uttryck?

Groucho Marx konsekvent konträra inställning i “I’m against it” passar nog in i sammanhanget.

http://www.youtube.com/watch?v=DtMV44yoXZ0

Det fanns också en dansk folketingledamot som en gång stod i talarstolen och sa att han förnekade fakta. Han förtjänar också att få en hedersplats bland de konträra.

#6 Viktualiebrodern on 2 October 2013 at 3:27 pm

#Igor
Det du beskriver är en form av statistiskt styrd verklighetsuppfattning. Ju fler varningslampor som tänds, och en vädjan till känslorna tänder den första, ju större sannolikhet för att det som framförs inte är med sanningen överensstämmande.

Vädjan till känslor – en lampa
Brådska, handla nu! – en lampa till
give me all your money! – ytterligare en lampa
om du inte, så (or else…) – och där tändes en till
etc

#7 Viktualiebrodern on 2 October 2013 at 3:30 pm

Bertrand Russells “Opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists”, passar också in.

#8 Gabrielle Björnstrand on 2 October 2013 at 6:47 pm

Bertrand Russells citat är rent ut korkat. Så där aspbergerkorkat som “stora” män har talang för.

Om det vore sant skulle man med den inställningen kunna stryka Newton, Leonardo, Martin Luther King, Gandhi, Abraham Lincoln, Rosa Luxemburg, Fredrika Bremer, Vaclav Havel och många många andra som gjort stor nytta för mänskligheten.

#9 johnjohn on 2 October 2013 at 7:02 pm

Flegmatism låter lite akademiskt, men jag har inget bättre förslag. Ignorism, strutsism skulle inte passa i ett studentspex.

Vill hävda att bloggen inte är död utan tex jag är en läsare som surfar in ibland. Skall nog inte underskattas.

#10 Swedish Dissident on 2 October 2013 at 8:38 pm

Eftersom man sällan har tid och möjlighet att verifiera respektive vederlägga påståenden som behandlar relativt komplexa företeelser och händelser med hjälp av vederhäftiga sekundärkällor (om vi ska förenkla kategoriseringen av källorna) hamnar man ofta i antingen hermeutics of faith eller hermeneutics of suspicion/demystification, som många läsare torde vara välbekanta med: http://swedishdissident.blogspot.se/2013/02/hermeneutics-of-faith-and-suspicion.html

Ergo: Man väljer i slutändan vad man vill tro på utifrån vad som verkar rimligt och riktigt utifrån ens specifika perspektiv med allt vad det innebär av ideologiska preferenser och fördomar. Det behöver dock inte vara helt godtyckligt, utan kan handla om att man läser några artiklar eller uttalanden av generellt sett trovärdiga tyckare som “verkar stämma”.

Annars är väl sund skepsis rent allmänt bra att ha, både visavi alarmistiska autodidakter och de styrandes experter.

Kommentera