Radioreportage om de förlorade internetdrömmarna

En förmiddag i våras, när marken ännu var snötäckt, tog jag en promenad runt Bagarmossen tillsammans med radiomannen Morris Wikström. Han ställde mig frågor om vad som sker med internet som jag försökte att besvara. Dessa svar klipptes sedan in i ett radioreportage som just sänts i P1: “Felkod 404 – de förlorade internetdrömmarna“.

Under åren runt millennieskiftet formulerades flera visioner om vad internet skulle betyda för samhället och kulturen. Det handlade om ett levande kulturarv, om en ny avantgarde-litteratur och om platta och demokratiska samtalsforum. Men hur blev det egentligen?

Kulturradions Morris Wikström träffar poeten Cia Rinne som undrar vad som händer när texten flyter fritt på nätet, Pelle Snickars, forskningschef på nationalbiblioteket som undrar vad som händer med kulturarvet när informationsmängden exploderar, och forskaren Rasmus Fleischer som påstår att internet håller på att centraliseras och genomgå en klassisk industrialisering.

Mest för min egen skull brukar jag transkribera min egen medverkan i radioreportage. Så även denna gång. Följande ord, som här är lösryckta ur sitt sammanhang av frågor och förklaringar, uttalades av mig under snöpromenaden:

Det slog mig att vatten i olika former återkommer hela tiden i metaforerna om internet. Kanske inte så att människor tänker på vatten och hav och så alltid, men det finns nånting i den här flödesmetaforiken framför allt och i förflyktigandet där vi har gått från att surfa på vågor till att… nu så stiger vattnet upp i molnet.

Man skulle kunna jämföra med 1950-talet, som var en tid då det plötsligt var omodernt att koka sin egen tomatsoppa för höjden av modernitet var ju att köpa tomatsoppa på burk. Industriellt massproducerad tomatsoppa, det var liksom tidens melodi. Och jag tycker att molnet är lite som den där tomatsoppan. När man idag hör folk tala om att det är så omodernt att lagra filer på sin egen hårddisk, då låter det ungefär som när folk på 1950-talet pratade om hur det är att laga sin egen tomatsoppa.

Sedan 2007 är rörelsen mot ett mer centraliserat internet stark och tydlig. Med centraliseringen i det man kallar molnet så kommer en maktförskjutning, där ett fåtal aktörer samlar väldigt mycket makt. 2007 var året då Apple lanserade sin Iphone, senare kom Ipad och Apple är ju de som går i bräschen mot att överge persondatorn så som vi känner den. En gång i tiden var det Apple som populariserade persondatorn och gjorde den lättanvänd, men nu så är det Apple som överger persondatorn. Och med persondator menas då en dator som vi har någorlunda kontroll över: man kan själv välja vilka program som ska installeras på den, när man lagrar filer så finns de där, och så vidare. Det alternativ till persondatorn som nu lanseras är mobila enheter där operativsystemet är väldigt inlåst, där Apple måste godkänna program innan de installeras och där filerna man lagrar inte ligger på ens egen maskin utan i det s.k. molnet – och med det följer att filerna kan raderas av andra och att de garanterat kommer att scannas igenom med mönsterigenkänning för reklamerbjudanden.

Rörelsen till molnet är ju en del av den andra IT-bubblans affärsmodell. Första IT-bubblan byggde på att det skulle finnas portaler för allting och så skulle man sälja produkter över nätet och i hög grad så funkade det inte, som bekant. Den andra IT-bubblan – som på ett besynnerligt vis har blåsts upp parallellt med den globala finanskrisen – den bygger mycket mer på reklam. Och för att kunna rikta reklam till rätt individer så måste man skapa en mycket, mycket detaljerad profil över vad individen har för beteenden och preferenser. Detta gör man genom att kartlägga varje klick, varje ord, varje bild. Så det vi kallar “sociala medier” är ju, ur kommersiellt perspektiv, ett sätt att uppmuntra deltagande enbart för att få bättre koll på vem som eventuellt är intresserad av att köpa vad.
När vi pratar om “sociala medier” så menar vi inte IRC, vi menar inte en mångfald av små nischade webbforum och vi menar inte heller en bloggosfär, utan vi menar framför allt Twitter och Facebook som är de medier dit alla förväntas koncentrera nästan all sin socialitet. För då kan man skapa stordriftsfördelar. Då kan man samla tillräckligt mycket beteendedata för att hitta de allra mest detaljerade mönstren, för att bli den tjänst som är bäst på att rikta personlig reklam. Så det handlar om stordriftsfördelar. Sociala medier är på många sätt en klassisk industrialisering.

När man idag pratar om hur all data är nästan förutbestämd att uppstiga i molnet, har man ofta en väldigt kort historisk horisont. Jag tror faktiskt att om man ser det i ett lite längre mediehistoriskt perspektiv så liknar det kanske mer av en pendelrörelse. Dagens centralisering i molnet påminner ju ganska mycket om det som hände på 50-60-talet då radio och teve tog över allt mer av vardagslivet – det var ju också ett slags streaming, den enkelriktade konsumtionsprincipen med bekvämlighet i centrum. På den tiden var man ju också oförmögen att se detta som annat än höjden av modernitet. Sextiotalets stora framtidsvisioner för medierna låg fortfarande i linje med teven och dess konsumtionsprincip, men sedan dess har pendeln hunnit svänga tillbaka och åter minst en gång, säkert flera.

Mitt tal om molnet som “klassisk industrialisering” kan i någon mån kopplas till teorin om strukturcykler. Man kan då tänka sig att internet nu gått från strukturomvandlingsfasen till rationaliseringsfasen, även om tanken riskerar att bli lite förlamande. Att jag råkade använda tomatsoppa som metafor var något som sedan återkom i april när jag skrev en artikel under rubriken Molnbankerna.

Nåväl, lyssna gärna på radioreportaget där min egen medverkan är av högst sekundär vikt.