“Ny försvarare för kritiserad upplysning” står som rubrik på dagens understreckare i SvD. (Återfinns bakom tidningens betalvägg, alternativt som ren text eller som pdf.) Understreckaren är skriven av idéhistorikern och 1700-talsexperten Elisabeth Mansén. Den kretsar kring en ny bok av Anthony Pagden: The Enlightenment – and why it still matters.
Det är under 1700-talet man försöker bortse från tidsbundna kulturella skillnader för att kodifiera universellt giltiga fri- och rättigheter. Det är då man söker det naturliga, en minsta gemensam nämnare för styrelseskick och lagar, likaväl som för moral och religion. Till slut förväntas honnörsorden frihet, jämlikhet och broderskap bära upp hoppet om ett samhälle byggt på förnuftiga principer. /…/
Men på senare tid har upplysningskritiken vuxit sig stark, inte minst i postmoderna kretsar. /…/
En viss kritik är onekligen motiverad /…/ Nu har upplysningen i alla händelser fått en ny försvarare.
Vad jag reagerar på i en text som denna, är hur idéhistorien förvandlas till en fotbollsmatch. På planhalvan står “upplysningens kritiker”, på den andra står “upplysningens försvarare”.
Att kritik och försvar är varandras motsatser tas liksom för givet. Men det är något som inte stämmer. För vad är upplysningens själva väsen? Jo: att vara kritisk. Mansén skriver t.ex. att eftersom Pagdens bok är så självsäker, förtjänar den “en upplysningsmässig och kritisk läsning”.
En sann upplysningsförsvarare ska alltså vara ohämmat kritisk – mot allt utom själva upplysningen?
Kritik är ett begrepp som handlar om att plocka isär och sätta i relation. Om att finna premisserna för någots existens. När något underkastas en kritik, klargörs dess logiska eller historiska gränser. Jag tänker att detta i någon mening gäller för konst- och litteraturkritik såväl som för samhällskritik (både i teori och praktik). Rimligtvis borde det även gälla för upplysningskritik.
Men om upplysning handlar om att “bortse från det tidsbundna”, som Mansén skriver, blir det ju lite klurigt. Kan vi bortse från upplysningidéernas tidsbundna koppling till kapitalism, industrialism och genuspolarisering? Om någon vill undersöka detta samband utifrån ett samtida eller rentav kristeoretiskt perspektiv – har denne då förvandlats till en upplysningsfiende?
Varje försvarare av upplysningens ideal måste vara upplysningskritiker. Men varje upplysningskritiker måste inte försvara upplysningens ideal.
48 kommentarer ↓
Också svårt att bortse ifrån hur upplysningsidealet tvingades bortse från förhållandet till kolonierna, slavarna och därmed också ett fördjupat rastänkande, för att i praktiken upprätthålla bilden av tillgodosedda ideal i Europa.
… vilket var det som fick kapitalismen i praktiken att fungera.
Är skillnaden mellan de faktiska omständigheterna och samhällets ideologiska överbyggnad större idag än den varit tidigare?
Inez, man bortsåg väl inte från varken slavarna eller kolonierna, både slaveriet och kolonialismen avskaffades till slut, inte minst till följd av just upplysning och opinionsbildning i de länder som ägnade sig åt det. Medborgarrättsrörelsen i 60talets USA avskaffade rasistisk lagstiftning på juridisk väg genom att visa att den stred mot författningen, ett av de centrala upplysningsdokumenten.
Vi måste prata om upplysningen. Kant definierar den som “Människans utträde ur hennes självförvållade
omyndighet”, vilket väl alla ideologier utom de rent konservativa med en negativ människosyn idag anser sig stå för.
Det beklämmande i mitt tycker är att upplysningsgrundad rationalism i vårt samhälle på något märkligt vis blivit synonymt med ekonomism och neoklassisk ekonomisk teoribildning, vilket det näppeligen kan vara.
Upplysningstiden och dess “upplysningsgrundade rationalism” , har samma giltighet för mig som “den mörka medeltiden”.
Linus, “ekonomism och neoklassisk ekonomisk teoribildning”-
det var väl allt som blev kvar eller?
kjell: det var väl ändå lite väl pessimistiskt. Det allmänna antagandet är väl att upplysningen är ursprunget till alla moderna ideologier, även de kritiska, möjligen med undantag av sånt där som konservatism och primitivism (som snarare kan beskrivas som en reaktion på den). Ska vi hävda något annat måste vi (väl?) först definiera en idéhistorisk strömning av samma dignitet och knyta an till den. Eller är jag pretentiös nu…
Fredrik, om vi verkligen talar om “upplysningstiden” var det i Europa något med jämlikhet, frihet och broderskap som inte riktigt fungerade ihop med tillväxten, ifall dessa ideal skulle sträcka sig till att innefatta kolonierna. För att lyckas förklara kolonierna som undantag tvingades många storproducenter marknadsföra en värdeskillnad mellan olika hudfärger (omfattande undersökning kring detta finns i Susan Buck-Morss bok “Hegel, Haiti and Universal History”).
Linus, vad jag menade var att “medeltiden” var inte mörkare än “upplysningstiden”, inte ljusare heller. Vad var det för fel på Aristoteles idévärld, den hölls i sig från ca 300 f.kr.-1500 e.kr, tills Keppler konstruerade en kikare. Vad upplysnings ideérna leder till, kan vi idag inte ha ngn klar uppfattning om än så länge den inbegriper iaf en “pessemistik ådra”
Att Aristoteles’ idévärld höll i sig från 300 f.Kr. till 1500 e.Kr. är väl en sanning med viss – eller snarare enorm -modifikation? I medeltidens Västeuropa, fram till typ 1100, var folk i allmänhet mer förtrogna med Platon än med Aristoteles, eftersom den förres Timaeus var ett av få verk som översattes till latin. Lärde i väst blev mer förtrogna med Aristoteles först när man själv började översätta arabiska översättningar av (bland annat) naturfilosofiska verk från antiken.
Kepler hade för övrigt ingenting att göra med konstruktionen av kikare, den första kikaren/teleskopet uppfanns i början på 1600-talet av en okänd person i Nederländerna. Snackar vi kronologiska indelningar skulle jag dessutom snarare sortera in Kepler, teleskopen och allt det där under Den vetenskapliga revolutionen (typ 1500-1600-tal), snarare än Upplysningen (1700-tal). Vad som hände under den vetenskapliga revolutionen skulle jag nog dessutom hävda var mer omvälvande än medeltiden, även om det såklart är vansinne att på ett tillfredsställande sätt försöka jämföra de båda (mer eller mindre konstruerade) epokerna. Men mycket av vad som hände under medeltiden är helt klart nedvärderat.
Thomas, tack för korrigeringarna; http://www.kursnavet.se/kurser/fy1201/fy1201w/O_1_4_140_kikare.htm
Ursäkta mitt alltför starka dissande av Keplers koppling till teleskoputveckling. Han var en av de första, och gjorde betydande utvecklingsarbete på området; tyckte bara att det var märkligt att använda just honom och hans kikare som slutpunkt, när det fanns så mycket annat som inträffade runt år 1600 och decennierna därefter.
“Det allmänna antagandet är väl att upplysningen är ursprunget till alla moderna ideologier, även de kritiska, möjligen med undantag av sånt där som konservatism och primitivism (som snarare kan beskrivas som en reaktion på den).”
Konservatism och upplysning är partiellt förenliga, vilket man blir varse om efter att ha läst Edmund Burke och därefter Claes G. Ryn. USA:s konstitution – apropå Fredriks kommentar – är i hög grad ett slags syntes mellan burkesk konservatism och upplysningstänkande.
“Lärde i väst blev mer förtrogna med Aristoteles först när man själv började översätta arabiska översättningar av (bland annat) naturfilosofiska verk från antiken.”
Det där får anses vara en senmodern myt, att araberna skulle ha räddat det antika arvet, varefter det spreds till Europa. Med avseende på det kan jag passa på att tipsa om Ricardo Duchesnes verk The Uniqueness of Western Civilization (2011).
“Kritik är ett begrepp som handlar om att plocka isär och sätta i relation.”
Jag säger inte att du har fel, för jag anser att du har rätt, men vad är i så fall de grundläggande skillnaderna mellan kritik och analys, med tanke på att analys betyder i stort att plocka isär och sätta i relation? Rör det sig enbart om situationsbundna gradskillnader – att t.ex. en analys kan var mer omfångsrik och djuplodande? (Att kritik och analys går hand i hand i många sammanhang är jag förstås medveten om, så det jag åsyftar är snarare semantiskt och begreppsdistinktionsrelaterat.)
“Det där får anses vara en senmodern myt, att araberna skulle ha räddat det antika arvet, varefter det spreds till Europa.”
Med all respekt, men ovanstående påstående är något som jag aldrig har stött på i de böcker och artiklar – och de är några stycken – som jag har läst om Europa och de muslimska rikena under medeltiden, och även om man såklart inte ska dissa något till hundra procent i förväg så tvivlar jag på att en bok från eller till kommer att övertyga mig.
(Att araberna skulle ha “räddat det antika arvet” vet jag i och för sig inte riktigt hur jag ska förhålla mig till; det beror lite på hur man definierar “rädda” och “det antika arvet”, antar jag. Sant är att man under loppet av ett par århundraden lyckades översätta i stort sett alla då befintliga antika skrifter inom områdena naturvetenskap, matematik, filosofi och medicin. Pjäser och dylikt struntade man intressant nog i.)
För övrigt drar du långtgående slutsatser av vad jag skrev – om vi återgår till mitt grundpåstående så skrev jag att folk hade ett bättre hum om Platon än Aristoteles under den tidiga medeltiden, men att det ändrades i och med att den sistnämnde introducerades i Europa genom först översättningar från arabiska till latin, och sedan från grekiska till latin, i takt med att folk från väst jagade rätt på avskrifter på originalspråket. Är detta påstående felaktigt? På vilket sätt, i sådana fall?
Inez, spontant tycker jag att det du skriver låter som en marxistiskt färgad hypotes som försöker härleda rasism ur tänkta inneboende systemfel i kapitalism. Jag tror det är fel metodik, bättre att fritt och förutsättningslöst fråga sig hur rasism uppkommer, om det är det man är intresserad av. Själv anser jag att vi-och dom tänkandet är en del av människans natur, och att upplysningen var en period när fler lärde sig se saker ur “de andras” perspektiv. Boktips: “Why nations fail” och ännu bättre: “The better angels of our nature, why violence has declined”, den senare av Steven Pinker.
Jag är förbluffad över att ingenstans i recensionstexten, i denna bloggpost eller i någon av kommentarerna nämns tanken om Den Stora Encyklopedin. Det strukturerade samlandet av allt vetande, och då inte endast de sköna konsterna och den abstrakta vetenskapen, utan också den praktiska kunskapen – Hur blåser man glas? Hur bygger man en kolmila?
Tanken om Encyklopedin är upplysningens sammanfattning och behållning.
Om Chambers (tryckerilärling), Zedler (bokhandlarlärling), Diderot, Rond D’Alembert och de andra fått se Internet och de reaktionära angreppen mot det hade de känt igen sig i mycket. Inte minst i hur reaktionen delvis antar en upphovsrättslig retorik.
Att den encyklopediska tanken också användes i hävdandet av kvinnors rättigheter kan man i alla fall indirekt få en hint om i porträttet av Madame de Pompadour, som noggrant låtit arrangera vilka böcker som skulle synas och framhäva att hon inte “bara” var en mätress, ett kuttersmycke, utan också en “femme d’esprit”. Förutom Encyclopedin också Montesquieu och Voltaire.
http://musee.louvre.fr/oal/marquise_pompadour/marquise_pompadour_acc_en.html
Thomas L, God morgon. Min koppling till Keplerkikaren var att den ledde fram till en ny “fysisk världsbild” (han var inte ensam eller först) med solen i centrum ej jorden (dvs människans placering i “universum”). Aristoteles “bild” av vad en människa “är” gäller i stort fortfarande, det har inte ens Kant rått på.
kjell: Ah, nej, jag var lite för hastig när jag läste det du skrev och misstog mig en smula; beklagar.
Däremot är jag skeptisk till om den heliocentriska världsbilden gjorde särskilt mycket åt “människan i centrum”-bilden som medeltidens folk ansetts ha haft. Eller, för att börja i rätt ände, så är jag tveksam till om det var så viktigt för medeltidens folk att placera jorden och människan i centrum på rena teologiska grunder. Tvärtom sågs jorden som en ynklig, smutsig plats att leva på och därför var det sannolikt inte särskilt viktigt om själva planeten låg i centrum eller ej. Skepsisen mot heliocentrismen tror jag snarare berodde på fullt rationella invändningar, som ej detekterbar stjärnparallax (en sådan kunde man mäta upp långt senare, med betydligt mer precisa instrument) och den klassiska frågan “Jaha, men om jorden susar fram runt solen – varför flyger vi inte av den?” (vilket besvarades på ett tillfredsställande sätt först nästan ett helt århundrade därefter, genom Newtons rörelselagar). Dessutom, Kopernikus’ heliocentriska modell över solsystemet var inledningsvis sämre på att passa in i mätdata än vad geocentriska modeller med många, många epicykler gjorde. (Det löstes väl just av Kepler, som införde elliptiska planetbanor istället för cirkulära.)
En annan komplicerande faktor var att det hela utmynnade i en ren maktkamp mellan Galileo och den katolska kyrkan om vem som hade rätt att slutgiltigt hävda att frågan gällande vilken modell som var korrekt var avgjord. Galileo ansåg att han själv, eller andra naturfilosofer, skulle få göra det, utan inblandning från kyrkan, medan kyrkan inte var så peppade på det. Men, alltså, det bör understrykas, inte av skäl som att människan inte längre var i centrum, utan pga det skulle helt enkelt skulle undergräva kyrkans auktoritet om det tilläts.
En gissning, men det speciella med människan utmanades nog först på 1800-talet i och med Darwin, men jag har inte funderat så mycket på det, så jag vet inte.
[…] Vadå upplysningskritik? […]
Kommentera