Krisen, del 113: Stigande reallöner i Sverige – eller?

Runt om i Europa sjunker reallönerna på många håll, eller står stilla, enligt officiell statistik. Men vårt land sticker ut. Reallönenivån i Sverige stiger rejält under 2013, rapporterar Ekot.

“Mer pengar i plånboken” är förresten en rätt underlig rubrik i sammanhanget. Reallön är ju inte ett mått på pengar, utan på köpkraft, alltså på mängden varor som kan köpas för den lön som ges.
Pengar är en lätt sak att mäta. Varuutbudet är däremot brokigt, vilket leder till ett ofrånkomligt godtycke i alla siffror över konsumentprisindex, inflation eller reallöneutveckling. Siffror på reallön bygger ju på konsumentprisindex (KPI), som beräknas utifrån ett visst urval av varor.

Kan det tvärsäkert sägas att reallönenivån stiger i Sverige? Ingalunda. Betänk att stigande bostadspriser inte fångas av KPI – trots att kostnader för boende ofta står för lejonparten av lönen. Därtill kommer hela frågan om hur KPI justerar för varornas kvalitetsförändring, vilket SCB bland annat gör genom s.k. hedoniska metoder som innebär att en subjektiv bedömning av stigande kvalitet räknas som sjunkande priser. Veterligen räknar de aldrig på sjunkande kvalitet i några varor!

Bland nationalekonomer finns knappast någon debatt om dessa metoder. Man accepterar liksom att en mikroprocessor har blivit dubbelt så bra när dess klockfrekvens blivit dubbelt så hög, oavsett om den nya potentialen mest används till att övervaka konsumentbeteenden och exponera reklam. Teknikens utveckling räknas som höjd kvalitet, vilket bidrar till att pressa upp statistiken över reallöneökningar.

Om ökad reklamexponering (t.ex. på nätet eller i kollektivtrafiken) på allvar hade räknats som sänkt kvalitet, hade SCB blivit tvungna att räkna upp inflationen, vilket hade resulterat i att reallöneökningarna fått räknas ned. Exemplet visar väl om något på hur de hedoniska metoderna leder nationalekonomin ut på ett postmodernt gungfly. Samtidigt är det inget alternativ att ignorera kvalitetsförändringar i varuvärlden.

Enligt den officiella statistiken har Sverige varit på banan sedan 1995. Medlingsinstitutet skriver:

Under 1980-talet rådde oro på den svenska arbetsmarknaden. Höga avtal med garantier om kompensation av olika slag drev på inflationen så att löntagarna inte fick särskilt stor glädje av löneökningarna. De åts snabbt upp av ökade priser.
Utvecklingen vände i början av 1990-talet och sedan 1995 har Sverige haft en rad år med stigande reallöner.

Men… samtidigt var det kring 1995 som den svenska bostadsbubblan började blåsas upp. Mellan 1995 och 2011 ökade bostadspriserna i Sverige med i snitt 6 procent per år. Löneökningarna har i hög grad ätits upp av höjda kostnader för att bo. Även om detta för många har kompenserats av billiga krediter, är det uppenbart för alla att bostadsbubblan inte kan växa i evighet.

Är det rentav för tidigt att säga något om åt vilket håll reallönenivån rör sig i dagsläget?

5 kommentarer ↓

#1 kjell on 17 September 2013 at 9:40 am

…ursäkta Rasmus,
OT ; http://m3.idg.se/2.1022/1.523282/en-enda-makaber-trehovdad-tragedi-for-detta-land
-Vad jag längtat efter denna textsammanfattning!

#2 Erik W on 17 September 2013 at 12:26 pm

Boendekostnader ingår i KPI. Dock så ingår inte tillgångspriser såsom bostäder och fastigheter direkt i KPI då det är ett mått på prisförändringarna i en “representativ” varukorg av _konsumtion_. Men indirekt ingår dem i KPI t.ex. om tillgångspriser/bostadspriserna stiger så ökar vanligen kostnaden för konsumtion av boendetjänsten, som ingår i KPI. I KPIF så tas räntekostnader bort för att Riksbankens räntebeslut inte ska ha en pervers effekt på KPI men det görs för att fånga den underliggande inflationen och inte för att fiffla bort bostadsprisutvecklingen ur inflationen.

#3 Micke vK on 18 September 2013 at 12:47 pm

Nog kan väl bostadspriserna växa för evigt, om än inte i vilken takt som helst? Folks inkomster växer, det byggs få bostäder. Så länge det fortsätter ökar det relativa värdet av bostäder.
I viss mån hänger det ju på markvärdet också: även om vi hade haft ambitiösa investeringar i infrastruktur m.m. skulle ju “mark nära jobb” växa långsammare än produktionsmöjligheterna i stort. Tills det bryts höjs ju relativvärdet av marken.
Det skulle iofs. vara intressant med en skarp begreppsram för det lånerace folk hamnar i pga bostadsrätterna. Lite knivigt eftersom förmögenhetsökningen i första ledet typiskt sett hamnar hos husägare som “cashar ut” och inte bankerna, samtidigt som bankerna i andra ledet drar nytta av lånebehovet av de som vill in på marknaden.

#4 kjell on 18 September 2013 at 2:31 pm

…ett bostadslån räknas ju till den microekonomiska sfären medan när ett “järnverk” skall investera hamnar det under macroekonomin. Då blir det problematiskt när bägge ekonomierna styrs av Riksbankens räntesättning, totalt olika förutsättningar.

#5 COPYRIOT | Krisen, del 139: Sverige i deflation? on 22 April 2014 at 10:06 am

[…] Krisen, del 113: Stigande reallöner i Sverige – eller? […]

Kommentera