Nästkommande inlägg kommer troligen att länka till artiklar i Svenska dagbladet och The Economist. Därmed kommer vissa läsare att skickas rakt in i väggen. Dessa tidningar har infört en modell där man endast ska kunna gratisläsa ett fåtal artiklar per vecka. Att länka sina läsare rakt in i en betalvägg är lite oartigt, så jag vill bara klargöra hur enkelt det är att demolera dessa väggar.
Om du t.ex. använder Firefox: gå in i inställningarna och klicka på fliken “sekretess”. Där står kanske att “Firefox kommer att spara historik”. Ändra detta menyalternativ till att “använda anpassade inställningar för historiken”. Nu kan du bestämma i vilken mån som webbplatser ska få lagra s.k. kakor på din dator. Låt dem fortfarande göra detta, men klicka på knappen “Undantag”.
Nu har du möjlighet att blockera valda webbplatser från att använda din hårddisk som skafferi för sina illasmakande kakor. Själv har jag skrivit in economist.com, svd.se samt sydsvenskan.se. Därmed går det åter att läsa obegränsat antal artiklar där utan att det uppreses någon vägg med betalkrav.
Troligtvis finns det vissa som anser det omoraliskt att sprida dessa instruktioner. Som kanske rentav uppfattar detta som en attack mot den fria pressen. Som att journalistikens framtid hänger på dessa små kakor.
Jag minns när jag skrev en bloggpost som tipsade om ett verktyg för att spara ner ljud och video från internet (Offliberty). Då förekom upprörda reaktioner från folk som uppfattade mitt tipsande som ett hån mot t.ex. de musikutövare som laddat upp ljud på Soundcloud i tron att det inte skulle gå att ladda ner igen. Själv förordar jag snarare en nätupplysning som på tidigt stadium klargör de gränser och möjligheter som gäller för olika medier.
Emellertid var det ett misstag av mig att använda verbet “rippa”, vilket påpekades av Steelneck. Det är bättre att säga att man spelar in ljud eller video från nätet. Och i det här fallet vore det kanske fel att tala om att “riva” tidningarnas betalväggar, när det helt enkelt handlar om att avstå från att ladda ner de små filer som kallas för kakor.
45 kommentarer ↓
Nu låter jag kanske som en begreppsväktare. Eller så missförstod jag den tidigare diskussionen.
Men “spela in” är väl ändå inte helt bra, det känns som lånat från de analoga medierna. “play” + “rec” spelar in, och något mekaniskt rör på sig. Dynamik och mediespecifik kompression!
Offliberty och ex. youtube-dl gör väl ändå så att de laddar ned, alternativt bara arkiverar något som redan ligger i en cache. Med kakorna handlar det om det motsatta, att avstå från att ladda ned (på samma sätt som många “rippningsmetoder” handlar om att avstå från att ladda ned vissa rader kod, till förmån för själva innehållet).
Spela in tänker jag vi bör reservera för det analoga hålet. (bisarrt att denna länk f.ö. är från 2005 men fortfarande ligger i min frontallob).
Jag anser att det är överlägset mycket mer moraliskt att betala för sig, om man nu vill läsa den utomordentliga och med stora kostnader framtagna journalistiken i Svenska Dagbladet med flera tidningar.
Dessutom är man en schystare person, och med tanke på vilka verksamheter det handlar om också en schystare samhällsmedborgare, om man inte bidrar till att undergräva de här systemen bara för att det enkelt GÅR att göra det.
Nästan alla system går att undergräva, sabotera, försvåra, försämra om man vill. Nästan alla system bygger på att så få som möjligt ändå väljer att göra det. Det vill säga: man KAN planka i lokaltrafiken, man KAN köra 170 på 70-väg, man KAN tanka ner upphovsrättsskyddat material även om det finns tillgängligt legalt, man KAN låta bli att ta upp sidointäkter i deklarationen, man KAN hålla sig undan tv-licensen, man KAN betala delar av hantverkarens insatser svart och så vidare i en oändlig rad av möjliga osolidariska handlingar.
Ju fler som väljer att smita, desto större risk att systemen byts mot något som innebär mer tvång, inlåsning, övervakning och en massa annat dåligt. Solidaritet med de här systemen räddar dem kvar; betänker man riskerna med alternativen ser man snabbt poängen med denna solidaritet.
Jag tänker mig att inkognitofönster/-läge också borde lösa det problemet.
Pontus: Absolut! Bara att högerklicka och “öppna länk i nytt privat fönster” om man inte orkar ändra webbläsarens säkerhetsinställningar. Även ett verktyg/tjänst som inte använder cookies (t.ex. Instapaper) funkar för att läsa de “spärrade” texterna.
Kakdegsväggar förhindrar läsning lika effektivt som röd gubbe hindrar någon att gå över gatan.
Hej ! Snälla Andreas E. Jag försöker sedan flera år tillbaka betala för mig när jag läser texter på Internet. Jag betalar till denna blog genom Flattr. Just nu har t ex 4 personer betalat för denna text. Ifall textproducenter ids skapa ett alternativ med Flattr, (som t ex på denna blogg) ska jag gladeligen betala, men jag får som sagt inte.
Hälsn. Urban
@Andreas E: Du menar att det skulle vara ojuste att komma ihåg? Jag gissar att du inte förstod den där retoriska frågan, men håll ut, jag gör ett försök att förklara. Har du läst något på nätet så har du redan laddat ned, informationen är sänd från servern till din dator på din begäran, om du sedan sparar (kommer ihåg) eller inte är en helt annan fråga. Visst, om du kikar på en video på t ex. Youtube med en normal webbläsare så har du inget att klicka på för att spara, men det har inget med varken videon eller Youtube att göra, det är bara de som skrivit programmen som inte gett dig den bekvämligheten. Informationen har du ändock _fått_ dig tillsänt, annars hade du inte kunnat se videon. Om du ger något till någon annan (du är server), brukar du då ha för vana att kräva att de skall kasta bort det de fick av dig?
Det finns de som gärna skulle vilja göra det olagligt att spara information som man har fått på helt laglig väg. De enda gångerna jag har stött på det tidigare har handlat om militära inkallningsorder. Snacka om absurt, att somliga vill att vi skall betrakta masspublicerad underhållning och nyheter som militära hemligheter.
Jag kan hålla med Andreas E på en ytterst principiell nivå: might is right leder till nihilism.
Men på en empirisk nivå blir argumentationen konstig. Vem är det som har tagit vad för att de KAN?
Svar: Google, Facebook och AppStore. Den lilla klick internauter som ändrar i sina webläsare utgör inte ett moraliskt problem annat än som kuriosaexempel. Det stora problemet är ju att tidningarnas webplattformar är som kanoter i jämförelse med nätjättarnas fullriggare.
Läser vi en artikel, vilken som helst nästan, är problemet större än en kaka. Vad Facebook får i termer av metadata/statistik är en smörgåstårta av information, som försiktigt silas genom PRISM och NSA, för att sedan ge användarna en “gratisupplevelse”.
Det är det moraliska problemet med kaksmeten.
Andreas E: Först konkurrerar man ut seriösa aktörer genom att översvämma världen i reklamfinansierad content av enklaste snitt. Sen gråter man krokodiltårar över att folk inte betalar för sig. I alla andra sammanhang hade det varit en beskrivning av en medioker fars.
Steelneck: Denna tekniska genomgång är säkert nyttig, men så mycket begriper jag om teknik att detta redan var bekant för min personliga del. Men det är också irrelevant för sammanhanget, menar jag. Det handlar inte alls om tekniken här, och i den mån det gör det, så menar jag att tekniken inte bör vara vägledande för hur vi agerar.
chrisk: Håller med fullt ut om jättarnas roll – men för oss som arbetar i den i det här fallet utsatta branschen är detta inte kuriosaexempel, utan ett synnerligen konkret hot mot vår fortsatta överlevnad. Dessbättre ser vi att ganska få personer väljer att runda vår avsiktligt dåligt bevakade dörr, och vi hoppas att det fortsätter så. Och som sagt: chanserna att det ska fortsätta ökar radikalt om fler väljer att spela schyst.
Jonas B.: Du ger en raljant och felaktig beskrivning av hur Svenska Dagbladet och The Economist arbetar och finansieras; på dessa redaktioner produceras knappast “content av enklaste snitt”. Och så några ord om pengarna: Svensk dagspress ligger i dag normalt på en reklamfinansieringsgrad på mellan 50 och 60 procent. Det räcker för att täcka tryck, distribution, säljarnas löner och kanske lokalhyra. Ska du sedan lösa resten, till exempel, avlöna redaktionell personal, behöver du också en substantiell prenumerationsintäkt. DN, råkar jag veta, ligger i dagsläget på en rekordhög andel prenumerationsintäkter, av den totala intäkten.
Fler tekniska tips för den som inte alltid väljer att spela schyst: Pappersutgåvor av tidningar kan läsas av fler än den som betalat för dem. Inrättningar som bibliotek och kaféer betalar ofta för tidningar som de sedan låter andra läsa. Många betalar för en tidning som de läser på tåget på väg till jobbet. Trålar man runt på centralen vid rätt tid på dygnet kan fan få ihop säckvis med tidningar utan att betala för sig. Vill man betala lite men inte fullt pris kan man gå samman flera personer, till exempel i ett hushåll, och dela på en prenumeration. Medan en person läser pappersutgåvan kan en annan nyttja tillgången till webbsidorna. Läsningen kan också spridas över dygnet så att ännu fler kan ta del av det dyra materialet.
Andreas, du låter som en farisé, dvs du dundrar gammeltestamentligt, du ser ett flertal privilegier rinna dig ur händerna.
Chrisk och Steelneck påminner mig om att läsa bergspredikan.
Usch vad jag ogillar det bruk av adjektivet “gammaltestamentlig” som föregående kommentar ger exempel på. Det där sättet att kontrastera det “gamla” och “nya” testamentet bottnar i en unken, kristen antijudaism.
…fast, där håller inte jag med dig Rasmus.
chrisk: “spela in” kan även enligt gammalt språkbruk gälla digitalt data, t.ex. att man spelar in nätverkstrafik. Det har däremot oftast betytt en överföring från flyktighet till (semi-)permanent lagring. Enligt en viss tolkning av den betydelsen skulle man inte kunna spela in något som man själv har begärt, men man kan ju definitivt se något som ligger på SVT Play i en vecka som semiflyktigt från användarens synvinkel, även om det är en artificiell flyktighet.
Andreas E: Så som jag har hört historien (direkt från SvD, före webbens existens) om tidningarnas finansiering är precis tvärtom, att prenumerationerna täcker just distributionen och att de behöver reklamen för att finansiera redaktionell personal. Det är ju förstås samma sak, men det är intressant att du vänder på resonemanget för att argumentera för att det är prenumerationerna som är den “viktiga delen”.
[…] Sina väggar har de byggt av kakdeg […]
Magnus A: Ja, alltså, egentligen håller ju varken mitt sätt eller det gamla sättet att dela upp intäkterna i olika högar för olika kostnader. Det har bara varit ett sätt att tala om frågan, att visa hur mycket saker och ting kostar. Det är ju egentligen mycket enklare: Ett tidningshus överlever tack vare en blandmodell, där alla intäkter används, och behövs, för att täcka alla kostnader.
[…] två kommentartrådar hos Copyriot diskuterar Rasmus Fleischer, Andreas Ekström, jag själv och många […]
[…] att begrunda nästa gång du muttrar över betalväggarna hos tidningssajterna och överväger att rensa dina kakor i webbläsaren för att kunna läsa vidare helt gratis. Posted by: Sam Sundberg // blogg // July […]
Hmmm, http://blog.svd.se/utvecklingsblogg/2013/07/11/relationer-ar-det-som-gor-oss-starka/
[…] påpekade att det går att gå förbi SvD:s ”censur”, metoden beskriv på denna ganska esoteriska blogg , En möjlighet jag anat men ”cookies” har jag aldrig brytt mig så mycket om. […]
[…] Sina väggar har de byggt av kakdeg […]
[…] Sina väggar har de byggt av kakdeg […]
Kommentera