Utifrån ett tänkt framtidsperspektiv söker Therese Bohman karakterisera vår tid:
en tid då allt blandades samman: privat och offentligt, shabby och chic, arbete och fritid, folklig och bildad, gör-det-själv och rotavdrag.
Det svindlande i observationen är hur framtidsperspektivet framställer sammanblandningen som ett övergående stadium. Ja, som en kris. En kategoriernas kulturkris eller kulturens kategorikris.
Bohman frammanar tanken på en stundande återupprättelse för den skarpa gräns som skiljer privat och offentligt, arbete och fritid, bildning och obildning. Kort sagt: en återupprättad borgerlighet. För även om hon inte använder ordet, skriver hon ju att borgerligheten – i ordets breda, klassiska mening – hamnat i en kris i det tidiga 2000-talets Sverige. En kris vars främsta uttryck är: Nya Moderaterna.
Krisanalysen spinns elegant runt en kofta. En kofta som beskrivs som en ursvensk motreaktion på modevärldens ungdomskult. Ett antimode som mode och en individualism som gruppidentitet för medelålders kvinnor: “Odd Molly-koftan”.
Så är också Odd Molly-koftan signifikativ för en tid då allt blandades samman: privat och offentligt, shabby och chic, arbete och fritid, folklig och bildad, gör-det-själv och rotavdrag. Då tid var prestige, och den som inte hade tid att ha tid kunde köpa prestige: Odd Molly-koftan ser nästan ut som en kofta man hade kunnat sticka själv, om man nu hade haft tid att sticka.
I historiens backspegel kommer Odd Molly-koftan att framstå som Nya Moderaternas era inkarnerad i ett enda klädesplagg. Den peakade i popularitet under en tid då Sverige styrdes av alliansen och då medelklassen skulle växa: den definierar det ängsliga mellanskiktet som vill vara allt på samma gång.
Låt inte den kultursidesmässiga ironibriljansen förleda: Therese Bohman nystar efter något som är större än bara stil. I det ögonblick som hon väljer att sätta koftan i ett förklarande framtidsljus, förvandlas modespaningen till kristeori.
Eftersom resonemanget utgår från att de krisande kategorierna kommer att återupprättas, kan kristeorin kallas för borgerlig. Men genom tänk om gränsen mellan privat och offentligt inte kan återupprättas! Tänk om det är en historiskt irreversibel process!
37 kommentarer ↓
Gud jag känner plötsligt att jag _förstår_ odd molly-koftan. Har längs förundrats över att folk bär denna anskrämliga skapelse, och att det dessutom inte bara är tanter utan även unga personer som går omkring med den. Men det är ju glasklart nu.
Jag känner inte ens igen Odd Molly-koftan. Modeblind… Är den vanlig?
Therese Bohman är emellanåt en briljant stilist – och ofta just borgerlig, i gammaldags mening. Kan tycka att resonemangen är lite snobbiga och nästan föraktfulla – ett ängsligt mellanskikt av klassresenärer (låter det som att hon menar?) väljer Odd Mollykoftan för att framstå som om de har tid att sticka själva. Hm hm. Tja. Som artistokrater som slipper arbeta? Skulle inte lika gärna en arbetslös ha tid att sticka själv (jaja dyrare att köpa garn än att köpa kläder fabricerade i tredjevärlden, men det är inte oöverkomligt). Det man mer kan fundera över är en viss längtan efter att kunna se större skillnad mellan folk och folk, shabby och chic (eller är det att missuppfatta artikeln?). Samtidigt som det är intressanta resonemang, känns det ungefär som när DN-krönikörer raljerar över lantisarna som kommer till Stockholm i sina pastellfärgade Hennes&Mauritskläder. Töntar! Jaha…
Sankt Bernhard: Kan instämma i varje ord du skriver. Inte heller jag hade grepp om Odd Molly-koftans existens innan jag läste artikeln. Briljant stilistik kombinerat med ett uppifrånmässigt raljerande som pekar just på en längtan att återupprätta vissa barriärer – och tron att en sådan återupprättelse skulle vara möjlig, den tycker jag är intressant att fundera på.
Hej! Nu måste ni förklara vad ni menar är “uppifrånmässigt raljerande”! Uppifrånmässigt?! Hur då?
Therese: Det var lite slarvigt uttryckt av mig. Föregående kommentator formulerade sig bättre. Håller med denne om att texten ger intryck av “en viss längtan efter att kunna se större skillnad mellan folk och folk”, även om detta intryck inte nödvändigtvis svarar mot dina intentioner (en del ligger helt klart i själva det format som utgörs av kultursideskommentarer). Håller du inte med om att det du skriver om skillnaden mellan “folklig och bildad” antyder en längtan efter återupprättade distinktioner?
Uppifrånmässigt tror jag inte är rätt uttryck – jag vet att frilansande kulturskribenter i regel är fattiga, pensionslösa, utan sjukpeng osv, om de tillhör en yngre generation i alla fall. Och det kan hända att jag läste in mer raljans än som finns där – jag kände faktiskt inte ens igen Odd Molly-koftan när jag googlade fram den. Därför är det svårt för mig att tolka den. Odd Molly trodde jag var kläder som bars på Östermalm, men antagligen har jag helt fel där. Det jag reagerade på var kanske mest “ett ängsligt mellanskikt” – på mig låter det som om du driver lite med folk som vill verka finare än de är, och att du skulle vilja ha tydligare skillnad. Eller att du raljerar över människor som inte har en egen smak utan apar efter modet, men gäller inte det för så gott som alla klädstilar? Men antagligen var det inte alls din intention. Att Odd Myllykoftan ser ut att kunna vara hemstickad tycker jag verkar stämma och det kanske man kan koppla till något slags längtan efter genuinitet, ungefär som att laga sin egen tomatsoppa i stället för att köpa på burk. Det är en intressant artikel, det är inte det, men jag tolkade den också som längtan efter återupprättade distinktioner. Rätt eller fel, man kan aldrig säkert säga varför folk väljer att klä sig i vissa kläder, och själv tycker jag att det är bra att det inte är så stor skillnad mellan shabby och chic.
Hm, jag blev mest fascinerad över att det kan uppfattas som jag har ett uppifrånperspektiv. Det är en helt självupptagen fascination alltså, över att texten läses som att jag på något sätt skulle representera typ ett högborgerligt (eller till och med överklassmässigt) perspektiv? För så är det ju inte. Jag ser det mer som att jag rasar underifrån och är glad att den övre medelklassen åtminstone har dålig klädsmak.
Så: Jag tycker att det är en grotesk tolkning av texten om ni tror att jag menar att folk borde hålla sig på sin plats i samhället och inte hålla på och göra klassresor och köpa koftor som gör att man inte ser skillnad på fattig och rik. Det är motsatsen till vad jag tycker. Läser ni texten så, så undrar jag vad jag gjorde för fel.
Ok. Jag ger mig. Undrar lite över shabby\chic-resonemanget men sett i relation t övre medelklass med dålig smak blir det mer begripligt. Vet inte om jag tycker kloftorna är direkt fula men de ser dyra ut samtidigt som de är lite “hemstickade” och nästan klantiga. Så ok missförstod artikeln.
Backar igen. Efter det ska jag släppa det här.
Men.
Att det gick att uppfatta ett snobbigt tonfall (som då kulturskribenter driver med lantisar i fula pastellfärgade H&M-kläder) beror på att du skriver att koftan började “synas överallt”. (Så låter det på Den orakade radikalfeministen också, “folk” bär omkring på den). Därför kunde man få för sig att du drev med en ganska bred smak, d.v.s att Odd Molly-kläder hade blivit tillgängliga för fler. Som då modehusens kläder så småningom får större spridning. Men när jag läser artikeln mer noggrant står det faktiskt att Odd Molly-koftan INTE är ett sådant klädesplagg, den är fortfarande dyr. Kostar närmare tvåtusen spänn. Och i framtiden kommer den att representera övre medelklasskvinnor som vill framstå som lite Pippi Långstrump typ, och lägre medelklasskvinnor som vill se ut som övre medelklasskvinnor. OK. Om det är en tillfällig kris går antagligen inte att läsa ut av artikeln.
Jag kände igen den Filippa Reinfeldt bär på bilden i Expressen (skitful, har googlat fram andra som inte är lika vidriga). Men Filippa R beskrivs som “ängsligt mellanskikt” i artikeln. Jag får det inte att gå ihop. Ängsligt mellanskikt låter som klassresenärer eller som lägre medelklass som vill framstå som rikare än de är.
Jag tycker det känns som en typisk kultursidesmässig trendspaning. Catchy formuleringar. Samtidigt som det är att koka mycket soppa på en kofta. Men fan, jag kan inte mode.
[…] Sedan vet vi ju att detta uppbrott mot de formella värderingarna – det som vi brukar associera med slutet av sextio-talet och framåt – idag blivit ny dogm. För att fylla på i historieskrivningen: Att vara dygdig är inte längre att inte alls leka (Protestantetik), och inte heller att leka med måtta under kontrollerade former (“organization man”/fordism). Nu förväntas vi alltid vara i lek-mode – för det är ju så vi skapar innovation/kreativitet. Till skillnad från “organization man”-etiken håller vi inte heller lek och arbete separat – allting flyter samman, i hopp om att öka “connective mutation“. (Eller?) […]
Kommentera