Fortsätt postande av läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Vi är kvar i bokens sjunde kapitel.
Robert Kurz insisterar på att ekonomikritiken måste göra en tydlig åtskillnad mellan tre historiska sammanhang:
A) Förmoderna, förkapitalistiska (arkaiska, antika eller medeltida) “förpliktelseförhållanden”.
B) Kapitalförhållandets tidigmoderna tillkomstprocess.
C) Kapitalförhållandets inre historia, “på egna grundvalar”, vilket inkluderar historien om produktivkrafternas (och destruktivkrafternas) utveckling.
Marx’ Kapitalet bör endast läsas som en analys av det sistnämnda, alltså som en analys av den “färdiga” kapitallogiken. Men i fråga om detta var Marx själv oklar. Arvet från upplysningsideologin förledde honom stundtals till anakronistiska utsagor om förmoderna samhällen.
Om vi jämför kapitalets tidigmoderna tillkomst med den färdiga kapitallogiken, märker vi att kategoriernas logiska ordningsföljd måste bli rakt motsatt i de två fallen. Detta påpekade Marx själv i Grundrisse: kategoriernas logiska sammanhang i det moderna samhället är den omvända i förhållande till “den historiska utvecklingen”.
Kapitalets tidigmoderna tillkomstprocess börjar med att en “pengahunger” driver fram en samhällelig cirkulationssfär. Men cirkulationssfären kan bara fortbestå och utvidgas genom att omvälva hela den samhälleliga reproduktionen så att allt fler verksamheter blir konkurrensutsatta på en varumarknad, vilket i sin tur skapar förutsättningar för “abstrakt arbete”, alltså abstraktionen av samhälleligt nödvändig arbetstid. Att denna kapitalfetisch ska kunna breda ut sig förutsätter en (genuskodad) avspaltning av de moment som inte gått att integrera i nämnda abstraktion.
“Värdelagen” utgör alltså inte en förutsättning för kapitalförhållandets uppkomst, utan är processens resultat. Men när kapitalförhållandet sedan väl har implementerats, blir “abstrakt arbete” och “allmän värdeobjektivitet” till dess logiska och faktiska förutsättning. Den historiskt ursprungligare cirkulationssfären förvandlas till ett logiskt och faktiskt resultat.
Robert Kurz menar att den tidige Michel Foucault lämnade ett viktigt bidrag till denna förståelse i Tingens ordning (1966). Merkantilismens ekonomiska vetande kretsade kring bytesvärde och cirkulation, men omkring år 1800 bidrog Smith och Ricardo till att vrida intresset i riktning mot produktionen och arbetet som värdekälla. Vad däremot Foucault inte analyserar är den ekonomiska vetandeordningens återfall i cirkulationsficering längre fram under 1800-talet.
Först hade “klassikerna” Smith och Ricardo formulerat en lära om objektivt arbetsvärde. Därifrån hämtade Hegel ett filosofiskt begrepp om “abstrakt arbete”, vilket Marx historicerade så att det blev ett radikalt kritiskt begrepp. En kritik som snart kom att förfelas av marxisterna.
Medan /…/ “marxismen” tog Marx negativa begrepp [om abstrakt arbete] och vände det till ontologisk affirmation, flydde det borgerliga tänkandet om ekonomi och filosofi tillbaks till sina cirkulationsideologiska ursprung /…/
Gränsnyttoteorin, alltså den “neoklassiska” subjektiva värdeläran /…/ reducerar i stället värdebegreppet till bytesvärdet, medan bytesvärdet reduceras till det empiriskt påvisbara priset såsom uttryck för rent cirkulativa, subjektiva dispositioner hos marknadsdeltagare. Den ideologiska reduktionen inom nationalekonomin hade sin motsvarighet inom filosofin, representerad av den livsfilosofiska strömningen, från nykantianism och vetenskapssociologi till heideggersk existensfilosofi. Det är ingen slump att det postmoderna tänkandet har sina rötter i detta sammanhang av subjektiv värdelära, nykantianism och existentialism. Därmed avslöjar sig detta tänkande som kriskapitalistisk ideologi och diskvalificerar sig helt som radikal kritik.
Åter till polemiken mot Michael Heinrich: även denne är enligt Kurz en postmodernist, i det att Heinrich (likt Hegel) talar om “abstrakt arbete” endast i substanslösa, rent ideella termer. Därmed närmar sig Heinrich föreställningen att realabstraktionen skulle vara en rent funktionell abstraktion på marknaden, alltså inom cirkulationssfären.
(Huruvida polemiken mot Heinrich är befogad eller välriktad kan alltid ifrågasättas. Saken diskuterades senast i kommentarerna till förra inlägget. Vi återkommer dit, men bör väl inte fastna i just den detaljen.)
26 kommentarer ↓
Hur historiskt korrekt är resonemangen kring varuekonomin i de antika/förhistoriska samhällena? Jag såg ett program på SVT-K härmokvällen (bör vara MusSec Ep 4. På något museum i Egypten hade man typ 7 miljoner mumifierade falkar i sina samlingar, varav en ansenlig del fusk. Man pratade om distanshandel med afrikanska djur som ansågs heliga 1200BC. Så för mig har det här karaktäristik som en massproducerad, standardiserad vara. Inte helt olik en Ipone5, alltså konsumenten av varan förväntar sig någon slags transcendens av sitt eget jag som sätts samman med produkten. Alltså jag tycker att det finns evidens för att det existerat varuekonomier i åtminstone en hydrokultur långt innan 1800-talet.
Olof: Frågan beror väl iofs helt på hur man definierar “vara”. Att någonting är föremål för utbyte på distans är nog knappast ett tillräckligt kriterium, om man följer Kurz eller Marx.
Rasmus, jag tycker Olof´s fundering är berättigad. Jag tror att jag inte är ensam om att inte vara helt insatt i “marxistisk varuideologi”. Går det då att på ett “enkelt” sätt att definiera “vara” ur ett kurzianskt perspektiv. Handlar det om att “en teori” skall “generera empiri”? I så fall är jag beredd “att inte förstå”
Klart att Olofs fundering är berättigad!
Kurz förlitar sig på Marx i sin definition av varan. Det är allt jag kan säga just nu – detta är blott läsanteckningar från en bok och min tid är begränsad. Förhoppningsvis kan vi längre fram återvända till frågor som väckts. Eller så kanska någon annan vill hoppa in i kommentarsfältet redan nu.
Det var väl inte distanshandeln som var det mest spännande, jag tog upp det mest som ett exempel på hur avancerad försörjningskedjan av råvaran var. Det var inte ett försök att ge ett fullständigt argument.
Vad jag förstod av programmet så köptes de mumifierade djuren av fattigare människor som inte hade råd att själva mumieras. Djurmumien begravdes sen i en djurnekropolis. Syftet var som jag fattade det att ägarens efterliv på så sätt förbättrades. Processningen av djurmumien gjordes av det egyptiska prästerskapet eller i alla fall av personer som påstod sig kunna genomföra motsvarande handlingar i Nildalen. En high-tech produkt med andra ord.
Så det finns flera spännande inslag här, mumifiering kräver ju försörjning av textiler, processubstanser, lokaler för arbetet, operatören ska ha ersättning, det måste till investeringar för uppförande av ett nekropolis. Det är ju dessutom spännande att man utvecklat instegsmodeller för en minde köpstark massmarknad.
Rasmus! Är ju Marx-konferens på Södertörn i oktober. Har du tänkt göra något om Kurz/värdekritikerna? Om inte, så borde du!
Kommentera