Förslaget om förlängd skyddstid ligger i riksdagen

Tysklands parlament har röstat ja till förlänga skyddstiden för musikinspelningar från 50 till 70 år. Detta ligger i linje med direktiv 2011/77/EU, som ska vara genomfört den 1 november 2013. Förlängningen handlar inte om upphovsrätt i egentlig mening, utan om s.k. närstående rättigheter, dels för musiker, dels för skivbolag.

Motsvarande lagändring har i Sverige lagts fram som proposition, men det är oklart när den ska behandlas i riksdagen. Företrädare för V och MP har motionerat mot förlängd skyddstid. Fast det är inte helt tydligt om de vill att Sverige ska bryta mot EU-direktivet, eller bara arbeta för att det förändras.
Så sent som 2011 riktade Sverige hård kritik mot direktivet. Därför är det nog tveksamt om något parti kommer att argumentera för förlängd skyddstid i riksdagen. Snarare kommer de nöja sig med att hänvisa till att EU tvingar oss.

Tre partier i Tyskland röstade ja: kristdemokratiska CDU, liberala FDP och miljöpartiet Die Grünen. Av dessa verkar det endast ha funnits viss entusiasm hos FDP. Liberala parlamentariker argumenterade i talarstolen för att skivbolagen utför en “värdefull tjänst” och att lagen särskilt bör värna skivbolagens “symbios” med musikerna.
Miljöpartiet förklarade att förslaget i sig är problematiskt, men att de ändå ville respektera EU:s beslut – alltså röstade de ja. Socialdemokraterna lade däremot ned sina röster. Endast vänsterpartiet Die Linke röstade nej till förlängd skyddstid.

Det är viktigt att förstå att det är två rättigheter vars skyddstid ska förlängas. Ändå motiverar lagstiftarna bara den ena förlängningen. Om man läser i regeringens promemoria under rubriken “Bakgrund och syfte” så nämns inte ens skivbolagen. Syftet förklaras i stället så här:

I kommissionens motivering till direktivet anges att det syftar till att förbättra den sociala situationen för utövande konstnärer som allt oftare lever längre än de 50 år som den nuvarande skyddstiden löper.

“Utövande konstnärer” är alltså den juridiska termen för musiker. Inga skäl ges till varför även skivbolagen förtjänar längre skyddstid. Det bara förutsätts. Gång på gång påpekas saker i stil med: “Motsvarande förlängning av skyddstiden föreslås för framställares rätt till ljudupptagningar.”

Ur nåt slags rättstatligt perspektiv får det nog betraktas som smått skandalöst att lagändringar genomförs utan att någonsin motiveras. Men så har det nu varit i ett halvsekel. Låt mig citera ur Musikens politiska ekonomi (s. 457):

Efter 1960 har Sveriges lagstiftare kommit att betrakta rättighe- terna för musiker och skivbolag som en odelbar helhet. Resultatet har blivit att lagändringar som givit skivbolagen ytterligare rättig- heter inte ens har motiverats av lagstiftaren. När musiker fick rätt till högtalarersättning år 1986 gavs samma rätt även till skivbolagen, helt enkelt för att det ansågs som en självklar princip att varje rätt som ges till musikerna även måste ges till skivbolagen.

Se även den genomgång av EU:s egen konsekvensanalys som tidigare gjorts på bloggen Upphovsträtan.

Endast en kommentar ↓

#1 Jonas on 27 April 2013 at 8:12 pm

Det något sorliga är att vi vanliga dödliga är helt beroende av människor så som du, som gör en viktig insats genom att förklara vad våra politiker beslutat. Annars skulle vi aldrig veta. I den vaga möjlighet att någon dagstidning skulle nämna frågan ser garanterat problemformuleringen väsentligt annorlunda ut. Se det som en komplimang: Tack.

Kommentera