Krisen, del 103: Guld, konst och det anala subjektet

Krisen är löst och det är erat fel. Jag tyckte mig höra meningen citerad i ett förstamajtal. Jag råkade höra ett “t” för mycket, där på stranden vid sjön Trekanten. Men frasen fastnade just i sin obegriplighet – vem tilltalar vem?

Alltså, vem skulle beskylla någon annan för att ha löst en kris? Kanske det anala subjekt som på engelska kallas “goldbug“. (Saknar svenskan ett motsvarande ord?)

Priset på guld har fallit över 20 procent sedan toppen. Bara i år kan raset summeras till över 10 procent. Bakom raset ligger bedömningen att en förbättrad världsekonomi är inom räckhåll, vilket minskat efterfrågan på mer säkra tillgångar.

Att investera i guld är att spekulera i kris. Drivkraften är att behålla sina tillgångar i det stundande ögonblick då bubblan spricker. Hyperinflationen som ska vidimera ädelmetallens sanning.
Guldet sägs vara den säkra tillgången. Men när det visar sig att kollapsen skjutits upp på obestämd tid – då faller guldpriset. Det anala subjektet hade sett fram mot att få höja sig över lössläpptheten, men blir (tills vidare) blåst på konfekten? Hur reagerar då detta subjekt?

Samtidigt som guldet demonstrerar sin oförmåga att vara en säker investering, fortsätter det permanenta undantagstillåndet med negativ realränta. Pengar som investeras i statsobligationer krymper snarare än att växa. Vart ska då det anala subjektet vända sig? Vart ska rikt folk finna ett investeringsobjekt som kan bevara deras tillgångar i en tid som trots allt är osäker?

När det kommer till helt andra tillgångsslag som alternativ till börsen uppger Nordea att banken även kommer titta mer på konst som placeringsalternativ.

– En konstinvestering har varit ett bra skydd under nedgångarna på börsen. Vi har sett att det finns ett ökat intresse från våra kunder.

Såklart – det anala subjektet köper på sig en massa konst! Samtidigt som samtidskonstens högsta division går på tomgång, samtidigt som kulturbudgetar slaktas, får vi en injektion av nervöst kapital som trissar upp priserna på konstobjekt. Vad innebär detta för konstvärlden?

Någon annan får svara på vilken konst som är hetast att investera i just nu. Är det måhända just konst som vittnar om en tid innan krisen?

12 kommentarer ↓

#1 Viktualiebrodern on 2 May 2013 at 8:19 pm

Det finns väl en risk att krigets konst går mot sin cykliska högkonjunktur. Fast det är knappast svaret på din fråga.

#2 Diogenes on 2 May 2013 at 9:59 pm

Vår vän Max Keiser problematiserar det där med guldraset i senaste avsnittet. Han hävdar att det är ett ras i pappersguld och inte riktigt guld. Raset har lett till att efterfrågan på (riktigt) guld ökat istället för minskat vilket man borde förvänta sig och anledningen till detta är… att folk kollar på the Keiser report!

#3 Gabrielle Björnstrand on 2 May 2013 at 10:48 pm

Just som jag lagt in min text om guldkalven Ola Billgren på björnstrand backwater så kommer du, backfiring, med den här.
Men det är rätt och riktigt. Jag blir bara deprimerad av att se att en målning vars utropspris låg på 40-60:000, säljs till cirka 1.7 miljoner. Bah!

Läskigt är ordet. Och goldbug – det kan ju inte vara guldbagge – eh? guldfuckare…
men konstidioter ska absolut köpa konst; Kolla Art facts – där syns endast investment-konst.

#4 kcl on 3 May 2013 at 9:59 am

Konstmarknaden är intressant, speciellt eftersom det finns en sådan extrem vilja hos auktionshusen (och gallerister) att hitta nya eller “återupptäcka” bortglömda konstnärer. Så auktionshusen lanserar gamla eller nya konstnärer. Ibland är det givetvis bra men bortglömd konst, ibland är det mer tveksamma namn/verk.

#5 rasmus on 3 May 2013 at 10:03 am

Just nu läggs det ju stora resurser på att uppvärdera Hilma af Klint. “Uppvärdera” kan här tolkas både i estetiska termer (historiskt bakåtblickande) och ekonomiska termer (framåtblickande investering). Följaktligen deltar såväl auktionshusen som t.ex. Moderna muséet.

Är osäker på om just af Klint är det bästa exemplet i detta sammanhang, men ändå.

#6 kcl on 3 May 2013 at 11:47 am

Estetiskt är väl af Klint ett bra exempel, ekonomiskt kanske inte lika bra eftersom de målningar som uppvärderas i princip finns hos en stiftelse och inte på marknaden. Uppvärderingen av hennes abstrakta måleri har – intressant nog –
lett till att en del av hennes traditionella måleri gått upp i pris, med runt 1000%.

Annars är det bara att instämma i att muséer/akademiker spelar stor roll i omvärderingar av konstnärskap och att det är symbiotiskt med den kommersiella delen av konstsektorn (inklusive privatsamlare).

#7 viktualiebrodern on 3 May 2013 at 12:56 pm

Det blir faktiskt lite humoristiskt hur, i af Klints fall, feminismen används instrumentellt för att boosta det kommersiella värdet. Till exempel av Maria Schottenius och Malin Ullgren i Dagens Nyheter.

Svaret på vilken konst som är ett bra investeringsobjekt är vilken konst som kan hyllningsformuleras inifrån det överordnade meme som tar vid efter feminismen. Fast där går jag bet på vilket det blir.

#8 Gabrielle Björnstrand on 3 May 2013 at 3:21 pm

Viss konst passar bättre för fetischering; klär soffan etc, som vi sa förr, men det vore hyckleri av mig att inte erkänna min beundran för de Stora: Billgren, Kirkeby, och Dick Bengtsson – som mot all förmodan hann med på sluttampen, med sin stora (postmortem) utställning i Tyskland.

Fotografi – typ Assur, Strömholm, m.fl. – är ju också lättinvesterat.
Jag satt en gång på fin middag hos en av dessa konstsamlare; han pekade lymmelaktig på en mycket dyr skulptur han just köpt och sa: den där börjar jag redan tröttna på.

(Modefluktuationer och) inflation är på ett psykologiskt plan intressant: Hur billigt/dyrt är det att tröttna? På bilar, konst, kvinnor, män, inredningsdetaljer.

Med hjälp av en omsättningskalkyl i köpa/sälj på konstbörsen skulle man kanske kunna komma fram till att det finns En Konst som någon helt enkelt vill behålla. Av estetiska och personliga skäl.
Too good to be true?

#9 Gabrielle Björnstrand on 3 May 2013 at 3:29 pm

PS: investera? Seriöst?
Cindy Sherman.
Karin Mamma.
och några andra vars namn jag inte ens vill nämna.

Men jag tror man skulle kunna köpa upp artonhundratalslandskap i parti och minut, engagera någon doktor i Konstvetenskap som “adviser”, och se till att de säljs med dyra formuleringar till rika Texasbor. Dagens tips för alla er affärsmän ; )

#10 kjell on 3 May 2013 at 3:53 pm

.. det senaste tydliga exemplet på reinvention, är nog när “rimfrostmålaren” Gustaf Fjästad på 1980 talet tillsammans med andra “sekelskiftskonstnärer” gjordes “rumsrena”.
Man skickade iväg utställningar till USA , med hjälp av exportrådet, under namnet “Northern Light”.
http://www.bukowskismarket.com/bukipedia/2267-gustaf-fjaestad

#11 Gabrielle Björnstrand on 3 May 2013 at 5:47 pm

Ja, fast allt är ju inte skit, även om det luktar.

Bland “Nothern Light”-konstnärerna placerade man även Strindberg om jag inte minns fel, samt Zorn och Richard Berg; inga jättedåliga gubbar. Men det är ju inte det vi talar om – utan om spekulationsvinster: Om konst, lägenheter, rotavdrag, bluffjobb, same shit: upptrissade priser i depåer av konstgjord ekonomisk andning.

#12 Anon on 3 May 2013 at 8:15 pm

Helt OT, men detta torde intressera de flesta läsare:

http://money.cnn.com/2013/05/02/technology/security/bitcoin-porn

Kommentera