Krisen, del 110: Om skuldbubblan i Kina

Sommaren 2013 – närmare bestämt sedan den 20 juni – framstår Kinas skuldbubbla som nytt centrum för den globala finanskrisen.

Nollnolltalets kreditdrivna högkonjunktur i Västvärlden kollapsade definitivt i september 2008. Kollapsen slog även mot Kinas exportindustri, som ju byggt på att köparna skuldsatt sig allt mer. Kina kompenserade detta genom att börja blåsa upp sin egen skuldbubbla – som nu, kanske, visar tecken på att spricka. Kina tycks alltså ligga fem år efter USA:

China suddenly seems to be exactly five years behind America. After several years of excessive credit, much of it in the shadows of the banking system, China’s financial institutions stopped lending to each other this month; on June 20th interbank interest rates briefly soared to 25%. The crunch seemed horribly reminiscent of America’s financial crisis in 2008, from which it has yet to recover in full.

China’s economy certainly has some worrying excesses. Credit has been rising much faster than GDP, and property prices, especially in coastal cities, have been soaring. That is often a sign of trouble.

Yet China’s situation is different in important ways. It has an extraordinarily high savings rate. Unlike America in 2008, the country as a whole is living well within its means. Its banks are subject to pretty stringent rules: their loans cannot exceed 75% of their deposits, and, unlike many countries, China is already implementing the global prescriptions on bank capital known as Basel 3.

Exakt vad som hände den 20 juni är omdiskuterat, men kinesiska banker vågade knappt låna ut pengar till varandra. Räntan på dessa korta lån sköt alltså i höjden, och Kinas centralbank lät det ske. Varför injicerade de inte bara ännu en jättedos likviditet, så som centralbanker brukar göra? Detta förvånade bedömare runt om i världen, särskilt med tanke på att Kina har låg inflation. Slutsatsen som dras är att Kinas ledning oroar sig för att kreditexpansionen ska leda till en superkrasch.

The Economist jämför med den 1979 års penningpolitiska tvärvändningen hos Federal Reserve när Paul Volcker tog över. Efter ett 1970-tal med hög inflation, då realräntan periodvis varit negativ, höjdes plötsligt styrräntan till mycket höga nivåer. Detta utlöste vid 1980-talets början en djup recession och strukturomvandling i USA, som kvarlämnade tomma fabriker. Inflationen pressades ned och dollarn återupprättades, om än till priset av industriell konkurrenskraft. “Volcker-shocken” är en milstolpe i berättelserna om finansialisering och s.k. nyliberalism. Men vad skulle det innebära om Kina genomför något liknande år 2013?

Kinas ledning har i vilket fall insett att skuggbankerna inte kan växa i evighet. Sammanbrott i den informella kreditsektorn kan leda till svåröverskådliga konsekvenser. En företrädare för rating-agenturen Fitch som intervjuades i Daily Telegraph sade detta redan den 16 juni:

The ratio of credit to GDP has jumped by 75 percentage points to 200pc of GDP, compared to roughly 40 points in the US over five years leading up to the subprime bubble, or in Japan before the Nikkei bubble burst in 1990. “This is beyond anything we have ever seen before in a large economy. We don’t know how this will play out. The next six months will be crucial,” she said.

The agency downgraded China’s long-term currency rating to AA- debt in April but still thinks the government can handle any banking crisis, however bad. “The Chinese state has a lot of firepower. It is very able and very willing to support the banking sector. The real question is what this means for growth, and therefore for social and political risk,” said Mrs Chu.

“There is no way they can grow out of their asset problems as they did in the past. We think this will be very different from the banking crisis in the late 1990s. With credit at 200pc of GDP, the numerator is growing twice as fast as the denominator. You can’t grow out of that.”

Tomasz Konicz summerar: antingen punkteras den kinesiska skuldbubblan avsiktligen med politiska medel, eller så fortsätter tillförseln av ytterligare likviditet tills den spricker av sig själv i framtiden. “Den kinesiska kapitalismen påminner om en skuldknarkare som har svårt att klara sig utan sitt knark, vars verkan ständigt blir svagare – därför måste dosen ständigt höjas.”

Ännu ett inlägg i The Economist konstaterar att eftersom Kinas tillväxt redan nu är på väg att minska, kommer ett politiskt försök att punktera skuldbubblan att accelerera nedåttrenden. Allra hårdast drabbas då de mängder av migrantarbetare vars enda arbetslöshetsförsäkring består i familjens landplätt i en annan ände av Kina.

Ola Wong i SvD har skrivit ett strålande reportage från storstaden Anyang. Alla han träffar kan berätta historier om hur människor gjort sig beroende av skuggbankerna, i tron om att myndigheterna skulle garantera deras stabilitet – vilket inte längre går att lita på:

Räntan är reglerad, vilket gör att bankerna särskilt undviker små och mellanstora bolag. Det finns också lånekvoter. Sedan 2010 har dessa särskilt begränsat fastighetsbolags möjlighet att få lån, allt för att stoppa en hotande fastighetsbubbla.

Det är här skuggfinansieringen kommer in. Näringslivet i Anyang har gått runt kreditproblemen genom att starta egna finansarmar eller låna från privata lånegarantibolag. Hundratals sådana startades i staden för några år sedan.

Till slut hade uppskattningsvis 60-80 procent av befolkningen investerat i dem. /…/ Folk kände sig rika och tiderna var bra. Många började sälja fastigheter och egendomar för att investera i lånegarantibolagen. /…/

Så man kan förstå Li Li och de andras förvåning när myndigheterna kort tid därefter började säga att deras investeringar var olagliga, och vägra hjälpa dem få tillbaka alla miljarder som försvunnit.

År 2011 peakade den grå banksektorn i Anyang. Samma år drabbades flaggskeppet för Kinas privata näringsliv, staden Wenzhou på östkusten, av en kris i skuggbankerna. Mängder av lånebolag kollapsade och entreprenörer flydde eller begick självmord. I Anyang gjorde myndigheterna ett nedslag på den galopperande grå banksektorn och satte 41 lånebolag på en svart lista.

Panik utbröt när långivarna samtidigt försökte lösa in sina obligationer. /…/

När bubblan sprack 2011 hade partibossarna misslyckats med bägge sina kärnuppdrag. Deras enda sätt att komma ut ur situationen var att försöka trycka ner allt missnöje och hoppas att Kinas starka ekonomi skulle dra upp dem igen. Traktens advokater är förbjudna att hjälpa de drabbade. När det kom journalister från Peking till Anyang hann de inte längre än till stationen innan de fångats in av lokala myndigheter, som såg till att de inte kunde rapportera något negativt, berättar Li Li.

– Myndigheterna här har sagt att den som åker till Peking och klagar kommer att kastas i fängelse och få stryk, säger en medelålders kvinna med handväskan i hand. /…/

Kombinationen av statskapitalistisk tillväxtmodell och auktoritär censur gör att brinnande stubintrådar som den i Anyang kan nå kruttunnan utan att någon ingriper. Frågan är hur många andra stubintrådar som brinner runtom i Kina. Mardrömmen vore om en explosion utlöste ett kinesiskt smatterband av finanskollapser.