Krisen, del 108: Återkommer 1990-talet?

Historien upprepar sig aldrig, om man men upprepning syftar på återkomsten av detsamma. Även om det går att finna cykliska mönster av återkomst – vilket brukar blir allra tydligast i samband med kriser – kan dessa mönster aldrig ge svar på några frågor, utan ställer snarare nya frågor. Varje gång som något tycks återkomma i historien, överskuggar detta någonting icke-identiskt (vilket utgör det genuint historiska).

Därför är det angeläget att leta efter upplevda upprepningar i historien. För att upplevelserna är verkliga och verksamma, samtidigt som de döljer något. Ett ställe att leta efter upprepningsvarsel är Twitter. Tidigare i krisserien återgavs ett twittrande på temat “som i Sovjet före kollapsen”. Här kommer ett annat.

Följande skrevs nyss av Kim Fredriksson, som är f.d. högerradikal aktivist. (Jag har gjort några små språkredigeringar samt lagt till några länkar.)

Är Sabaton på gång att bli tiotalets svar på Ultima Thule? SvP svaret på SD, SD som NyD och näthatarna dagens svar på boneheads? Nittiotalet i repris?

Minns så tydligt 1990-talets ekonomiska kris. Hur lätt reaktionära svar spred sig. Hur lätt radikalisering kunde ske och hur lite folk reagerade.

Som ung i 1990-talets början kände varken jag eller de man växte upp med någon framtidstro. Vi kände snarare ångest och frustration.
När välfärden började monteras ned och när knegaryrkena försvann så återstod osäkerhet och ilska för en stor del av oss som växte upp då.

Problemet var givetvis inte invandrare eller mångkultur. Men det är inte heller lätt att lära barn att genomskåda högerreaktionära argument. Problemet var ju att välfärden höll på att nedmonteras, att systemet hade skapat arbetslöshet och att vi utan privilegier skulle pynta. Men i stället räckte tänkandet inte längre än till “Ahmed innebär att jag får slåss om jobben med en till”.

Idag skrattar man ju åt hur man resonerade då. Men som sagt, man var ju bara ett barn. Ett barn som lärt sig de lätta svaren av andra. För i ärlighetens namn. Högerreaktionära idéer är inget som en 13-åring kokar ihop själv. De idéerna kommer utefrån. Jag tror att den svartvita reaktionära bilden är enkel för många att ta till sig. Speciellt yngre. Så var det för mig och det blev vägen in.

Krisen då kom att spela en stor roll för hur samhället såg ut då och hur det har utvecklats.

Det som slår mig är hur det ser ut idag. Titta och jämför med 1990-talet. 20 år har gått och det är skrämmande likt. Visst, BSS-klottret har ersatts av SvP-klibbor, skinskallarna sitter framför sociala medier och spammar mantran och rasistlänkar. Men trots avsaknad av klampande kängor så återstår faktum. Likheten mellan 1990-talet och nutid är på riktigt.

Skillnaden är även den att de högerreaktionära svaren är mer välutvecklade rent pedagogiskt och retoriskt idag. De som tjänar på dessa svar är inte några idioter som på 1990-talet heller. De har lärt sig läxan. De är välorganiserade och har struktur idag

Med tanke på samhällsklimatet, hur rörelsen är i realiteten, hur systemet funkar så finns risk för att unga nu likt då söker sig till de som ger en lättast svar på de problem de har idag. T ex “Du får avslag på f-kassan för att Sverige är en mångkultur”, “judarna tjänar på din kris”, osv.

Det är en farlig utveckling. Men också en utmaning för progressiva krafter. Lätta svar ska synas med praktiska lösningar. Hat med kärlek osv. Man ska inte måla fan på väggen och bli paranoid. Men man bör förstå, se samband och likheter samt givetvis vara uppmärksam på utvecklingen. Strömningarna vi såg under de sociala upproren i förorterna talade iaf sitt tydliga spår. Radikalisering av SD-rötter o ökad aktivism likaså.

Jag skulle tro att många vill lägga till ytterligare upplevelser av nittiotalsrepris. Kanske finns det lika många som vill invända mot hela tesen. Är nyfiken på att höra alla tankar kring ämnet!