Krisen, del 107: Tysklands nya anti-euro-parti

Lagom tills att Piratenpartei förlorade sitt nyhetsvärde, fick de tyska massmedierna ett nytt parti att surra kring: Alternative für Deutschland (AfD). Partiset, som byggts upp under våren, domineras av nationalekonomer. De kräver en “ordnad avveckling” av euron, till förmån för nationella valutor (en ny D-mark). Alternativt kan de tänka sig en uppdelning i mindre valutaområden, som en syd-euro och en nord-euro. Men först av allt vill partiet få ett stopp på de krispaket inom ESM som bygger på att Tyskland utfärdar nödkrediter.

Tysklands statsvetare träter kring om AfD ska klassas som högerpopulister eller konservativa. Vissa kommentatorer uppfattar dem som Tysklands svar på Tea Party-rörelsen. Exempelvis menar
Jens Berger i TAZ att AfD är s.k. paleolibertarianer, influerade av Hayek, von Mises och Rand. Detta är nog alltför tillspetsat. Men det stämmer att AfD:s program utöver sänkta skatter även präglas av en konservativ familjepolitik. Offentlig barnomsorg ska endast finnas som “komplement” till den tyska hemmafrukulturen och pensionspolitiken ska utgå från på familjen som enhet.

En av de prominenta medlemmarna i AfD är nationalekonomen Peter Oberender. Han anser bl.a. att arbetslösa som söker understöd ska kunna tvingas sälja sina organ. Andra medlemmar i partiets vetenskapliga råd har uttryckt uppfattningen att arbetslösa ska kunna fråntas sin rösträtt i allmänna val.

Medlemmarna i AfD kommer i hög grad från Tysklands traditionella högerpartier, CDU och FDP. Men av de som överväga att rösta på dem kommer många vänsterifrån. Därför är det intressant med den kluvna responsen från vänsterpartiet Die Linke.
Vänsterpartiledaren Bernd Riexinger kallar AfD för “det farligaste partiet på högerkanten”. Men viceordföranden Sahra Wagenknecht, som räknas till en mer vänsterradikal partifalang, uttrycker däremot en motvilja mot att fördöma dem och en respekt för det nya partiets ekonomiska sakkunskap. Wagenknecht sade i en intervju att det finns “många gemensamheter” mellan AfD och Die Linke.

En mer omfattande analys har skrivits av signaturen JustIn Monday (JM) i Exit (en tidigare version av samma text publicerades i Konkret). Här ska några av poängerna därifrån refereras.

AfD ställer krav som går ut på att verkligheten borde rätta sig efter de s.k. lagar som står att finna i nationalekonomiska läroböcker. De kräver att kostnaderna för räddningspaket inte ska bäras av skattebetalarna, utan av de banker och andra storkapital som är räddningspaketens vinnare. Detta förutsätter att krisens värdeförluster ska gå att betrakta som “kostnader” som ska betalas av den ena eller andra parten. Sådana krav, skriver JM, går bara att adressera till en allsmäktig suverän vars makt inte är föremål för kris. Och det är dessa fantasier om en allmäktig stat som förenar AfD med tongivande röster i Die Linke.

AfD bekräftar den krisbetingade brytningen mellan ekonomisk och politisk makt och tror sig kunna ta ställning för en ekonomisk rationalitet som är förment opolitisk. Därmed fastnar de i en olösbar motsättning: å ena sidan vill de positionera sig som de radikalaste försvararna av centralbankernas förment opolitiska självständighet, men å andra sidan ser de sig tvungna att garantera denna självständighet genom politiska åtgärder.

Hans-Werner Sinn är en mycket inflytelserik tysk ekonom som också räknas till de högerinriktade eurokritikerna, även om han inte gått med i AfD. Han är ärligare i sin argumentation för att bryta upp eurosamarbetet. Enligt honom kan en ny valuta bara införas genom ett slags finansiell statskupp, genomförd under ett veckoslut efter att ha förberetts i hemlighet av en elit. Kriterierna för vilka eurostater som ska få A-valutan respektive B-valutan kan inte tillåtas bli offentliga innan de träder i kraft, eftersom detta skulle leda till en massiv kapitalflykt. Varje öppen planering av en sådan åtgärd skulle leda raka vägen till det sammanbrott som åtgärden var avsedd att förhindra, konstaterar JM. Följaktligen går det inte att tänka sig en “ordnad upplösning” av euron, som AfD kräver.

Om AfD kommer att spela en politisk roll, blir det som ideologisk katalysator för attitydförändringar inom de etableade partierna CDU och FDP. Om euron klyvs in en finansiell statskupp kommer AfD på sin höjd att stå vid sidan som hejaklack. Som högerpopulistiskt parti har AfD begränsad potential, konstaterar JM. Notera hur Thilo Sarrazin (2010) gick till storms mot euron, men det som slog igenom var hans rasism.

Likt många högerborgerliga röster tolkar AfD den rådande eurokrisen synnerligen ytligt, som en simpel fråga om staternas budgetbalans. Krisen som utbröt 2007–2008 uppfattar de som en annan kris, “den amerikanska finanskrisen”.

Statsfinansernas kris är förvisso bara en framträdelseform av det världsvida kriskapitalet. Men för nationalekonomernas positivistiska och teknokratiska blick faller det sig mycket lägligt att bara se till denna sista station i krisprocessen och uppfatta statsfinanserna som krisens orsak.