Entries from April 2013 ↓

Poängen med antikvariat

Antikvariaten står dock för en särskild typ av urval, befriad från nyhetsvärde, grundad i en subjektiv uppfattning om kvalitet.

Jag skriver på Expressens kultursida om poängen med antikvariat. Jämförelser görs med näthandel, bibliotek och tilltänkta litteraturhus. Som ni märker är texten en utveckling av min tidigare bloggpost om Rönnells.

Läs även Mats Granberg i Norrköpings Tidningar. (Rättelse: jag är inte idéhistoriker, vilket uppges i krönikan.)

Krisen, del 99: Fukuyama

Centerextremismens husfilosof Francis Fukuyama är tillbaka. Okej, det var ett drygt år sedan han publicerade artikeln “The future of history” (inlåst, men kan även hittas här). Den börjar med en svepande översikt av internationell politik, fortsätter sedan i kristeori, för att slutligen landa i en skiss över framtidens ideologi. Målet är att finna “en realistisk väg till en värld med sunda medelklass-samhällen och robusta demokratier”.

Framtidens ideologi ska vara “en syntes av idéer från både vänstern och högern”, skriver Fukuyama, som är trogen sin Hegel. Då förstår man också varför han är så bekymrad över att vänsterns visioner är frånvarande. Inte för att han själv skulle skriva under på dessa, utan för att världsanden kräver en vänster.

This absence of a plausible progressive counter-narrative is unhealthy, because competition is good for intellectual debate just as it is for economic activity.

Världsanden kräver en vänster som katalysator, för att överskrida en liberalism som inte längre funkar. Fukuyama vill ifrågasätta nationalekonomiska antaganden om individuella preferenser och aggregerad tillväxt. Men han vill också försäkra sig om att detta inte eskalerar till ett ifrågasättande av “kapitalismen som sådan”.

Allt detta är i sig tämligen fånigt. Det blir mest intressant som en bakgrund till det kristeoretiska. Francis Fukuyama verkar oroa sig för att världsanden inte når fram till framtidsvisionen, eftersom det saknas en tillräckligt stor medelklass som bär fram den. Krisen är, i första hand, en kris för den amerikanska medelklassen.

(By “middle class,” I mean people who are neither at the top nor at the bottom of their societies in terms of income, who have received at least a secondary education, and who own either real property, durable goods, or their own businesses.)
/…/
From the days of Aristotle, thinkers have believed that stable democracy rests on a broad middle class and that societies with extremes of wealth and poverty are susceptible either to oligarchic domination or populist revolution. When much of the developed world succeeded in creating middle-class societies, the appeal of Marxism vanished.

Francis Fukuyama menar att medelklassens historiska tillväxt räddade västvärlden från kommunism. Men nu är samma medelklass på väg att skrumpna bort – till följd av tekniken. Här går det att ana en parallell till den tes som nu drivs av Jaron Lanier, som tidigare tagits upp här och som nu diskuteras av Anders Mildner i en bokrecension.

Till skillnad från den första och den andra industriella revolutionen, leder den tredje industriella revolutionen till att “smarta maskiner” tar över allt fler mänskliga funktioner, i högre grad än vad de skapar nya arbetstillfällen.
Här är Fukuyama tydlig med att det skett ett kvalitativt skifte i den tekniska utvecklingen. Visserligen kan han tänka sig att detta åter ändras, till följd av framtida innovationer, men han håller det inte för troligt.

Följande lägesbeskrivning är inte helt tokig:

But what if the further development of technology and globalization undermines the middle class and makes it impossible for more than a minority of citizens in an advanced society to achieve middle-class status?

There are already abundant signs that such a phase of development has begun. Median incomes in the United States have been stagnating in real terms since the 1970s. The economic impact of this stagnation has been softened to some extent by the fact that most U.S. households have shifted to two income earners in the past generation. Moreover, as the economist Raghuram Rajan has persuasively argued, since Americans are reluctant to engage in straightforward redistribution, the United States has instead attempted a highly dangerous and inefficient form of redistribution over the past generation by subsidizing mortgages for low-income households. This trend, facilitated by a flood of liquidity pouring in from China and other countries, gave many ordinary Americans the illusion that their standards of living were rising steadily during the past decade. In this respect, the bursting of the housing bubble in 2008–9 was nothing more than a cruel reversion to the mean.

Fukuyama menar att drömmen om ett “postindustriellt samhälle”, särskilt omhuldad i den anglosaxiska världen, var en rent skönmålning av betydligt dystrare process av avindustrialisering. På något vis menar han också att processen hade kunnat stoppas, inom kapitalismens ramar:

Smarter ideas and policies could have contained the damage. Germany has succeeded in protecting a significant part of its manufacturing base and industrial labor force even as its companies have remained globally competitive.

Tyskland har alltså varit “smarta” nog att hejda avindustrialiseringen, menar Fukuyama. Han undviker att förtydliga vilka de “smarta” åtgärderna varit. Såvitt jag förstår handlar det om två: Hartz IV som har pressat ner reallönerna, samt euron. Tysklands tillverkningsindustri är konkurrenskraftig inte minst eftersom eurons värde har hållts nere tack vare Sydeuropa.

Kanske menar Fukuyama att USA borde ha ingått en valutaunion med Mexiko? Kanske, kanske hade hade detta stoppat avindustrialiseringen, hejdat teknikens utbredning, räddat medelklassen och banat väg för världsandens fortsatta framåtrörelse. Jomenvisst.

Jacques Le Goff om medeltidens pengar – läsanteckningar (del 1)

Jacques Le Goff är en av världens främsta medeltidshistoriker. En av hans senaste böcker heter Le Moyen Age et l’argent: Essai d’anthropologie historique (2010), som även utgivits i översättning först på tyska (2011), sedan på engelska som Money and the Middle Ages (2012).

Boken kan läsas som en sammanfattning av en lång forskargärning, men även som en tillspetsning av vissa forskningsresultat. Detta blir tydligt i bokens avslutningskapitel. Här öppnas dörren på glänt till en historieteoretisk debatt med enorma implikationer.
Strax innan sin död stormade Robert Kurz in i denna debatt med sin sista bok Geld ohne Wert, som i hög grad handlar om att relatera de empiriska resultaten hos Jacques Le Goff (och ytterligare ett par historiker) till en ekonomikritisk teori som utgår från en nyläsning av Karl Marx. Han renodlar även kontrasten mellan Jacques Le Goff och Fernand Braudel, vilket är synnerligen uppfriskande, oavsett vad man säger om den tillspetsade polemik som kännetecknar Robert Kurz. Medeltidshistoria har sällan känts så här aktuellt.

In the sense in which we use the word today, money was a product of modernity.

Medeltiden hade inget ord för pengar. Snarare fanns än mängd ord, kopplade till olika typer av mynt. För det är mer korrekt att tala om mynt än om pengar i medeltida sammanhang.

Medeltiden är ett periodiserande begrepp som av goda skäl har ifrågasatts av samtida historiker. Jacques Le Goff hör dock till dem som synnerligen genomtänkt argumenterar för att det visst är en relevant periodisering, även om ordvalet må vara olyckligt – “medeltiden” antyder liksom en transportsträcka, eller en parentes, mellan antiken och moderniteten.
Här handlar det däremot om att begripa medeltiden som ett slags eget universum. Dess geografiska omfång förblir ofta vagt, men oftast handlar det om den katolska kyrkans värld, med centrum i västra Europa – framför allt i det vi kallar Frankrike.

Jämför med det antika Rom, spelade mynten en mindre roll under medeltiden. Mynt förblev sällsynta och framför allt fragmenterade. Men det går att skilja mellan två perioder:

Från 300-talet till 1100-talet: Myntväsendet var som ärvts från Rom innebar att mynt slogs av både koppar, silver och guld. Detta myntväsende var borttynande. Guldcirkulationen i Västerlandet upprätthölls endast i begränsad omfattning genom långdistanshandel med Österlandet, särskilt det islamiska men även det bysantinska, som sköt in guld i utbyte mot råvaror som timmer, järn och slavar.
Karl den store skapade i sitt välde, kring år 800, ett mer ordnat monetärsystem. Övergång från bimetallism (guld+silver) till monometallism (silver). Mot slutet av 900-talet inleddes prägling av officiella mynt även i Skandinavien, bara för att åter upphöra kring 1020. Upphörandet tycks ha berott både på metallbrist och på den låga handelsnivån.
Samhällets centrala distinktion gick, fram till 1100-talet, mellan potentes och humiles (härskare/undersåte).

Från 1200-talet till 1400-talet: Myntväsendet expanderade och återgick till guld. Expansionen hängde samman med den ökande betydelsen för städer, ordnar och kungamakt. Två regioner utmärkte sig: Hansan och Norditalien. Under en period spelade monkordnarna en viktig roll i penningcirkulationen.
Källornas knapphet gör det svårt för historiker att belägga pengarnas betydelse under senmedeltiden. Vad som kan konstateras är att det hittas fler röster som lovprisar arbetet och som i viss mån legitimerar profit. Någon kapitalism var det ännu inte fråga om, men en tydligare distinktion gjorde sig nu gällande mellan dives och pauper (rik/fattig) – inte bara i form av fler rika, utan även ett växande intresse för Jesu fattigdom som livsideal.
Fattigdomsvurmen hängde samman med den helige Fransiscus. Nytestamentliga verser av central betydelse: Matteus 6:24 (du kan inte tjäna både Gud och Mammon); Matteus 19:23–24 (det är lättare för en kamel att passera ett nålsöga…); Lukas 12:13–22 (förkastande av ackumulation); Lukas 12:33 (sälj allt vad ni har, giv allmosor); Lukas 16:19–31 (hur tiggaren Lazarus kommer till himlen).

Kapitel 6 ägnas åt pengarnas betydelse för den gryende statsmakten. Jacques Le Goff påpekar dock att det inte på allvar går att tala om stater förrän år 1789.
Hansan var aldrig en stat, men blev till en mäktig stormakt i Östersjöregionen. De handlade främst med silvermynt och sökte hindra utbredningen av guld. Dock lyckades aldrig Hansan med att reducera antalet myntsorter som cirkulerade i regionen. Här stod även en maktkamp mellan Visby och Lübeck. Visby inriktade sig på beskydd av tyska köpmän som handlade med Ryssland. Men från slutet av 1100-talet dominerade Lübeck.

Av särskilt intresse är 1200-talet, närmare bestämt “det långa 1200-talet” (1160–1330). Detta var tiden för de stora kyrkliga debatterna om ocker, med dominikaner, franciskaner och skolastiker.

Varför ökade behovet av pengar under 1200-talet? Svar: de behövdes för att flytta sten. Man slutade bygga timmer, till förmån för sten, som var brandsäkrare men dyrare. Sjukhus, kanaler, broar och rådhus. Och så de gotiska katedralerna, där stanflyttandet krävde enorma lönekostnader – att dessa byggen skulle ha förlitat sig på ideellt arbete är en myt.
Men framför allt behövde städerna bygga och reparera fortifikationer. Detta för att skydda sig mot angrepp med den nya eldvapnen. Här har vi alltså kopplingen till den militära revolutionen, som betonas av Robert Kurz. Städernas försvar mot kanoner krävde innebar att de måste ta upp skatt och skatteinsamlandet krävde ett medium – pengar.
Skatteintäkterna räckte sällan hela vägen. Städerna blev skuldsatta. Så tidigt som det finns bevarade balansräkningar, finns även spår av offentlig skuld. Dessa balansräkningar hör f.ö. till de första dokument som skrevs på papper.

Senmedeltida krigföring kostade inte särskilt många människoliv. Däremot kostade krigen pengar, stora pengar. Ju mer pengar som cirkulerade, desto lönsammare blev det att tillfångata sina fiender i stället för att döda dem.

Medeltida stadsbor konsumerade f.ö. förbluffande mängder kött. Slaktarna var en speciell kategori: rika, mäktiga och djupt föraktade.

Utbredningen av pengar och lönearbete ledde till en våg av kravaller och strejker kring år 1280. Omkring samma tid uppträdde – för första gången i historien – uppfattningen att tid är pengar. Jacques Le Goff talar om en framväxande tidsekonomi i det sena 1200-talets städer.

Väldigt rika människor tenderade att finna tre huvudsakliga användningsområden för pengar:
1. Köpa mark.
2. Finansiera fortifikationer åt den egna staden (eftersom skatteintäkterna inte räckte).
3. Donera pengar till kyrkan för att säkra sin frälsning i det efterkommande.

Penningbehovet under 1200-talet säkerställdes främst genom silverbrytning. Vissa gruvarbetare lyckades behålla kontrollen över sina egna gruvor – enligt Jacques Le Goff var detta de första arbetarkontrollerade industrierna. Därtill återupptogs slagandet av guldmynt.

Småmynten cirkulerade också i ökad omfattning under 1200-talet. Dessa småmynt av koppar motsvarade en limpa bröd och utgjorde samtidigt normen för allmosor.

Mynt slogs alltså både av koppar, silver och guld – trimetallism. Därtill förekom i vissa sammanhang kontering i avsaknad av mynt. Detta underlättades av att Leonardo Fibonacci introducerat siffran noll i Liber Abaci (1202).

Though monetary circulation remained fragmented, it was organized within a regional framework, the various coins circulating within a certain area having more or less fixed values in relation to each other.

(Något som inte tas upp av Jacques Le Goff, är växelkursernas astrologiska aspekt. Under stora delar av antiken och medeltiden var det vanligt att kursen mellan guld och silver var fastspikad vid 1:13⅓. Detta uttryckte inget förhållande mellan tillgång och efterfrågan, utan ett förhållande mellan solen och månen. Det går ju ungefär 13⅓ månader på ett år. Detta är en aspekt som betonades av Bernard Laum i Heiliges Geld (1924) – en bok som knappast kan räknas som aktuell forskning, men som refereras av Robert Kurz och f.ö. även av David Graeber.)

Detta var läsanteckningarna för kapitel 1–6. Resten kommer vid senare tillfälle. Kolla även in excerpterna ur bokens avslutningskapitel.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 3), om det logiska och det historiska

Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert. Nedanstående gäller kapitlen 2 och 3.

Robert Kurz tar alltså spjärn mot två sätt att läsa Marx’ Kapitalet.

De nyortodoxa (t.ex. Wolfgang Fritz Haug) företräder en premonetär värdeteori.
Enligt dessa kommer varuformen (och därmed värdeformen) före penningformen – inte bara logiskt, utan även historiskt.

Neue Marx-Lektüre (NML) (t.ex. Michael Heinrich) företräder en monetär värdeteori.
Penningformen är alltså det primära: ur den kan värdeformen härledas. Enligt NML är detta en strikt logisk utsaga, medan historieforskning betraktas som en separat sak. Historiska frågeställningar ignoreras helt av Heinrich.

Robert Kurz står närmare det senare lägret. Just därför lägger han mest krut på att polemisera mot det. Att kapitalismen inte kan existera utan pengar håller han med om. Men samtidigt menar han att penningformen aldrig kunnat bli allmän utan att ha värdeformen som sin logiska förutsättning.
Han menar att den monetära värdeteorin är otydlig i fråga om sitt eget omfång. Vad betyder det att “värdet i sig” inte är en “substans” som föregår pengarna? Påståendet kan tolkas reallogiskt, framställningslogiskt eller historiskt. Förhållandet mellan dessa nivåer förblir oklart. Michael Heinrich betonar inte bara hårdare än Hans-Georg Backhaus att penningen är primär, utan han flyr även längre bort från den historiska problematiken.

Frågan om det historiska sambandet mellan värdeform och penningform kan inte överlåtas enbart till den historivetenskapen som institution. Det rör sig om en fråga med alldeles central betydelse för möjligheten till en kritisk teori om kapitalet.

Båda de två nämnda Marx-läsningarna faller in i en endimensionell förståelse av förhållandet mellan det logiska och det historiska. Nyortodoxin ser en (komplex) identitet, där allt i slutändan blir ontologi. För NML försvinner den historiska aspekten, så att endast kapitallogiken kvarstår.

Was fehlt ist die Dimensionierung des Logischen durch das gerade nicht-ontologische, von tiefen Brüchen gekennzeichnete Real-Historische in seiner Uneinheitlichkeit.

Enligt Robert Kurz betyder detta att vi måste skilja mellan:
1) förmoderna samhällen;
2) kapitalets tidigmoderna konstitution;
3) den redan konstituerade kapitalrelationens fortgång på egna grundvalar.
En kategori som “pengar” har inte nödvändigtvis en logik som är giltig genom alla dessa tre sammanhang. Tvärtom!

Varke de nyortodoxa eller NML lyckas få grepp om frågan om hur kapitalet uppstod. Nyortodoxa marxister tänker sig en ontologisk princip som vecklar ut sig genom historien, med kapitalismen som blott ett steg på vägen från feodalism till socialism. Sådan ontologi avfärdas av NML, som i stället upplöser frågeställningen i ren Darstellungslogik. Båda positioner förfelar alltså det verkliga, historiska brott som skett.

Begreppet “nischform” sätts under luppen i tredje kapitlet. Författaren ägnar sig här åt självkritik utan att vara särskilt tydlig med saken.
När de nyortodoxa marxisterna ska förklara penningens och varuhandelns marginella roll i förkapitalistiska samhällen, tar de till begreppet “nischform”, skriver Robert Kurz. Själv gjorde han detsamma ända tills häromåret. Alltså, han hävdade att “varuproduktionen endast var marginell i förmoderna samhällen”, att varuformen där var en “nischform” som fungerade enligt formeln W–G–W (till skillnad från kapitalets tillväxtformel G-W-G’). Men i sin sista bok polemiserar Robert Kurz resolut mot en sådan uppfattning. Det fanns ingen varuform eller penningsform i förkapitalistiska samhällen.

Mynten som existerade i den förmoderna världen var någonting väsensskilt från det som vi nu känner som “pengar”. Och omvänt: i det historiska ögonblick då en penning- och varuformen faktiskt ger sig tillkänna, om så bara i en marginell “nisch”, då handlar det om kapitalets tidigmoderna konstitutionsprocess.

Människans anatomi ger nyckeln till apans anatomi” – så skrev Marx en gång i sitt anteckningsblock. Uppenbarligen hade han just då blivit redlöst berusad på hegeliansk framstegsmetafysik. Sådant kan hända den bäste, men att marxister in i vår tid har upprepat den misslyckade naturmetaforen är desto besynnerligare. Fel, fel, fel!
Borgerlig ekonomi ger på intet vis “nyckeln till antikens ekonomi”, eller något liknande. När nutida betraktare kan blickar bakåt och ser varumarknader och penningväsen, fast i enklare form, då är detta bara ett exempel på hur framstegstänkandet är en fetisch. Mynten under antiken var inte en “enklare” form än dagens pengar, utan de var någonting helt annat, minst lika komplext.

Metodologisk individualism står mot dialektiskt totalitetstänkande. Enligt det senare är helheten någonting annat än summan av enskilda handlingar, eftersom handlingarna preformeras av helheten.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 2), om kategorierna hos Marx

Fortsätter att posta läsanteckningar från Geld ohne Wert.

För vardagsförståndet, liksom i den ekonomiska vetenskapen, framstår pengar i sig som ett neutralt föremål. Man kan fördela eller använda dem mer eller mindre rättvist, mer eller mindre rationellt, men användandet kan begripas som skilt från pengarnas sakliga existens.
Vi har då, enligt modell från den moderna naturvetenskapen, en tydlig polaritet mellan det rena objektet och det rena subjektet. Objektet är det givna (pengarna), subjektet är det som handlar (politiskt) eller förnimmer (vetenskapligt).

Såsom positiv kategori är penningen motsägelsefull: Å ena sidan uppfattas pengar som naturligt, å andra sidan som en genialisk uppfinning som bevisar människans förnuft.
Ekonomikritisk teori begriper penningen som negativ kategori genom att ta denna motsägelse på allvar. Detta genom att fråga hur penningen blivit centrum för en pseudonaturlig dynamik, där abstrakt tillväxt blir till ett självändamål.

När vi talar om pengar, talar vi alltså om kapitalism, för endast i denna historiska formation har penningen antagit karaktären av självständig social fetisch och som övergrupande sammanhang med sina egna, kvasiautomatiska lagbundenheter. Enligt denna begreppsbestämmelse måste pengarna begripas som ett historiskt begränsat fenomen.

Svårigheten uppstår vid det faktum att olika former av pengar, framför allt givna mängder av ädelmetall som från 600-talet f.v.t. präglades till mynt, uppenbarligen fanns långt innan kapitalismen; spåren sträcker sig faktiskt ända tillbaks till förhistoriska tider.

Här kommer vi till frågan om första kapitlet i Kapitalet, där Marx presenterar de två kategorierna varor och pengar, för att diskutera dess inbördes relation. Detta görs innan framställningen når till den punkt där kategorin kapital introduceras.
Är den logiska ordningsföljden i dispositionen av Kapitalet även att förstå som en historisk ordningsföljd? Ja, svarade Engels som hävdade “enheten av det logiska och det historiska”. Inspirationen kom från Hegel, som i samma termer hade talat om Världsandens inre kontinuitet genom epokerna; Historien var för Hegel blott realiserandet av en transhistorisk princip.

Band tre av Kapitalet författades delvis av Engels, som där hävdade att varuutbytet (och därmed även varuformen) hade existerat sedan förhistorisk tid. Följaktligen påstod Engels: “värdelagen har alltså härskat under en period av fem till sju årtusenden”.

Mycket av detta har även tagits upp av Anders Ramsay i hans artikel “Marx? Vilken Marx?“. Ett kort citat därifrån:

Dessutom var det en utbredd uppfattning hos Kautsky och övriga teoretiker inom arbetarrörelsen att Marx hade analyserat en fas i det kapitalistiska produktionssättet, kännetecknad av fri konkurrens om genomsnittsprofiten. Denna fas i kapitalismen hade enligt denna tolkning föregåtts av ett produktionssätt baserat på så kallad enkel varuproduktion, där producenterna utbytte sina arbetsprodukter med varandra till deras faktiska värde, motsvarande det arbete som förbrukats vid deras produktion, vilket analyseras av Marx i de första kapitlen av Kapitalet.

Robert Kurz påvisar alltså hur teorin om “enkel varuproduktion” bygger på en hegelsk metafysik – en identitet mellan ontologi och historisk process. Trappstegsteorin om produktionssätten, som blev central i marxismen, gjorde kategorier som arbete, varor och pengar till universella formbestämmelser.
Även om detta i hög grad kan skyllas på Engels tolkning och popularisering av Marx, gav Marx sitt bifall. Det kan konstateras att Marx förordade ett ontologiskt eller antropolitiskt begrepp om “ekonomi”.
Inom marxismen etablerades ett konsensus, delat av såväl positivister som hegelianer, om att “ekonomin” var en allmänmänsklig kategori. Det var en stor förtjänst att Hans-Georg Backhaus och Helmut Reichelt bröt detta konsensus, då de försvarade sin Neue Marx-Lektüre mot ortodoxa angrepp under 1970-talet.

Här finns alltså två motstridiga tolkningar av Marx. Rent filologiskt går det att finna belägg för båda. Det tycks som att Marx själv var osäker på vart hans egen framställningsform skulle leda honom, men att han accepterade Engels hegelianska tolkning.

Men i slutändan handlar det inte bara om en filologisk strid om den “korrekta” tolkningen av Marx formuleringar, vilka förblev oavgjorda. Snarare pekar motsägelserna i den marxska argumentationen på reella motsägelser i den historiska utvecklingen. Olikartade tolkningar av detta resulterar ofrånkomligen i motstridiga konsekvenser i fråga om kritiken och övervinnandet av kapitalismen.

Robert Kurz förklarar att han vill fiska upp dessa motsägelser ur den filologiska soppan, spetsa till dem och klargöra vad som står på spel.

Läsanteckningarna fortskrider långsamt och grundligt. Det här inlägget motsvarar det första av tjugo kapitel i boken.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 1), om Marx, bortom två marxismer

Nu börjar jag alltså att posta läsanteckningar från Geld ohne Wert.

Marxismen är ett avslutat kapitel, konstaterar Robert Kurz. Just därför måste den historiceras, i en radikal mening. Endast genom att klargöra varför marxismen nått vägs ände, går det att omstarta det ekonomikritiska projekt som inleddes av Karl Marx omkring 1857. (När vi talar om ekonomikritiken, alltså “kritiken av den politiska ekonomin”, kan vi lika gärna glömma den unge Marx, liksom det där manifestet.)
Robert Kurz vill bryta med såväl “restmarxism” som “postmarxism”. Det senare syftar alltså på olika former av “postmoderniserad” marxism (exempelvis hos italienska teoretiker som Antonio Negri). Sånt gillas inte alls: “Alla ‘post’-begrepp handlar väsentligen om en mellanskiktsideologi som utgör det affirmativa uttrycket för kapitalets krismässiga virtualisering.”

Karl Marx är ett namn som står för en ofullbordad teoretisk revolution. Två aspekter av detta ofullbordande:
1) Marx bryter med det kapitalistiska upplysningsförnuftet, men förblir delvis fastsnärjd i det. Hans tänkande rymmer “rester av borgerlig ontologi”, framför allt i form historie- och framstegsmetafysik, så som den gestaltats av Hegel. Vid den historiska tidpunkt då Marx var verksam var ett mer djupgående brott heller inte möjligt, för kapitalet och dess upplysningsförnuft hade ännu en lång utveckling “på egna grundvalar” framför sig.
2) Marx knöt fast sin teori vid den framväxande arbetarrörelsen, “vars immanenta mål dock inte var annat än att få erkännande som funktionssubjekt på grundval av de kapitalistiska kategorierna – en uppgift som hörde till själva den kapitalistiska ‘moderniseringen’, inte till brottet med densamma”.

Kategorier som “värde”, “vara”, “pengar” och “arbete” var för Marx objekt för en skoningslös kritik, ytterst syftande till att avskaffa dem i praktiken. Inom den framväxande marxismen blev dessa kategorier däremot till positiva definitioner av objektiva sakförhållanden. Detta gällde båda sidor av skiljelinjen mellan ortodoxi (Kautsky) och revisionism (Bernstein). Marxismen kom i båda fall att legitimera en teknokratisk statskonst, inriktad på att använda nämnda kategorier i “planering”.
I kölvattnet av 68-vänstern skedde förekom (i Tyskland) ansatser till en brytning med detta. Influenserna kom från upptäckten av Grundrisse samt av Roman Rosdolskys bok Kapitalets tillkomsthistoria (1968). Men dessa nyläsningar – Neue Marx-Lektüre – ägde rum i ett tungt akademiserat sammanhang. Därför kom inriktningen att bli snävt filologisk eller marxologisk.

Robert Kurz vill i Geld ohne Wert göra upp med hela detta arv. Sålunda utnämner han två motståndarläger:
1) “nyortodoxa” marxister som Wolfgang Fritz Haug.
2) de nya marxläsarna (NML), vars främsta namn nu är Michael Heinrich.

Även om dessa två läger uppfattar varandra som teoretiska opponenter, skiljer de sig inte nödvändigvis i politiska termer. Snarare samsas de ganska bra inom Die Linke. Båda läger avfärdar också den radikala kristeori som företräds av Robert Kurz. Målet med en dubbelpolemik är enligt honom inte att göra marxologiska poänger, utan att “finna en konkret-historisk förklaring av samhälleliga processer” – processer som sätts på sin spets just i frågan om kristeori.

I förhållande till den ortodoxa marxismen, kan man ändå säga att Robert Kurz står någorlunda nära Michael Heinrich. Ändå väljer Kurz att särskilt prioritera polemiken mot Heinrich, enligt uppgift för att Heinrichs ambitioner må vara goda, men att resultatet blir “cirkulationsideologiskt och utbytesidealistiskt”. Detta kan förefalla grälsjukt. Man anar att Kurz är lite sur för att Heinrich sedan sekelskiftet fått betydligt fler följeslagare än han själv. Men under läsningen av Geld ohne Wert blir det successivt mer klart vad polemiken syftar till.

Geld ohne Wert handlar ytterst om vilken status vi ska tillmäta kategorier som “värde”, “vara”, “pengar” och “arbete”. Robert Kurz fastställer i sin inledning fem frågekomplex som boken ska ta sig an:
1. På vad sätt kan kategorierna hos Marx begripas som realkategorier, alltså som något mer än blott teoretiska redskap eller modeller. Hur relaterar då kategoriernas realitet till det teoretiska bruket av dem?
2. Kategoriernas historicitet. Är de giltiga även i fråga om förmoderna/förkapitalistiska samhällen, eller endast inom kapitalismen? Och hur ska kategorierna begripas inom den kapitalistiska historien: Är de dynamiska former vilka endast framstår som statiska till följd av en teoretisk abstraktion? Eller är kategorierna i sig statiska, att skilja från en yttra, empirisk händelsehistoria?
3. Kategoriernas förhållande till kapitalets totalprocess (som behandlas i tredje bandet av Kapitalet). Frågan är: kan kategorierna tillämpas på enskilda varor och enskilda kapital, eller har de endast användning som totalitetskategorier? I det senare fallet måste Marx tal om varans “enskilda värde” betraktas som ett misstag – en låsning i “metodologisk individualism” som har blockerat fullbordan av hans teoretiska revolution.
4. Förhållandet mellan väsen och framträdelse. Även här finns två alternativ. Antingen rör det sig om transcendentala realkategorier, vilket betyder att varje framträdelse måste “dechiffreras” – teori och empiri kan då inte uppgå i varandra. Eller så är kategorierna empiriskt fattbara, vilket betyder att väsen och framträdelse sammanfaller, liksom teori och empiri – då finns det bara framträdelser, samt den vetenskapliga observationen av dessa.
5. Har kategorierna en positiv eller negativ status? Positiv syftar här på ett objektivt sakförhållande, till vilket man kan förhålla sig subjektivt. Det är vetenskaplighetens grundkonstellation, som utesluter kritikbegreppet. Om däremot kategoriernas status är negativ, är heller inte begripliggörandet annat än negativitet, en påbörjad kritik som kan fullbordas först i den konkreta förstörelsen av kategorierna – i avbrytandet av dess verksamma lagbundenheter (t.ex. arbetsvärdelagen).

Så här långt är det lätt att bli avskräckt. Vi har inte ens kommit till första kapitlet. Ovanstående anteckningar baseras endast på Robert Kurz egna förord och inledning. Men härnäst kommer det åtminstone att handla om en viss, konkret kategori: pengarna.

Krisen, del 98: Låntagare mot långivare – en evig klasskamp?

Via den eminenta bloggen Maskinskrift tipsades jag om boken Paper Promises, skriven av ekonomijournalisten Philip Coggan. Helt kort kan jag säga att det är ett av de mer fascinerande exemplen på borgerlig kristeori som jag har stött på. Ett referat har sin givna plats i krisserien. Just nu håller jag mig till bokens inledningskapitel.

Philip Coggan har en idé om historien som klasskamp. Genom århundradenas lopp strider två klasser mot varandra: gäldenärer (låntagare) mot borgenärer (långivare).

Man kan se den ekonomiska historien i sin helhet genom denna optik: en strid mellan dem som lånar pengar och dem som lånar ut.

Historiesynen är givetvis helt oförenlig med den kritiska teori som t.ex. företräds av Robert Kurz i Geld ohne Wert. Robert Kurz hävdar ju att det vi kallar pengar alls inte existerade före den moderna kapitalismens uppkomst (och inte heller kommer att existera för alltid). Philip Coggan ser däremot pengar som någonting naturgivet, vilket låter honom skriva sin klasskampshistoria från antiken till framtiden.

Paper Promises tar avstamp omkring sekelskiftet 1900, då den politiska striden i USA tycktes stå mellan bönder (låntagare) och bankirer (långivare). Bönderna hade lånat pengar för att köpa mark och maskiner, för att sedan förlora stort på sjunkande matpriser i långa depressionen. De samlades i den så kallade populiströrelsen, som i presidentvalet 1896 slöt upp bakom sin kandidat William Jennings Bryan. Han agiterade mot gulmyntfoten och förordade övergång till bimetallism, alltså att dollarmynt skulle få präglas även i silver. Ökad penningmängd skulle leda till en inflatorisk effekt, gynnsam för bönderna: urgröpta skulder, högre matpriser.

Industriarbetarna i USA var dock föga lockade av populisternas program. För dem skulle dyrare mat enbart betyda lägre levnadsstandard. Inte heller hade de några nämndvärda skulder som inflationen kunde gröpa ur.
William Jennings Bryan förlorade presidentvalet 1896 med liten marginal, liksom i de två följande valen. Guldmyntfoten stod fast, men penningmängden ökade ändå, tack vare nya guldfyndigheter i Alaska. Sedan kom första världskriget som i praktiken satte punkt för guldmyntfotens historiska epok. Philip Coggan menar således att William Jennings Bryan trots allt kan betraktas som stridens segrare.

The last link to gold was severed in 1971. There is a fundamental difference between this paper money system and the metallic standard it replaced. Gold is no one else’s liability; you can own it outright. Paper or electronic money is always a claim on someone else, whether a bank or a government. Modern money is debt and debt is money.
It is no coincidence that debt levels have exploded in the last forty years, culminating in the credit crisis of 2007 and 2008 from which the world is still recovering.

Ändå hör inte Philip Coggan till det högerborgerliga läger där 1971 betraktas som ett syndafall. Han är noga med att inte välja sida mellan låntagare och långivare. Snarare vill han tygla konflikten och förordar en gyllene medelväg:

When money is too sound, economic activity can contract because consumers and companies are crushed under the burden of their debts. But when money is too weak, economic activity can also break down; there is no incentive to save and supermarket shelves are bare. /…/
Getting the balance right is all-important.

Nuvarande kris förklaras alltså av att “balansen” har gått förlorad – att skuldberget växte bortom det rimligas gränser. När skedde då detta? “Det är svårt att definiera en ‘korrekt’ nivå, men det tycks uppenbart att balansen bröts någonstans under de senaste tjugo åren”, skriver Philip Coggan.

När väl lånen löper ut, ställs “rika långivare mot fattiga låntagare, skattebetalare i den privata sektorn mot anställda i den offentliga sektorn, inhemska väljare mot utländska obligationsägare”. Endast en sak är säker i dessa strider, menar Philip Coggan: skulderna kommer aldrig att återbetalas fullt ut.
Alternativen är konkurs eller inflation. Konkurslinjen innebär att stater, företag och individer tillåts gå i formell konkurs, så att de endast återbetalar delar av sina skulder. Inflationslinjen innebär ett slags indirekt konkurs: skulderna återbetalas, men i pengar som förlorat i köpkraft. (Och hepp, så var krisen löst.)

Även om jag inte har mycket till övers för den egenartade klasskampsteorin, är Paper Promises en mycket välskriven bok. Inte dominerad av utfyllnadsmaterial, som nästan alla amerikanska fackböcker, utan späckad. Det märks att författaren är brittisk och kommer från The Economist. Återkommer till de övriga kapitlen.

Geld ohne Wert: Inledning till läsanteckningarna

Geld ohne Wert blev den sista bok som Robert Kurz hann slutföra. När han oväntat avled i somras hade den just gått till tryck.

Efter min läsning i höstas, vill jag påstå att Geld ohne Wert är en viktig bok om historieteori – som sannolikt aldrig blir översatt till andra språk än tyska. Detta beror på att bokens disposition är strukturerad utifrån en polemik som är tämligen obskyr och väsentligen inomtysk.
Till synes handlar det, till en början, om skillnader mellan olika läsningar av Marx. Men efter hand visar det sig att Robert Kurz har ett större ärende: en radikalisering av all hittillsvarande kritisk teori, där fetischformernas historiska specificitet artikuleras tydligare än vad någon har gjort tidigare.

Resonemangen vilar delvis på historisk forskning om tidigmodernitetens militära revolution. Sedan sekelskiftet arbetade Robert Kurz efter hypotesen att kapitalismen uppstod ur “eldvapnens politiska ekonomi“. Nytt för denna bok är däremot kopplingen till Jacques Le Goffs forskning om medeltidens penningväsende, som spelar en central roll. En historieteoretisk debatt inom den franska Annales-skolan blir tillspetsad på ett mycket tankeväckande vis. Alltsamman knyts såklart även till den värdekritiska kristeorin, men dispositionsmässigt är kristeorin en underordnad sak.

Efter att en annan svensk blogg redan hunnit publicera två inlägg med läsanteckningar från Geld ohne Wert, är det nu dags för Copyriot att sätta igång. Antalet läsare som intresserar sig lär väl gå att räkna på ena handens fingrar, men från dessa hoppas jag på viss respons.

Läsanteckningarna kommer att fylla ett flertal bloggposter. Länkar kommer att läggas in här allteftersom.

Hittills publicerade läsanteckningar i serien:
Del 1, om Marx, bortom två marxismer
Del 2, om kategorierna hos Marx
Del 3, om det logiska och det historiska
Del 4, om religionen
Del 5, om idealism och materialism
Del 6, om myntens uppkomst ur offret
Del 7, om kapitalismens uppkomst ur den militära revolutionen
Del 8, om avspaltningen
Del 9, om varför det inte funnits något kapital innan kapitalismen
Del 10, om cirkulationsfixeringen
Del 11, om idiotformeln W–G–W
Del 12, om totalitetstanken
Del 13, om värdesubstansen
Del 14, om penningvaran
Del 15, om marxistiska kristeorier
Del 16, om relativt mervärde
Del 17, om den tredje industriella revolutionen
Del 18, om profitkvot och kapitalintensitet
Del 19, om Braudel
Del 20, om sammanbrottets horisont

Krisen, del 97: Olika siffror på statsskuld

Siffror på statsskuldens storlek tillkännages normalt i procent, närmare bestämt som andel av BNP. Det finns halvgoda skäl till detta. Procentsiffran ger en vink, en vink, om hur olika stater ligger till (jämfört med varandra). Men kanske borde även alternativa variabler ges utrymme.

Beräkningen av bruttonationalprodukt (BNP) (BNP) ger stort utrymme för godtycke. Särskilt gäller detta beräkningen av inflationsjusterad BNP, då man utgår från ett godtyckligt konsumentprisindex för att sedan trolla bort prisökningar med hjälp av s.k. hedoniska index.
Inflationsjustering är nödvändigt för att beräkna BNP-tillväxt, men spelar rimligtvis ingen roll för den årliga siffran på statsskuldens storlek i procent av BNP. Såtillvida är väl skuldstatistiken stabilare än tillväxtstatistiken.

Icke desto mindre blir det absurt när nationalekonomer kan tala om en “sjunkande statsskuld”, trots att statsskulden i absoluta tal stiger. (Här finns ett exempel på hur t.ex. ledande ekonomer vid ECB uttrycker sig just så.)

Anledningen till att statsskulden jämförs mot BNP, är att man antar att BNP är ett bra mått på statens förmåga att betala räntorna på skulden. Men detta förutsätter på att BNP kan förvandlas till statsintäkter, vilket alls inte självklart. Möjligen är det rimligare att jämföra statens skulder mot dess faktiska intäkter. Så argumenteras i en artikel på Telepolis, som även presenterar siffror på saken.

Ett utdrag ur listan som över de mest skuldsatta staterna i Europa, med tillägg av USA, enligt Telepolis. Siffrorna avser statsskuldens procent av statsintäkterna år 2011:

1. USA (640,96)
2. Grekland (491,2)
3. Irland (353,5)
4. Portugal (301,4)
5. Italien (283,7)
6. Storbritannien (235,9)
7. Spanien (215,7)

26. Sverige (87,1)
27. Bulgarien (60,5)
28. Luxemburg (48,2)
29. Estland (18,7)

Visst borde det finnas ytterligare andra sätt att räkna fram relevanta siffror på statsskulden? (Alltså, nu är jag inte ute efter den skuldförnekelse som Johan Ehrenberg bedriver i ETC. Men alla slags synpunkter är förstås välkomna i kommentarsfältet.)

Rädda Rönnells!

Rönnells är inte bara ett antikvariat, utan en plats där litteratur äger rum. Vikten av detta framhölls av Litteraturutredningen, som föreslog ett särskilt stöd för litterära evenemang i bokhandlar. Antikvariatet är inte bara en plats för böcker utan även för människor. En viktig kulturinstitution i Stockholm, som nu hotas av nedläggning.

Hittills har Rönnells överlevt tack vare låga hyreskostnader, eftersom fastighetsbolaget ansett att de ger “en bra image till kvarteret”. Men det är klart att sånt inte är hållbart i längden. Kulturaktörer värdesätts i imagesamhället under en begränsad tid – tills det är dags att konvertera image till pengar. Sådant är uppdraget för fastighetsbolaget, som ägs av ett försäkringsbolag. Ingen mening att be om nåd.

Rimligt är däremot att fråga sig om inte hyran framöver kan subventioneras av skattepengar. Närmast till hands ligger väl att Stockholms kommun gör en insats. Kulturpolitiker som söker argument för detta kan som sagt finna dem i Litteraturutredningen.

En besläktad idé har kastats fram av Rönnells: “Vi skulle kunna bli det där litteraturhuset det pratas mycket om.
En stiftelse har bildats av Författarförbundet, Förläggareföreningen och PEN-klubben, med målet att samla pengar till att inrätta ett “litteraturhus” i Stockholm. Hur det går är väl i dagsläget oklart. Men det vore enbart sorgligt om litteraturhuset får pengar för att starta en ny verksamhet, samtidigt som Rönnells tvingas lägga ner. Särskilt med tanke på att litteraturhuset uppenbarligen kommer att stå under inflytande av storförlagens intresseorganisation. Satsa hellre på att bevara och utöka den verksamhet som redan finns och fungerar!