Krisen, del 101: Är vi alla arrighianer nu?

Sent omsider läste jag en elegant formulerad essä av Joshua Clover, publicerad för snart två år sedan i Los Angeles Review of Books: “Autumn of the Empire“. Där diskuteras tre böcker som jag själv inte har läst:

• The dollar crisis (2003) av Richard Duncan (ej att förväxla med Richard C. Duncan som är en annan amerikansk kristeoretiker, mer inriktad på energifrågor).
  
• The Economics of Global Turbulence (2006) av Robert Brenner.
  
• Det långa nittonhundratalet (1994) av Giovanni Arrighi.

Essän tar avstamp i det stora intresset för ekonomer som sägs ha “förutsett krisen”.

Dit räknas varken Duncan, Brenner eller Arrighi – trots att alla tre gjorde det, enligt Joshua Clover. Alla tre “lade ut krisens stora mekanik, dess globala kontext och historiska logik, samt dess absoluta oundviklighet”. Men sådana analyser är inte vad som efterfrågas inom den ekonomiska debatten, alltså en debatt som präglas av nationalekonomiska grundantaganden om tillväxt som det givna normaltillståndet.

When we talk casually about “who predicted the crisis,” we habitually don’t mean those who understood the mechanisms, who had an analytic method that might help us understand the future that crashes in upon us. We don’t mean to discover who is capable of historical thought, or what that thought might be.

We mean stock pickers, more or less. We mean those whose insights could direct us when to get in and when to get out. This is the only mode of thought recognized by The Economist and the economists sanctioned by the guild’s conventions.

Snarare blev det sådana som Nouriel Roubini och Robert J. Shiller som i kölvattnet efter 2008 kunde profilera sig som “ekonomerna som förutsåg krisen”. Eftersom dessa räknas som riktiga ekonomer, tillmäts deras förvarningar i efterhand en stor betydelse – till skillnad från de forskare som i ett bredare, historiskt perspektiv pekade ut en krisdynamik.

Richard Duncan lade tyngden vid den skeva handelsbalansen, särskilt mellan USA och Kina. Obalansen var orsaken till att USA tvingades bryta kopplingen mellan dollar och guld den 15 augusti 1971 (snarare än ett resultat av detta). Sedan dess har staterna med handelsöverskott inte haft mycket annat att göra med sina pengar än att blåsa upp dollarnoterade kreditbubblor.

Robert Brenner berättar en liknande historia, men är mer inne på Marx och profitkvoten. Han känd för sitt massiva bruk av historisk empiri, snarare än för teoretisk skärpa.

Giovanni Arrighi är kanske intressantast att behandla här, utifrån Joshua Clovers essä. Med tanke på att Arrighi är djupt influerad av historikern Fernand Braudel, går det att ställa honom mot Robert Kurz som i Geld ohne Wert kritiserar Braudel och föredrar dennes kollega Jacques Le Goff.
En central fråga i sammanhanget handlar om hur gammal kapitalismen är, vilket hänger samman med vad som är dess innersta väsen. Enligt Braudel/Arrighi är kapitalismen synnerligen gammal och har expanderat gradvis med centrum i handelsväsendet. Mot detta invänder Kurz/Le Goff att kapitalismen är specifikt modern och uppkom genom ett slags samhällelig mutation. Innan denna mutation var inte ekonomiska begrepp som pengar, varor eller arbete alls relevanta.

Surveying the historical record, Arrighi distinguishes persuasively between two sorts of empires. These might be distinguished according to Marx’s two formulae for exchange. The older of these is C-M-C, in which money is simply a means to gain further commodities; there is no imperative toward profit. Against this, Marx’s “General Formula” for capital is M-C-M, in which commodities only serve as a medium for increasing one’s store of money; this economic mode is the spirit of capitalism. Arrighi, in a striking insight, transposes this to imperial form. The traditional model follows a territorial logic, which he formalizes as T-M-T, and is bent on territorial advance; money is not an end but a means to expand the empire’s landholdings. Such reigns have been familiar since antiquity. But that model may be inverted to M-T-M, seizing territory only in so far as it provides greater profits. Here Arrighi locates the novelty of modern empire, and of modernity itself — which is to say, the historical reign of capital.

Mot sådana resonemang är det lätt att tänka sig en kurzsk invändning: Arrighi utgår från att förkapitalistiska imperier följde en “territoriell logik”, där den kvantitativa utbredningen stod i centrum. Men är inte detta att begå övergrepp på de äldre samhällenas komplexitet? Och är det inte, framför allt, en onödig kopia av den dubiösa idén om att det skulle ha funnits ett samhälle baserat på “enkel varuproduktion”.

Moderniteten indelas av Arrighi i fyra stora epoker, i vilka kapitalismens kretsat kring fyra olika geografiska centra: den genuesiska cykeln (1450–1640), den holländska cykeln (1640–1790), den brittiska cykeln (1790–1925) och den USA-amerikanska cykeln (från 1925).
Varje cykel rymmer i sig tre faser: en handelsfas, en industrifas och en finansfas. Vitaliteten är som störst i mitten, medan den finansiella expansionen alltid är “ett hösttecken“, som Braudel uttryckte saken. Till slut leder finansfasen till att imperiet faller. En tid av kaos tar vid – innan ett nytt imperium reser sig och startar en ny cykel.

The schematic quality of Arrighi’s history, seductive as it is, has also summoned skepticism. Does it not promise a sort of eternal return, the same shape repeating irrevocably /…/
Arrighi’s postscript to the new edition, written shortly before his death [in 2009], addresses these doubts directly by pointing out that he had never in fact offered such a parade of the endless same. Yes, there is a three-staged cycle that keeps coming around. But each time, it recurs at a larger and more complex scale /…/
the reach of each empire is broader, spiraling outward toward the only real spatial limit, the arc of the globe itself.

Föga förvånande menar Arrighi att 1973 var en “signalkris” för USA-imperiet, medan 2008 inledde dess “slutkris”. Så vad kan tänkas komma efter? Här finns det åter en poäng i att kontrastera mot den pågående läsningen av Geld ohne Wert. Oförmågan att tänka förkapitalistiska samhällen i dess fulla annorlundahet, korresponderar mot en oförmåga att på allvar tänka sig en framtid bortom kapitalismen.

Så sent som 1994 spekulerade Arrighi, i bokens första upplaga, om att Japan skulle bli centrum för nästa världsimperium. Inför återutgåvan 2009 hann han ändra sig och skisserade två alternativ för vad som kommer efter USA som imperiemakt, om man bortser från det tredje alternativet: globalt kaos. Antingen en ny amerikansk-europeisk allians, eller Kina som nytt imperium. Och här blir det riktigt märkligt, för Arrighi verkar inte riktigt ha velat inse att Kina är ett kapitalistiskt land. I stället menade han att det kinesiska imperiet skulle vara icke-kapitalistiskt, men baserat på marknadsrelationer – vad i hela himmelska friden nu detta skulle betyda.

Joshua Clover skriver i slutet av essän:

Whether we know it or not, we are all Arrighians now.

Är det så illa? Kanske. Låt höra era kommentarer kring allt detta.

(Nä, det här essäsammandraget rymmer inget grundligt ställningstagande till den världssystemteori som företräds av bl.a. Giovanni Arrighi och Immanuel Wallerstein. Där finns en del tankegångar att hämta, men också mycket att kritisera. Men kritiken får vänta ett tag. Först måste vi iscensätta en historikerfajt mellan Fernand Braudel och Jacques Le Goff, med hjälp av Robert Kurz som visar på medeltidshistoriens specifika relevans för samtida kristeori.)