Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 13) om värdesubstansen

Läsanteckningarna från Geld ohne Wert befinner sig nu i kapitel tio.

Abstrakt mänskligt arbete – detta utgör värdeformens substans, enligt Karl Marx ekonomikritik. Michael Heinrich förkastar substansbegreppet och hävdar att detta inte är kritiskt, utan snarare ett bråte som Marx ärvt från den klassiska nationalekonomin.
Robert Kurz hävdar tvärtom att substansbegreppet är centralt i Marx brott med klassikerna. Smith och Ricardo hade inget begrepp om “abstrakt arbete”, utan såg värdet som uttryck för “konkret arbete”. För dessa klassiska nationalekonomer var inte värdet en realabstraktion, utan en nominalabstraktion, alltså ett analytiskt redskap.

Für Heinrich besteht aber der Unterschied zwischen Nominalabstraktion und Realabstraktion allein darin, dass erstere bewusst und letztere unbewusst vollzogen würde, während das “Reale” eigentlich keine substantiell-materielle Basis mehr hat /…/
Wenn “abstrakte Arbeit” allein im Austausch “konstituiert” wird, während in der Produktion nur “konkrete Arbeit” existiert, dann sind beide Sphären in Wahrheit inkommensurabel und die Quantifizierung hat keinerlei objektive Grundlage. /…/
Die Wurzel dieser Fehldeutung, die das “Verhältnis” in völlig inkommensurable Sphären auseinanderfallen lässt, ist im mangelnden Verständnis der Realabstraktion von “Arbeit” und Wert als transzendentales Apriori zu suchen, das alle erscheinende Sphären qualitativ übergreift.

Alltså: Kurz kritiserar Heinrich för att reducera skillnaden mellan nominalabstraktion och realabstraktion till en fråga om medvetet kontra omedvetet. Själv insisterar Kurz på realabstraktionen faktiskt är “reell” i en materiell mening – alltså att värdet har en substans.
Heinrichs läsning av Marx ekonomikritik bygger på en uppdelning i olika sfärer: i produktionssfären existerar endast “konkret arbete”, medan “abstrakt arbete” uppstår i cirkulationssfären, alltså när den färdiga varan blir såld. Att dessa två sfärer uppfattas som helt inkommensurabla beskrivs av Kurz som ett typexempel på postmodern ideologi. Alternativet till detta är att förstå “realabstraktionen av ‘arbete’ och värde såsom transcendentalt apriori”, vilket överskrider den teoretiska uppdelningen mellan produktions- och cirkulationssfär.

Heinrich menar att det först är när en vara utbyts på marknaden som det avgörs i vilken mån som den nedlagda arbetstiden varit samhälleligt “giltig”. Men därmed förblir han fast i den metodologiska individualismen. Trots att Heinrich vill avfärda idén om att den enskilda varan kan ha ett värde, hävdar han att det är den enskilt nedlagda arbetsinsatsen som “mäts” i pengar i utbytesakten. Så var är det som mäts, enligt Heinrich? Oklart!

Likt positivismen i allmänhet och den postmoderna ideologin i synnerhet förnekar han [Heinrich] uppenbarligen varje förhållande mellan väsen och framträdelse; för honom finns det bara framträdelser som står för sig själva utan att behöva återföras på något.

7 kommentarer ↓

#1 Kabo on 5 August 2013 at 5:17 am

Här sympatiserar jag nog mer med Heinrich. Åtminstone verkar hans tolkning mer intuitiv, medan Kurtz’ dito väcker en del undringar.

1. Vad innebär det att det abstrakta värdet är en materiell substans? Är inte någonting abstrakt närmast per definition abstraherat från en underliggande konkret, materiell verklighet — i detta fall, det konkreta arbetet? Vari består det abstrakta arbetets materialitet?

2. Om något är abstrakt tycks det förutsätta en process av abstraktion. Det verkar intuitivt att placera denna process i -cirkulationssfären-, där priser, med modern ekonomlingo, upptäcks.

#2 Eva on 6 August 2013 at 10:32 am

“Heinrichs läsning av Marx ekonomikritik bygger på en uppdelning i olika sfärer: i produktionssfären existerar endast “konkret arbete”, medan “abstrakt arbete” uppstår i cirkulationssfären, alltså när den färdiga varan blir såld. ”

“Trots att Heinrich vill avfärda idén om att den enskilda varan kan ha ett värde, hävdar han att det är den enskilt nedlagda arbetsinsatsen som “mäts” i pengar i utbytesakten.”

Ovan stämmer inte med hur jag kommer ihåg Henrich. Kanske kommer jag ihåg fel.

#3 Anders Ramsay on 6 August 2013 at 2:31 pm

Vari ligger Heinrichs “metodologiska individualism”? Vad han säger är ju att det först i bytet visar sig om varan har en del i det samhälleligt producerade värdet? Det skulle väl lika gärna kunna kallas för metodologisk kollektivist? Om man däremot skulle hävda att varan har ett individuellt värde i sig, före bytet, så vore det väl snarare individualism?

#4 COPYRIOT | Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 16) om relativt mervärde on 11 August 2013 at 7:03 am

[…] Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 13) om värdesubstansen […]

#5 COPYRIOT | Geld ohne Wert: Inledning till läsanteckningarna on 15 August 2013 at 1:30 pm

[…] Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 13) om värdesubstansen […]

#6 John Warg on 29 January 2015 at 9:14 pm

Nu är jag inte på långt lika bevandrad i Marx som många andra, så med reservation för att jag kanske missförstått vissa delar av Marx gör jag följande kommentar, främst riktad mot Anders Ramsay:

Det som är uttryck för en metodologisk individualism, gissningsvis, skulle jag tro, är att detta “giltighetsförhållande” (i vilken mån det konkreta utlagda arbetet gäller som en viss värdegivande abstrakt arbete, som då först “uppdagas” i själva utbytesakten) är att utgå från den enskilde kapitalisten. Det blir då själva försäljningen av varan vid ett givet pris som bestämmer det samhälleligt nödvändiga arbetet som är förkroppsligat i varan, och därmed priset som bestämmer hur mycket mervärde som varan för med sig, vilket innebär att man inte kan på något sätt tala om att varornas pris bestäms av deras arbetsinnehåll, snarare så får man en “arbetets pristeori”, där priset bestämmer hur mycket arbete som är förkroppsligat i varan.

Jag kan tycka att Heinrich är korrekt i att beskriva hur detta upplevs för den enskilde kapitalisten, men för att citera Kurz i föregående anteckningsdel (del 12): priset beror på “varans konkurrensförmedlande andelav värdets samhälleliga totalmassa”, vilket då skulle vara ett mer lämpligt, betydligt mer “metodologiskt kollektivistiskt”, sätt att gå tillväga då man utgår från kapitalets totalitet.

#7 John Warg on 29 January 2015 at 10:12 pm

dvs. min tolkning är att det Heinrich beskriver med sitt giltighetsförhållande – där då utbytet först avslöjar hur stor del av det privat utlagda konkreta arbetet som gäller som värdegivande abstrakt arbete – är så som värdebestämningen framträder utifrån de enskilda kapitalisternas synvinkel. Det kan kanske ses som ett uttryck för metodologisk individualism.

Kommentera