Kakväggar och betalningsmoral

Nu är diskussionen igång! Saken är alltså att det räcker att stänga av kakor i webbläsarens inställningar, för att kringgå betalväggarna på en rad tidningar (bl.a. The Economist, Svenska dagbladet och Sydsvenskan). När jag bloggade om detta hoppades jag på respons från Andreas Ekström som är journalist vid sistnämnda tidning. Svaret kom genast, så tillåt mig en snabb uppföljning.

Andreas Ekström menar att det är osolidariskt att “smita” från betalning genom att ändra i webbläsarens inställningar. Själv har jag svårt att betrakta detta som en fråga om individuell moral. Min utgångspunkt här är pragmatisk snarare än moralisk. Men för mig handlar det i förlängningen ändå om en etik, grundad i vad vi kan kalla för nätupplysning och eskalationism.

Här och nu snackar vi om en viss typ av betalvägg – sådana som är tänkta att ge varje läsare fri tillgång till ett visst antal tidningstexter per vecka, men som kräver betalning när detta antal överskrids. Detta skiljer sig ganska rejält från “binära” betalväggar, som syftar till att utestänga alla som inte betalat. Därför haltar flera av de jämförelser som anförts.

Lokaltrafiken bygger inte på att varje individ får fem gratisresor i veckan, men måste betala från den sjätte. Inte heller har man rätt till ett visst antal fortkörningar eller upphovsrättsintrång per vecka. Att upprätthålla sådana system skulle troligen medföra absurda konsekvenser. Vad jag menar är att samma absurditet finns inbyggd i tidningarnas kakväggar.

Just i detta fall handlar absurditeten om att ransonering förutsätter övervakning. Närmare bestämt: omenvar ska ges rätt till ett visst antal gratisnånting i veckan, måste det finnas en apparat för att identifiera vem som tar till av detta. Sedan kan ransoneringen börja.

På internet finns som bekant inga individer, vilket väcker frågan om hur detta “vem” ska skapas: t.ex. genom inloggningstvång, IP-loggning eller kakor. Tidningarna som det här handlar om har valt bort de två första alternativen till förmån för det tredje. De har valt att bygga väggar av kakdeg. Och detta väggbygge bör begripas inte bara som en vägg mellan “producent” och “konsument”, utan allra först som ett sätt att skapa “konsumenten” som abstraktion.
En person som har två datorer – eller en dator med två webbläsare – kommer då att räknas som två konsumenter. En hel familj eller arbetsplats som delar en dator kommer att räknas som en konsument, med en ranson gratistexter. Och den som raderar de filer som kallas för kakor kommer att förvandlas till en ny konsument, ur apparatens synvinkel. Sådant godtycke kan ofta anses rimligt när övervakningens syfte är att generera statistik. Frågan är hur väl det fungerar som grundval för en etik.

Andreas Ekström hoppas att människor ska känna “solidaritet med systemen”. Jag tror att det blir svårt, av krasst pragmatiska skäl. Jag tror att den solidaritet som han tänker sig måste ha ett subjekt – någon som upplever sig som solidarisk och är stolt över detta – som inte kan frammanas genom kakbak. (Jag tror – krasst, pragmatiskt betraktat – att det finns större möjligheter att skapa ett sådant subjekt genom att endast tillåta läsning för den som loggat in med individuella inloggningsuppgifter. Därmed inte sagt att jag sympatiserar med en sådan idé om solidaritet.)

Allt kokar ner till en fråga om solidaritet – där kan jag hålla med Andreas Ekström. Jag tror dock inte att solidariteten kan omsättas i individuell betalningsmoral. Däremot finner jag, i Ekströms eget resonemang, en intressant glidning från betalning till gåva:

Jag anser att det är överlägset mycket mer moraliskt att betala för sig /…/
Dessutom är man en schystare person, och med tanke på vilka verksamheter det handlar om också en schystare samhällsmedborgare, om man inte bidrar till att undergräva de här systemen bara för att det enkelt GÅR att göra det. /…/
Ju fler som väljer att smita, desto större risk att systemen byts mot något som innebär mer tvång, inlåsning, övervakning och en massa annat dåligt. Solidaritet med de här systemen räddar dem kvar; betänker man riskerna med alternativen ser man snabbt poängen med denna solidaritet. /…/
Det handlar inte alls om tekniken här, och i den mån det gör det, så menar jag att tekniken inte bör vara vägledande för hur vi agerar. /…/
Dessbättre ser vi att ganska få personer väljer att runda vår avsiktligt dåligt bevakade dörr, och vi hoppas att det fortsätter så. Och som sagt: chanserna att det ska fortsätta ökar radikalt om fler väljer att spela schyst.

Om det i slutändan handlar om att nätläsare ska välja att “spela schysst” – vore det då inte rimligare med en knapp för mikrodonationer?

Ett ofrånkomligt faktum är också att Sydsvenskan är en lokaltidning. Pappersupplagan har nog ytterst få prenumeranter utanför Skåne. Men likt andra större lokaltidningar sprids nätupplagan, kanske särskilt artiklar i kulturdelen, via länkar som snurrar runt på internet. Nu har det etablerats ett beteende där folk slöklickar på länkar som sprids via Twitter för att läsa ingresser som i flertalet fall inte leder till någon vidare läsning. Förväntas dessa slöklickare teckna digitala abonnemang på samtliga större lokaltidningar i landet? Det låter föga sannolikt.

Slutligen: den här diskussionen kan inte föras utan att vi ägnar några tankar åt biblioteken. På bibliotek går det att läsa dagstidningar utan att betala för sig. Såvitt jag vet betalar biblioteken ingen extra ersättning till tidningarna, så som de gör till Författarfonden. Betyder detta att det är osolidariskt att läsa tidningar på biblioteket?

40 kommentarer ↓

#1 Per Starbäck on 8 July 2013 at 3:52 pm

Jag kommer på åtminstone en motsvarighet med ransonering utan ordentlig övervakning. Ofta har affärer begränsningar för särskilt gynnsamma erbjudanden (eller erbjudanden som därmed ska framstå som särskilt gynnsamma) i stil med “Endast 5 per hushåll!”. Man kan då inte handla fler än så i stöten, men är det osolidariskt att komma tillbaka nästa dag och köpa fler? Eller om en annan person i samma hushåll köper fler samtidigt i en annan kassa?

(För övrigt måste förstås sajter med kakväggar kallas för pepparkakshus.)

#2 rasmus on 8 July 2013 at 4:13 pm

Per Starbäck: “Endast 5 per hushåll” är väl en form av ransonering som i princip bygger på att butikspersonalen har någorlunda koll på vem som handlar. Antar att det är vanligare i halvsmå butiker än på supermegastorköp där det finns tjugo kassor? Visst är det också en form av övervakning, om än manuell och inte särskilt vattentät.

#3 Per Starbäck on 8 July 2013 at 4:29 pm

I små lanthandlar menar du? Jag ser sånt snarare på typ ICA Maxi. Att personal vet vilka kunder som hör till samma hushåll måste vara mycket sällsynt. Jag skulle påstå att ingen övervakning finns, i alla fall inte för kontantbetalande, förutom att man inte kan överdosera vid ett köptillfälle. Mycket riktigt kan det uppstå diskussion om vad som är OK att göra (och vad man kommer undan med). T.ex. på http://www.familjeliv.se/Forum-19-88/m60044672.html där någon skrev att personal sagt att man inte behöver bry sig om att ställa sig i en annan kassa vid nästa köp.

#4 Gustav Svensson on 8 July 2013 at 5:20 pm

Angående max 5 per hushåll så finns tror jag praxis är att om man bemödar sig återkomma och köpa en andra gång så får man. Tanken är nog mer att det ska vara så jobbigt att ingen konkurrent ska ha råd att ha en anställd som springer och shoppar. Då stämmer jämförelsen ganska väl med kakorna: De som bemödar sig ta bort dem får fortsätta titta!

#5 Sam on 8 July 2013 at 6:50 pm

Man brukar tala om “porösa betalväggar” när man beskriver dessa betalväggar som inte är avsedda att stoppa den som bestämt sig för att läsa gratis, utan att påminna potentiella betalkunder om att de hemskt gärna får betala för sig.

Vad moralen beträffar anser jag att om man ser ett värde i att det finns kvalificerad journalistik i Sverige och man har en lön så bör man betala för sig åtminstone här och var hos de svenska tidningar man läser. Men självklart är det bästa om läsarna kan dra nytta av nätets möjligheter att läsa spridda texter från *alla* tidningar även om de bara betalar för några. Därför är det i mina ögon en hygglig inställning att bjussa på ett antal texter till länkturisterna och be de mer engagerade läsarna om betalning.

Lever man på existensminimum och har alternativen att rensa sina kakor då och då eller sluta läsa nyheter en vecka in i månaden så tycker jag å andra sidan att kakrensningen är moralisk. Den leder till mer välinformerade samhällsmedborgare utan att det kostar tidningen något extra.

#6 rasmus on 8 July 2013 at 7:56 pm

Sam: Gäller detta även för biblioteksläsning, menar du?

#7 Andreas E on 8 July 2013 at 8:04 pm

Där är det givetvis internet i sig självt som gör skillnaden. Ett fysiskt exemplar på ett bibliotek som läses av tjugo personer utgör i sig självt förstås inget hot mot en tidnings intäktsmodell. Men tiotusentals som väljer att låta bli att betala för att det går, mot producentens vilja? Jag kommer tillbaka till det som ytterst är en rak och ren värderingsfråga:

Det är för mig ett exempel på dålig moral.

#8 P O on 8 July 2013 at 8:11 pm

Utgångspunkten för debattörer i likhet med Andreas och Sam är att organisationsmodellen för journalistik måste stå oförändrad. Hur går argumenten för betaläggar med en helt annorlunda organisationsmodell?
http://poagren.blogspot.se/2012/11/medicin-mot-tidningsdod.html

#9 Olof on 8 July 2013 at 8:33 pm

Om Andreas E. kan garantera att materialet bakom betalväggen är ett helt unikt verk utan citerade, kopierade eller förändrade delar av tidigare verk så kan jag gå med på att det vore omoraliskt att kringgå även infantilt dåliga skydd.

#10 Sam on 8 July 2013 at 9:28 pm

På Twitter preciserade Rasmus sin fråga:

“Är det moraliskt försvarbart att gratisläsa tidningar på biblioteket om man lever över existensminimum? @SamSundberg”

Det korta svaret är ja. Att läsa tidningar gratis på biblioteket är moraliskt försvarbart i allmänhet. Om vi anstränger oss går det att konstruera situationer då det skulle vara fel. Om det till exempel var kö för att läsa tidningarna varje morgon, med en stor mängd människor som inte har råd med vare sig tidning, tv eller internet. Att då välja att gå dit och hogga en tidning i timmar, trots att man är snuskigt rik och skulle kunna köpa en i kiosken bredvid, skulle vara fel. Men det är såvitt jag vet inget utbrett problem i verkligheten. Som Andreas påpekar föreligger heller inget systemproblem med att tidningsläsning på bibliotek riskerar att ruinera tidningshusen.

En närliggande fråga är dock om det skulle vara omoraliskt att aldrig betala för sin tidningsläsning, trots att man har gott om pengar, läser tidningar och har nytta av dem. Även på den frågan är jag benägen att svara ja. Frågan om hur och hur mycket man ska betala för att inte synda är inte helt enkel. Man betalar i någon mening även med eyeballs och reklamklick. Jag använder själv Adblock på min jobbdator för att inte drabbas av hjärnskador när jag gör research, och jag känner mig inte skurkaktig för den sakens skull. Men om jag alltid använde Adblock och inte betalade för några tidningar – samtidigt som jag läste dessa enorma mängder, då skulle jag definitivt vara en skurk. (Ok, möjligen skulle jag kunna köpa mig syndernas förlåtelse genom att donera stora summor till Reportrar utan gränser, PEN-klubben, Föreningen Grävande Journalister mfl, och på så sätt främja journalistiken på annat sätt.)

Jag vill också påpeka att det inte går någon skarp gräns vid existensminimum, jag menar inte att alla som har det bättre än så gör fel var gång de raderar sina kakor. Böret att betala för läsningen blir helt enkelt starkare ju mer man har råd.

#11 Jonas B. on 8 July 2013 at 9:54 pm

Andreas E: Tiotusentals som läser mot producentens vilja? Det faller på sin egen orimlighet. Hade producenten inte velat att alla miljoner med nättillgång skulle kunna läsa hade man inte lagt upp materialet publikt.

Problemet som uppstår är ju att man vill att twittermaffian ska ha klickkalas samtidigt som man inte riktigt kan stå för det när kosingen ska in i ett annat ben av verksamheten. Fast att ta betalt och missa den nya världens extra reklamintäkter är liksom uteslutet.

Man vill både äta kakan och ha den kvar, om du ursäktar.

#12 Henrik on 8 July 2013 at 10:42 pm

Sam, din donationslista tycks peka på att det är journalistik i det abstrakta vi ska stödja med betalvaggen snarare de reella kostnader en specifik tidning har. Då borde man väl analogt kunna ladda ner hollywoodfilm utan samvetskval om man t.ex donerar pengar till ungdomsteater?

#13 Sam on 8 July 2013 at 11:15 pm

Jag gissar att du syftar på illegal nedladdning av upphovsrättsskyddat material, Henrik? I så fall för du in nya moraliska variabler i ekvationen. Att rensa sina kakor, läsa på bibliotek eller använda Adblock är ju inte olagligt.

Det vore mer analogt att man surfade runt på prova-på-månader hos betalfilmtjänster för att titta på filmer gratis, helt legalt men genom att så att säga utnyttja systemet. Moraliskt dubiöst, men om du samtidigt spenderar hela den underhållningsbudget du har råd med på att köpa svenska filmer så…

Men vi ska komma ihåg att Hollywoodfilm inte har ett samhällsvärde som är jämförbart med journalistik, vilket gör att vi inte ska dra analogin för långt.

#14 Micke vK on 8 July 2013 at 11:42 pm

Några spridda tankar:

– Det oetiska här är väl att slå i de läsare som inte kan sina datorer att de står inför en mur? Jmf. med tjänster som på allvar försvårar folks förståelse med påståenden av typen “musikfilen finns bara på nätet”. Det är för mycket som hänger på folks möjlighet att hävda sin användarfrihet gentemot stat & kapital just nu för att den sortens trick ska kännas OK. Installerar jag en dator till en gammal släkting skulle jag kunna lura i dem lite vad som helst för egen vinning / ädla syften, men det vore uselt av mig.

– Modellen knyter an till ett problem jag hade med Feministiskt Perspektiv: projektet verkade intressant, men en tidning som varken är fysisk eller möjlig att diskutera/sprida vidare på nätet (pga vägg) är inte riktigt användbar. Betalväggar minskar poängen med att prenumerera (ett påstående som kan samexistera med tanken att det är omöjligt att finansiera nättidningar utan betalväggar).

– NSFW Corp har en modell som jag ogillar skarpt just för att den kommer åt mig: betalande läsare kan “låsa upp” en artikel under 48 h med en tillfällig länk. Jag läser och stör mig på att jag inte har nåt verktyg som rutinmässigt spara/indexerar artiklar jag läst på hårddisken. T ex borde det finnas en Twitter-klient som konstant spindlar alla länkar i ens flöde, intelligent nog för att få med rätt saker, med rutiner för vad som slängs efter nån vecka.

– Diskussionen hänger lite på tanken att t ex SvD är något vi läser för att vi kan stödja projektet, trots barbariet på ledarplats och följderna för den övriga tidningen. Ingen här skulle komma på tanken att det skulle vara osolidariskt att undvika att betala för att läsa artiklar i SD-Kuriren som nån tipsat en om.

#15 kjell on 9 July 2013 at 5:54 am

…det skulle också vara intressant att få veta sambandet mellan privata och företagsprenumerationer där kostnaden kan “dras av” i deklarationen. Jag har aldrig fått ngt svar, kanske Andreas vet?

#16 Andreas E on 9 July 2013 at 6:21 am

Kjell: Nej, den siffran har jag aldrig sett, men den blir jag spontant också mycket nyfiken på!

Jag vet dock att Dagens Industri har haft en stor del företagsbetalda prenumerationer. Jag gissar dessutom att hushåll med mer än en dagstidningsprenumeration (de är mycket få!) ofta har någon typ av finansiering som inte är helt privat.

Micke vK: Men SD-kuriren-jämförelsen håller inte alls. SD-kuriren är för det första inte journalistik, utan propaganda, och för det andra helt gratis.

#17 Anders on 9 July 2013 at 9:12 am

Moral eller inte, jag tror inte kvalitetsjournalistiken räddas av moralisk upprustning. Därför undrar jag om betalväggarna (både hos SvD och DN) lett till några ökade intäkter / fler prenumeranter?

#18 Anders on 9 July 2013 at 9:16 am

För att gå tillbaka till moralproblematiken undrar jag också om det är moraliskt acceptabelt att bibliotek blockerar kakor på publika datorer.

#19 Viktualiebrodern on 9 July 2013 at 9:38 am

Utan att gå in på den här diskussionen om kvalitet, egenproducerat, propaganda etc, så är det ändå ett faktum att många artiklar (de flesta?) i tidningar har sitt största intresse/värde i det faktum att de alls skrivs. Dvs någon har uppmärksammat något så mycket att vederbörande funnit mödan värt att rapportera om det.

Ett värde bestående i att *innehållet* är värdefullt är det väldigt få artiklar som har.

Så värdet på många artiklar ligger i rubriken, eventuellt med byline. Det förklarar kanske varför rubriker så ofta är avsiktligt missvisande.

Det mest bisarra är förstås när debattartiklar, där skribenten rimligen velat nå ut, hamnar bakom betalväggar.

#20 Johan R on 9 July 2013 at 9:38 am

Anders: Jag hade tyckt det var långt värre om bibliotek automatiskt accepterade kakor på publika datorer.

#21 Kanske kan moralkakor rädda oss | Sam Sundberg on 9 July 2013 at 11:05 am

[…] tidningar reser betalväggar kring sina artiklar. Och väggarna är av olika slag. Rasmus Fleischer noterade här om dagen på sin blogg Copyriot att många betalväggar stänger ute läsarna med hjälp av en kaka i […]

#22 monki on 9 July 2013 at 11:10 am

Den här debatten följer samma mönster som debatten om fildelningen gjorde, dvs att ett moraliskt/medborgerligt ansvar att stödja kultur/journalistik kopplas samman med individuell konsumtion och därmed undviker att ställa mer relevanta frågor om det man säger sig vilja försvara.

I fildelningsdebatten handlade det om att allt fokus hamnade på att betala för enskilda lyssningar av inspelad musik istället för att ställa den större frågan om vad ett bra musik- och kulturliv innebär och hur man bäst stödjer det, vilket också innefattar mer aktiva handlingar än den enskilda konsumtionshandlingen.

Frågan om det omoraliska i att kringgå kakväggarna undviker därför att utgå från det faktiska problemet, dvs hur garanteras en livskraftig journalistik och utesluter alla andra handlingar som kan bidra till detta förutom den att betala för att slippa kakväggar på landets tidningars webbsidor.

#23 Anders on 9 July 2013 at 11:34 am

Instämmer 100% med vad monki skriver ovan, d.v.s. att en bra diskussion måste utgå från det faktiska problemet. En bra diskussion kräver också att de som deltar i den har tillgång till (och möjlighet att använda) kunskap om sakförhållandena. Vilket Rasmus bidrar till med detta blogginlägg.

Det faktiska problemet här är, som jag ser det, något i stil med “hur upprätthålla en kritisk, kvalitetssäkrad och oberoende granskning av samhället.” Vilket inte är någon enkel fråga alls, men däremot en fundamental fråga för ett samhälle som strävar mot att vara demokratiskt. Det är inte alls självklart vilken roll dagstidningarna har här.

(Vet heller inte om det är så intressant att diskutera vad dagstidningar är, utan vad de kan bli. Jag tror det finns både bra och dålig potential här.)

Oavsett vilket, är det viktigt att samhällsmedborgare (i vid bemärkelse) har tillgång till kunskapen om hur man blockerar kakor och annonser.

#24 kjell on 9 July 2013 at 11:39 am

…vi är också osolidariska, omoraliska om vi kopierar och lagrar våra fotografier på lagringsmtrl som inte har copyswedés godkännande. Är det också olagligt att inte stödja svenskt kulturliv?

#25 Sam on 9 July 2013 at 12:15 pm

Vi är överens om grundproblemet, monki, men det här håller jag inte alls med om:

“Frågan om det omoraliska i att kringgå kakväggarna undviker därför att utgå från det faktiska problemet, dvs hur garanteras en livskraftig journalistik och utesluter alla andra handlingar som kan bidra till detta förutom den att betala för att slippa kakväggar på landets tidningars webbsidor.”

Frågan kan vara en ingång till exakt den diskussion du efterlyser om förutsättningarna för en livskraftig journalistik. Om du läst tidigare inlägg i tråden hade du sett att frågan om “andra handlingar som kan bidra till detta” inte alls uteslutits utan tvärtom dryftats.

#26 Så blev det när vi slutade betala för journalistik | Sam Sundberg on 9 July 2013 at 8:54 pm

[…] hos tidningssajterna och överväger att rensa dina kakor i webbläsaren för att kunna läsa vidare helt gratis. Posted by: Sam Sundberg // blogg // July 9, […]

#27 Karl on 10 July 2013 at 10:08 am

Det är väl i hög grad relevant med frågan om vad dagstidningar är, om saken gäller betala för innehåll eller inte? Den här livskraftiga samhällsgranskningen som framhålls som så viktig, den finns väl knappast i första hand på morgontidningarnas nätredaktioner? Nätupplagorna innehåller ju huvudsakligen TT-telegram och diverse lustifikationer uppsnappade från Internet. Är tanken att man i sin solidaritet (med stora mediehus?) ska betala för artiklar av typen “Knarkbaron greps naken i panikrum”, för att på så sätt hjälpa tidningen att hålla sig med journalister som då skulle kunna producera intressant journalistik? Blir inte detta helt snurrigt?

#28 Sam on 10 July 2013 at 10:44 am

Jag förstår inte vad du menar, Karl. Nätupplagorna (åtminstone de betalda) innehåller all journalistik som tidningarna producerar, inklusive den samhällsgranskande. Det finns ingen anledning att särskilt betala för artiklar om nakna knarkbaroner, hur nu det skulle gå till i avsaknad av mikrobetalningssystem som låter dig betala per artikel.

Du menar kanske att eftersom vissa nyheter på nätet är tramsiga så vill du inte betala någonting alls, ens för den viktiga journalistiken? I så fall har du rätt: det blir helt snurrigt.

#29 Andreas E on 10 July 2013 at 12:51 pm

Sam, och andra, om ni tillåter mig en liten utvikning just kring mediers värde och så:

När den här frågan ska diskuteras så hamnar alltid någon, förr eller senare, i ett slags högdragen dissningsposition. Någon säger alltså, på någon nivå av vältalighet, ungefär “det är ju bara skit i tidningarna ändå, det finns ju ingen anledning att betala för dem”.

Särskilt vanligt är detta när kvällstidningarna diskuteras. Och det kan man kanske förstå; kvällstidningarnas så kallade “säljargument”, som man ser på löpsedlar på högt upp på webbplatserna, är inte vad någon skulle kalla högkvalitativ journalistik. Men det är heller inte dess syfte.

Gemensamt för den här sortens kritiserande läsare är ofta att de är ickeläsare. Det vill säga: de ser löpen, de ser rubrikerna, och drar därav långtgående slutsatser om hela innehållet. Det är inte konstigt att de gör det – men de hamnar fel. De ser inte den banbrytande konsumentjournalistiken, de ser inte serviceperspektivet, de ser inte de tunga avslöjanden som faktiskt helt utan överdrift har förändrat Sverige till det bättre. Utan Expressen, ingen kännedom om Ebbe Carlsson-affären, för att välja ett av många tiotals verkligt stora och viktiga händelser. Man måste läsa hela tidningen regelbundet för att se helheten och förstå den rätt.

Så varför städar inte tidningarna ut kändisar och tramsnyheter då, och vinner lite mer respekt? Därför att de vet precis på vilka strängar de spelar för att fungera på mediemarknaden – de vet vilken blandning (den heliga “mixen”) som behövs för att tidningen å ena sidan ska kunna ha texter av P O Enquist och å andra sidan skriva “kalv med två huvuden”-nyheter, och därmed sälja.

Kanske är det för att jag själv är lite extra sakkunnig vad det gäller just svenska massmedier som jag upplever det så här: men finns det någon enda generell kritik av hela kulturyttringar som så ofta är lika svepande och märkligt oinformerad som den av medier? Skulle vara kritiken av “internet” möjligen…

Nå. Detta en utvikning, långt från huvudspåret.

Eller så är det början på ett nytt huvudspår, som antytts här ovan – hur tar medborgarna bäst ansvar för att det finns en vettig, oberoende och samhällsgranskande journalistik?

#30 kjell on 10 July 2013 at 2:10 pm

Andreas, tack för passningen, en fin crossboll som öppnar upp.
Ett problem för mig, är att du och Sam definierar er själva, tänk om en författare(konstnär) skulle göra så. Är det inte också symtomatiskt att det här samtalet sker “på en blogg”.

#31 Karl on 10 July 2013 at 5:13 pm

Sam: Ja, är man prenumerant brukar man ju kunna ladda ner hela tidningen i PDF-format så då får man väl allt. Men inte ligger allt innehåll – eller ens allt journalistiskt innehåll – uppe som webbsidor? Tycker det händer ganska ofta att man läser något i papperstidningen som man vill sprida, men man får leta förgäves efter en länk. Jag vet helt säkert att den lokaltidningen jag tidigare läste i några år hade ett system där de helt sonika skrev “för hela artikeln, se papperstidningen” eller liknande.

Andreas: Jag tycker inte att det bara står skit i tidningarna, jag läser med nöje även kvällstidningar. Det jag framför allt ogillar är det som ändå är kontexten här, morgontidningarnas nätupplagor. Menar du att dagens format är en ekonomisk nödvändighet? Någon stackare måste sitta och översätta utländska artiklar av tveksamt värde, för annars går det inte runt?

#32 Sam on 11 July 2013 at 9:21 am

Karl: Du har rätt i att det har varit si och så med det där under åren. Och ibland dröjer det fortfarande innan en artikel kommer upp på exempelvis SvD:s webb, vilket naturligtvis är dåligt om man vill sälja digitala prenumerationer.

Men såvitt jag förstår är poängen hos exempelvis SvD och DN att digitala prenumeranter får allt på webben, plus pdf-tidning. Även pluskunder på Aftonbladet får – förutom alla inlåsta kändis-, hälso- och grannens-ekonomi-relaterade artiklar – tillgång till hela tidningen i pdf-format.

Kjell: Jag hänger inte med, förtydliga gärna problemet med att jag och Andreas “definierar oss själva”.

#33 Ola Henriksson on 11 July 2013 at 1:38 pm

Intressanta tankar, men diskussionen fokuserar på helt fel sak. Det handlar inte om moral utan relation. Vilken relation vill du ha till den tidning som ber dig om betalt? http://blog.svd.se/utvecklingsblogg/2013/07/11/relationer-ar-det-som-gor-oss-starka/

#34 Jonas B. on 11 July 2013 at 8:27 pm

Aha.

Så att inte köpa kvällstidningen är alltså omoraliskt. För utan dokusåpaskvaller och ballongmagelöp inte heller någon granskande samhällskritik och Ebbe Carlsson-avslöjanden.

Vad härligt att vi kunde gå hela varvet runt.

Jag lovar att tänka på det nästa gång jag klickar på nåt energiauratrams som SvD prånglar ut med jämna mellanrum. Jag lovar att känna mig riktigt omoralisk som inte betalar för det.

#35 Andreas E on 12 July 2013 at 2:20 pm

Jonas B.: Nej, men nu är du osaklig helt i onödan. Det här är ju ett intressant samtal!

Jag säger i min utvikning bara: kvällstidningar, liksom andra medier, har ofta ett lite större samhällsvärde än vissa debattörer ser.

Karl: Lite så ja, tyvärr, kan man kanske säga. Sådan journalistik är jättebillig att göra, och bidrar till “bredd” och “mix”, sådant som vi som gör medierna, kanske i brist på bättre, tror bidrar till en fungerande helhet.

#36 Magnus A on 14 July 2013 at 1:04 am

Men om nu tidningarna har skitartiklar för att “de vet precis på vilka strängar de spelar” så anser de väl att den här modellen fungerar, och då finns det väl ingen anledning att gnälla?

Eller så finns det anledning att gnälla för att de inte alls maximerar sina intäkter, och då kanske det inte är helt smart att alienera en del av sina potentiella kunder?

Varför ska jag respektera deras arbete om de inte respekterar mig som potentiell kund? Att känna sympati med en intäktsmaximerande cyniker låter inte helt attraktivt för mig.

#37 kjell on 14 July 2013 at 7:15 am

Sam/Andreas, http://www.svd.se/kultur/litteratur/james-joyce-saxade-sig-in-i-litteraturhistorien_8343350.svd.
Något att diskutera runt. Läsaren kan aldrig vara journalismens nuvarande problem,

#38 Eva on 14 July 2013 at 9:08 am

Att prata om solidaritet med tex. Schibsted är så vansinningt att jag blir matt. Sambon är journalist så jag vet vad det innebär av 10 år som vikarie etc. att “solidarisera” med dessa företag hjälper inga människor som arbetar som journalister.

Priset för de oerhört få viktiga artiklarna är alltså ett ständigt pushade av så enormt skadliga fenomen som dieter och barfotaskor. Tidningarna är en hämmande tyngd på axlarna hos de som vill skriva om vettiga saker.

Arbete är givetvis alltid ett hinder för att göra det som behöver göras!

Att rensa kakor registrerar inte ens på den moraliska skalan.

Adblock, kakrensning, snatteri och bilbränder.. meh.

#39 oc on 23 July 2013 at 7:01 pm

Men fyra år rundande bara för att man kan verkar ju vara ok för sydis. Så då kör jag lugnt ett tag till: http://journalisten.se/nyheter/frilansfoton-blev-genrebilder

#40 Mikael "MMN-o" Nordfeldth on 1 August 2013 at 6:04 pm

Lösningen från SvD m.fl. borde väl bara vara att inte tillåta klienter som inte tillåter kakor.

De upplyser ju en (enligt svensk lag) om att de använder kakor. Accepterar man inte det, dvs accepterar en eventuellt “sämre upplevelse” av sidan, så kan man stänga av kakor i webbläsaren – precis som du instruerar hur man gör.

Att de sedan valt att göra t.ex. svd.se till en sida med bättre upplevelse utan kakor (och t.ex. utan javascript och utan reklam) får de ju själva stå för.

Kommentera