Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 6), om myntens uppkomst ur offret

Oikonomia är förvisso ett ord från den grekiska antiken, men det stod inte för vad vi kallar “ekonomi”. Snarare var oikonomia en praktisk lära om bl.a. hur man beskär olivträd, hur man bör behandla sina slavar och hur man avgör den gynnsammaste årstiden för en sjöfärd. Däremot handlade det inte om varor och deras abstrakta värde.

Eske Bockelmann skriver i sin bok Im Takt des Geldes: “Antiken hade inget näringsliv och det var inte bara ordet som saknades, utan saken.” Samma sak hävdas om medeltiden av den spanske antropologen och rättshistorikern Bartolomé Claveró: “Det fanns inget näringsliv”.
Framför allt har medeltidshistorikern Jacques Le Goff fört fram övertygande argument för att det under medeltiden inte fanns någon “ekonomi” – inte i praktiken, än mindre i teorin.

Först på 1700-talet uppstod det moderna ekonomibegreppet. Pengar har, i olika form, existerat betydligt längre. Hur ska detta förstås?
Enligt en konventionell berättelse uppstod pengarna som medium för att underlätta utbyte. Antagandet är då att ett “ekonomiskt” utbyte av varor alltså föregick pengarna. Robert Kurz köper inte detta utan vill vända på saken – pengarna (eller snarare mynten) föregick ekonomin.

Myntbruket kan ha uppstått oberoende av, eller parallellt med, så kallat utbyte. Myntens tidiga funktion handlade inte så mycket om handel, utan återfanns snarare inom en offerpraktik. Det senare styrks även av etymolologin för ordet Geld (som på svenska återfinns i ord som giltig, gäld och vedergällning.) På gammaltyska är detta ett ord vars betydelser är intimt förbundna med offer som praktik.

Geld eller gelt syftar på något som kan användas som offergåva, som ett substitut för andra offergåvor. Offergåvan måste ha stor betydelse för de offrande människorna och kvantiteten spelar roll, men detta kan ändå inte översättas i en ekonomisk kalkyl. Det ursprungliga gelt var människooffret, men eftersom offret i sig var symboliskt kunde det ersättas av substitut. Särskilt i indoeuropeiska sammanhang användes ofta nötkreatur, som i fallet med de homeriska hekatomberna.

Människooffer ersattes av djuroffer, som i sin tur ersattes av runda stycken av ädelmetall där djurhuvuden inpräglats. Senare ersattes djurhuvudena av gudabilder och slutligen med härskarhuvuden.

En teori om pengarnas religiösa ursprung lades fram av filologen Bernhard Laum i hans föga kända bok Heiliges Geld (1924). Desto mer uppmärksamhet fick Marcel Mauss med Gåvan (1925). Men när moderna människor tänker på gåvor, så är tänkandet fjärran från de förmoderna gåvor som snarare var offer.

Tyvärr förblir den antropologiska och historiska forskningen underteoretiserad, skriver Robert Kurz. Vad som saknas är en systematisk koppling till den kategoriala analysen av kapitalet. Eftersom så inte sker, låter sig dessa forskningsresultat användas ideologiskt av såväl nyfascister som alternativvänster.

De empiriska insikterna i de förmoderna strukturernas annorlundahet tjänar ofta mindre till att förklara förflutenheten utifrån dess egna villkor. Desto mer används de för att mystifiera samtiden och i anslutning till detta föra fram en reaktionär “antikapitalism”. /…/
redan hos Marcel Mauss och hans olika lärjungar fanns ansatser till en anakronistisk tolkning av “gåvan”

“Gåvoförhållandet” som antropologerna påvisat är alltid laddat med förpliktelser, med en ojämlik ömsesidighet som inte utesluter krig. Marcel Mauss visste mycket väl att det ickeekonomiska gåvogivandet hade en föga fredlig karaktär, men han ville ändå dra vissa “moraliska slutsatser” som handlade om att upphöja givmildheten till dygd. Numera gör tanken på “gåvoekonomi” karriär som pseudoalternativ till kapitalismen.