Krisen, del 102: Fossilsamhällets kris och arbetssamhällets kris – kan den ena krisen häva den andra?

Trots att krisserien har passerat hundra inlägg, finns det en fråga som ännu inte har ställts rakt ut. Ännu är det svårt att finna förmedlande begrepp mellan olika kristeorier som normalt artikuleras separat.

Å ena sidan har vi teorierna om arbetssamhällets kris. De handlar om hur ökad produktivitet, alltså utträngningen av arbetskraft ur den omedelbara varuproduktionen. Resultatet blir att kapitalets sammansättning förändras: investeringarna i varuproduktion går i allt högre grad till att betala döda ting (råvaror, energi, fastigheter, maskiner, infrastruktur, licenser). Detta betyder fallande profitkvot. Det betyder även massarbetslöshet.

Å andra sidan har vi teorierna om oljekrönet och fossilsamhällets kris. Ökad produktivitet har genom hela den moderna kapitalismen skett till priset av ökad förbränning av fossila bränslen. Om vi nu nått toppen för utvinning av olja, snart även för gas – betyder då detta att produktiviteten kommer att börja sjunka?

Nyss skrev Daniel Berg i en kommentar:

Kan man tänka sig en hammare och ett städ här som från två håll angriper värdeformeringen – och tar ut varandra? Det konstanta kapitalets ökade andel underminerar värdet, men energi- och resurspriserna underminerar i sin tur detta kapital till förmån för det variabla kapitalet och nödvändiggör ökad arbetstid i industriproduktionen?

Här har vi frågan som behöver redas ut en gång för alla. Det verkar krävas något slags närmande från två håll, men risken för begreppsförvirring är stor.

Kristeoretiker som betonar energifrågan är i allmänhet inne på att behovet av manuellt arbete kommer att öka i framtiden, inte minst i jordbruket – detta för att säkerställa människors försörjning.

Värdekritiker och andra som betonar kapitalets förändrade sammansättning, utgår däremot från att vi lever i ett varuproducerande system som faktiskt inte syftar till människors försörjning, utan ytterst bara kan begripas som ett absurt självändamål: tillväxt för tillväxtens skull.
Inbyggt i detta system finns ett tvång att öka produktiviteten. Så fort en vara existerar på en marknad, kommer andra varuproducenter att söka sätt att minska varans värde, alltså den “samhälleligt nödvändiga arbetstid” som krävs för att framställa den. Samtidigt är det värdet som måste fortsätta växa för att systemet ska fortbestå: mer “abstrakt arbete” måste sugas in.

Värdekritikerna betonar ständigt att kapitalismen är en irreversibel historisk process. Hos vissa “fossilkritiker” finns tvärtom en idé om att oljekrönet leder till ett slags bakåtrörelse. Hur ska motsatsen mellan dessa positioner begripas?

Låt säga att oljepriset skulle fördubblas över en natt. Detta skulle leda till att en massa former av varuproduktion blev olönsamma. Tänk särskilt på livsmedel som ju kräver olja både till konstgödsel, traktorbränsle och lastbilstransporter. Stigande oljepriser leder genast till stigande matpriser, alltså högre levnadsomkostnader.
Men detta är bara möjligt till en viss gräns. Särskilt om utvinningen av olja faktiskt minskar – då måste vissa produkter antingen sluta tillverkas, eller tillverkas med alternativa metoder. En mängd kristeoretiker har hävdat att fossil energi åter måste ersättas av en större insats av mänskligt kroppsarbete, särskilt just i jorbruket.

Frågan kan nu ställas: innebär en sänkt produktivitet nödvändigtvis en höjd profitkvot? Bara om produkterna i fråga kan förbli varor, vilket förutsätter att någon kan betala för dem. Till detta är jag skeptisk.

Värdekritiskt betraktat är inte profitkvoten det viktiga, utan värdemassan, alltså den absoluta mängden “abstrakt arbete” i det varuproducerande systemet. Då kan frågan omformuleras: om en ökad insats av kroppsarbete blir nödvändig för att ombesörja t.ex. livsmedelsproduktionen, innebär detta nödvändigtvis en ökad mängd “abstrakt arbete”? Bara om allt detta kroppsarbete kan abstraheras till “samhälleligt nödvändig arbetstid” på en varumarknad. Förutsättningen är alltså, än en gång, att livsmedlen förblir varor som produceras i vinstsyfte. Jag är fortsatt skeptisk till att varuproduktionen kan fortgå som om ingenting hänt, fast produktiviteten minskar. Lutar åt att produktivkrafternas utveckling trots allt är en irreversibel process.

Jag tror alltså inte att oljekrönet kan rädda kapitalismen, men jag känner ändå inte att frågekomplexet har blivit utrett. Vi måste prata mycket mer om hur dessa två krispotentialer – självändamålets inre gräns och naturens yttre gräns – hänger samman.

8 kommentarer ↓

#1 Swedish Dissident on 1 May 2013 at 10:28 am

Kapitalismen fordrar generellt sett en tämligen bred massa som konsumerar livsmedel, varför arbetstillfällen som inte är direkt knutna till produktionsprocessen måste abstraheras fram för att säkerställa ett visst mått av köpkraft på åtminstone stora delar av norra halvklotet. Måhända kommer fossilbränslekrönen att tvinga fram andra drivmedels- och transportformer, som teknikoptimister hoppas på i all sin innovationshegelianska förhoppningsvurm, men det finns en rad skäl att vara skeptisk till det. Man kan tänka sig två parallella scenarier och makroprocesser: en där kapitalismen söker återställa sig genom att införliva nya metoder och förhållningssätt till produktion, transport och arbetstillfällen som säkerställer konsumtion; och en vari alltfler blir tvungna att medelst kroppsarbete säkerställa basbehoven (även på norra halvklotet). Om/när kapitalismen lyckas “stabiliseras” så torde människor övergå från basbehovsproduktion och -konsumtion till dagens överflödsleverne.

#2 kjell on 1 May 2013 at 11:08 am

…är “kapitalismen” meningsfull, finns det ngn “negation” till “kapitalism”? Om det gör det skulle den vara just “meningsfull” (Aristoteles)

#3 Swedish Dissident on 1 May 2013 at 11:32 am

“Kapitalismen fordrar generellt sett en tämligen bred massa som konsumerar livsmedel…”

Det jag menar är att livsmedelsproduktionen är en integral del av det kapitalistiska systemet, inte att det är det enda som produceras inom ramarna för detta. Kanske ett onödigt förtydligande, förvisso.

#4 Viktualiebrodern on 2 May 2013 at 11:45 am

Hur skall man se på medborgarlön i dessa perspektiv? Visst säkerställer det en (bas-)konsumtion av livsmedel, men det undandrar också billig arbetskraft från basbehovsproduktionen.

Jag vet att en del ser medborgarlön som en (billig) “lösning” på massarbetslöshet. Men är medborgarlön förenligt med effekterna av oljekrönet?

#5 Daniel Berg on 4 May 2013 at 10:11 am

Fint inlägg Rasmus! Jag tror att åtminstone jag behöver utgå från undersökningen av dessa två kristendenser för att få en djupare förståelse av de deflatoriska spiraler som drar över geografin som tornados sedan 2007. (Vi får fira sexårsdagen i augusti med någon rolig brasa!)

Vi kan väl ta ditt exempel med oljepriset. Det gestalter egentligen bara ett behov av ökat socialt nödvändigt arbete i energisektorn (riggar, rör, seismisk data, militärt beskydd osv). Denna mängd arbete ökar värdet. Men allt det kapital som är uppbyggt kring denna energikälla (låt mig inflika att det inte rör sig om jordbruket bara utan om 100 år av uppbyggt industriell infrastruktur i gemen) förlorar förmåga till värdeförmering (alltså, förlåt om jag inte är helt koherent med min begreppsanvändning, man lär så länge man lever). Totalt sett minskar kapitalets värde. Den omedelbara effekten är att, då detta kapitals framtida avkastning är diskonterat och inbakat i de finansiella marknadernas varor, penningen kontrakterar. Vi får deflatoriska kriser som punktuellt jämställer kapitalets reviderade förmåga till värdeskapande med de penningmedel som ska representera detta värde. Denna process yttrar sig i arbetslöshet som följd av deflationens inverkan på de ekonomiska processerna. Oljekrisen har inte ökat arbetsmängden, den har minskat den. Det är den omedelbara krisen. Det är den vi lever igenom nu. Ett helt USA går arbetslöst i världen (300 miljoner enligt Economist specialnummer om “arbetslöshetskrisen” senast).

Nå. Frågan som kvarstår är dock den om terminalkris. Den om den “irreversibla processen”. Runt hörnet på denna kontraktion av arbete och kapital som delvis en följd av energikrisen (resurskrisen är ju den mångtaliga syskonskaran denna kris leker med) så ser vi så kristeoretikernas utland, Black mountain och Omställare, Kurtz Horror osv, (förlåt!).

Jag undrar om kapitalet ska förstås som så homogent, så globalt. (Jag vet inget, inget om detta). Kapital har alltid gått under, deflatoriska kriser har övergått i ackumulation på lägre nivåer efter det att dess hemska sociala och politiska effekter verkat ut. En hundraårig age of decline, med oscillerande deflatoriska kriser för att bevara finanskapitalets inflaterade värden i centrum, är ändå kanske möjlig att förstå som kapitalism, som bevarandet av lönearbetet på ständigt lägre produktivitetsnivåer efter varje kris men växande sektoriellt och i interregnumet mellan dessa kriser? Faan vet. Den som lever får se. Jag hoppas få tänka mer om det i a f genom sådana som dig R.

#6 Olof on 10 May 2013 at 6:09 pm

Jag har uppfattningen att den globala tillväxten som skett varit reell. Den nationella tillväxtpolitiken uppfattar jag därmed som ett sätt för de styrande eliterna att se till att det egna landet får en del av tillväxten och även förhindra att det man redan skaffat sig tappar värde. Det finns förstås också på den mikroekonomiska skalan en motsvarande stävan att förbättra sitt eget liv och ge sina barn möjligheter man aldrig själv fick. Men människor utan politisk makt kan ju inte själva te.x. avreglera finansmarknaden för att locka till sig utländska banker.

#7 COPYRIOT | Krisen, del 104: Vad växer i tillväxten? on 11 May 2013 at 10:56 am

[…] kommentarerna Olof on Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 8), om avspaltningenOlof on Krisen, del 102: Fossilsamhällets kris och arbetssamhällets kris – kan den ena krisen häva den …COPYRIOT | Geld ohne Wert: Inledning till läsanteckningarna on Geld ohne Wert: läsanteckningar […]

#8 Maggie Randolph on 11 May 2013 at 11:36 pm

Såsom vad träder historiskt sexualiteten fram i kapitalismen? Den var i alla tider, eller åtminstone sedan mycket lång tid, “socialiserad” och “kultiverad” sexualitet, d.v.s. präglad genom socialisationsprocesser och inbunden i kulturella system. Tydligen kunde sexualiteten och dess yttringssätt bara bli kulturellt formad [überformt] utan djupgående repression så länge a) den gemensamma produktionen före historiskt-“positivt” förfrämligande ännu kunde erotiseras, alltså långt innan extrem arbetsdelning, bytesvärdesproduktion och rent ackumulativa intressen konvergerade, b) levnadsnöden vid den mänskliga kroppens nästan totala beroende av den omgivande naturen hänvisade individerna till ömsesidig värme och skydd och c) en separation av fortplantningsfunktion och mellanmänsklig-individuell lust ännu inte hade inträtt – vilket berodde på att det biologiska sammanhanget mellan samlag och havandeskap ännu inte var känt som biologiskt.

Kommentera