Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 12) om totalitetstanken

Matar på med läsanteckningar Geld ohne Wert i avsikt att (med hjälp av inkomna kommentarer) sammanställa dem till en samlad text.

“Der gesamtgesellschaftliche Status der Kategorien” står som rubrik på kapitel 9. Här handlar det om att fastslå ett radikalt totalitetstänkande, där ekonomikritikens centrala kategorier – “vara”, “värde”, “kapital” etc. – aldrig kan tänkas som enskilda atomer utan endast som moment i en övergripande process.

Marx inleder Kapitalet med en analys av varuformen. Detta har sina skäl, men lägger samtidigt grunden för en specifik oskärpa i begreppsdefinitionerna. Där talas nämligen om “den enskilda varan”. Framställningslogiken (Darstellungslogik) kastar om förutsättning och resultat i kapitalets process.

Den enskilda varan är faktiskt bara den empiriska framträdelseformen av en (kapitalistisk) helhet, som till första början inte låter sig beskrivas som sådan. /…/
Marx’ Darstellungsproblem beror alltså i slutändan på att inledningen, analysen av varuformen, oundvikligen leder in i den metodologiska individualismens fälla. /…/
De grundläggande bestämmelserna av varans värdeform såsom moment av kapitalet går alls inte att utveckla hos en enskild vara. Samma problem återkommer i begreppet “kapitalet”, som lika lite låter sig utvecklas ur ett (idealtypiskt) enskilt kapital.

Kapitalanalysen bör alltså, enligt Robert Kurz, förkasta varje tanke på en “cellform”. Ett radikalt totalitetstänkande innebär att vara, värde och kapital aldrig får tänkas som enskilda eller som idealtyper.

På detta följer (föga förvånande) en förnyad attack på Michael Heinrich. Anklagelsepunkt: metodologisk individualism. Denna gång handlar det om substansbegreppet hos Marx – att värdets substans är abstrakt arbete. Robert Kurz med efterföljare har sedan ett kvartssekel insisterat på att det faktiskt måste handla om en materiell substans: abstrakt mänsklig energi, av Marx en gång formulerat i termer av “nerv, muskel, hjärna”.
På ytan kan det verka som att sådan “substantialism” utgör en favorisering av den s.k. produktionssfären, medan Heinrich favoriserar den s.k. cirkulationssfären (hans “anti-substantialism” går ju ut på att värdet bestäms först i utbytet). Men en sådan motsättning utgår från en alltför snäv analys som kretsar kring den s.k. enskilda varans produktion och cirkulation.
Heinrich säger att produktion och cirkulation inte får spelas ut mot varandra i analysen, men denna utsaga förblir en tom formel, menar Kurz som ju vill attackera själva tanken på olika sfärer. Att tänka i sfärer (eller subsystem) är karakteristiskt för akademisk sociologi, liksom för Althusser-influerad marxism och i förlängningen för postmodern teoribildning i allmänhet. (Jfr. avsnitt 1.2.8 om “postmodern kulturekonomi” i Musikens politiska ekonomi.)
Sfärtänket grundar sig i en bristande abstraktionsförmåga: helheten uppfattas blott som summan av sina delar: typ politik+ekonomi+kultur, eller kapitalism+patriarkat. Sådant tänk beskrivs av Kurz som nära besläktat med den metodologiska individualismen.

Kurz anklagar Heinrich för att uppfatta bruksvärdet som någonting okomplicerat och ahistoriskt. Bruksvärdet som begrepp är “oberoende av om saken utbyts eller ej”, skriver Heinrich. Mot detta invänder Kurz, den gode dialektikern:

Begreppet “bruksvärde” blir överhuvudtaget meningsfullt först såsom inre motsats i varuformen och kan alltså inte ta en transhistorisk status i anspråk.

Heinrich betonar att det är först i konkurrensen på marknaden som det avgörs om en enskild arbetsinsats är “giltig”, alltså samhälleligt nödvändig under rådande genomsnittlig produktivitetsnivå. Detta är visserligen korrekt, skriver Kurz, men inte tillräckligt för att förstå förhållandet mellan del och helhet. En dialektisk totalitetsförståelse står mot en metodologisk individualism.

Kapitalets realkategorier, som presenterades teoretiskt av Marx, kan aldrig förstås som annat än kategorier av en samhällelig helhet, alltså som totalkapital och dess totalrörelse, som inte går att fånga omedelbart empiriskt, eftersom det både kvalitativt och kvantitativt är något annat än de enskilda kapitalens empiriska rörelse. Likväl är det i praktiken bara det senare som framträder för aktörerna, medan det reella totalkapitalets verkliga rörelse endast är empiriskt greppbar i indirekt hänseende, genom sina samhälleliga verkningar (framför allt i kriserna).

Allt vad Marx säger om sambandet mellan värdeform (kvalitet) och värdestorlek (kvantitet) måste begripas utifrån totalkapitalet – aldrig utifrån en enskild vara, inte ens en tänkt idealtypisk vara. Det finns inga enskilda värden, bara enskilda priser.

Es gibt überhaupt keine Wertgröße der einzelnen Ware, sondern nur eine Preisgröße.

Priset beror på “varans konkurrensförmedlande andelav värdets samhälleliga totalmassa”, skriver Kurz – och anklagar Heinrich för att röra sig med “den idealtypiska enskildhetens kategorier”.