Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 4), om religionen

Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert. Nedanstående gäller kapitel 4.

All hittillsvarande historia är historien om fetischförhållanden, menar Robert Kurz. Observera: den är alltså inte “historien om klasskamp”, vilket ju påstås redan i första meningen av Det kommunistiska manifestet.

Robert Kurz förkastar den klassfixerade historieteori som präglat marxismen. I stället utgår han här från teorin om fetischism som Marx lade fram i Kapitalet.

Fetischbegreppet blir för Marx ett sätt att uppställa en analogi mellan moderna och förmoderna samhällen. Den moderna varuformen kan liknas vid de förmoderna samhällenas religiösa former – det rör sig om två varianter av “fetischism”. Analogin har radikala konsekvenser om den tas på allvar. Lika lite som varorna kan reduceras till sin materiella existens, kan religionen reduceras till något ideellt. Först i modern tid har religionen flytt in i ideologin.

Det som vi i efterhand kallar för “religion”, var under förhistorien, antiken och medeltiden någonting som i högsta grad formade de materiella livsvillkoren.

Religionen var då inte en fråga om “tro”, utan en hierarkisk världsordning som reglerade människors interaktioner, hela deras “ämnesomsättning med naturen”. Just därför är det relevant att jämföra med den moderna tidens fetisch, ekonomin. Såväl religion som ekonomi är mänskliga skapelser, men antar för människorna karaktären av yttre tvång. Båda fetischerna blir självständiggjorda, fast på olika sätt.

Marx begrepp “produktionssätt” stämmer faktiskt in på religionens roll i förmoderna samhällen. Allt det som vi nu skulle kalla för produktion och reproduktion var således bestämt genom ett religiöst raster. Däremot förekom ingen “produktivkraftutveckling”, eftersom det religiösa rastret inte rymde något tvång till ökad produktivitet, inga funktioner för input/output-optimering.

Människans plats i de förmoderna fetischförhållandena är någonstans mellan gudavärlden och den livlösa materien. För att upprätthålla ordningen krävs offer. Ursprungligen rörde det sig om människooffer.

Aus dem “Opferverhältning” ist offenbar die Sozietät als solche entsprungen.

Samhällslivet som sådant har uppenbarligen sprungit ur “offerförhållandet”.

Gudavärlden är transcendent, alltså inte empiriskt greppbar. Den moderna fetischen är däremot transcendental (för att tala med Kant).

För att den gudomliga transcendensen skulle bli verksam i världsligt tänkande och handlande, måste den göras antropomorf. Den måste alltså projiceras på konkreta människor – så där uppe, så ock här nere.
Guds ställföreträdare på jorden blev kungen på en nivå, familjefadern på en annan. Förmodern fetischism är alltså omedelbart personlig, såtillvida kungen och familjefadern är personifieringar av den gudomliga principen. Först i det moderna samhället har vi fått en fetischism som grundas på besjälandet av ett dött ting: pengar.

(Fetischbegreppets stora ironi: ordet härrör från portugisiska kolonister i Västafrika, som använde ordet feitiço för att beskriva de föremål som västafrikaner använde i rituella sammanhang. För dessa kolonister var fetischismen någonting “primitivt” som de själva uppfattade sig som överlägsna.)

Värdet är en realabstraktion, vilket betyder att det inte enbart existerar i människors föreställningsvärd, utan i första hand som en självständiggjord, pseudoobjektiv makt som på ett kännbart sätt griper in i människors liv. Någonting så paradoxalt som en “immanent transcendens”.

Marx själv vacklar i sina beskrivningar av det förmoderna. Ibland beskriver han en historia av fetischförhållanden. Ofta utgår han dock från ett ahistoriskt arbetsbegrepp och tänker sig att tidigare ordningars “utsugning” försiggick på ett öppet och oförmedlat sätt, medan kapitalismens utsugning döljs genom att förmedlas via en fri marknad. Fetischismen reduceras då till en simpel rökridå.

Arbetarrörelsemarxismens historieuppfattning utgick från en underliggande “utsugningsvilja”, existerande genom alla historiska epoker. Detta är väsensskilt från den fetischkritiska förståelsen av kapitaltillväxt som realmetafysiskt självändamål.

Robert Kurz diskutera den medeltida teorin om kungens två kroppar. Detta visar hur även den personifierade fetischen överstiger sin personliga bärare. Därför kan den inte reduceras till en subjektiv vilja till utsugning.

Fetischen föregår viljan! Den hierarkiska, religiösa världsordningen präglas inte av enkelriktat maktutövande utan av komplexa strukturer av ömsesidighet. Emellertid är detta svårt att se för en modern blick, van vid att tvångsförhållanden är förtingligade snarare än personifierade. Kapitalets moderna exekutörer – t.ex. chefer, hyresvärdar och kronofogdar – är någonting helt annorlunda. De “tolkar” ingen bortomvärldslig vilja, utan utför bara det pseudonaturligt nödvändiga.

Förmodern ömsesidighet består av “förpliktelser” som inte går att tolka i rättsliga termer. Alltsedan den neolitiska revolutionen har dessa förpliktelser i hög grad handlat om jordegendom. Men förmoderna jordegendomar är inte “egendom” i modern mening, eftersom den inte kan föryttras eller kontrakteras. “Jordherren” är ingen ekonomisk aktör, utan inbäddad i ett religiöst nät av förpliktelser.

Förpliktelserna i det förmoderna samhället handlar alls inte om abstrakta rättigheter, utan om konkreta personer, konkreta territorier och konkreta institutioner. Såtillvida är det förmoderna samhället personligare än vårt. Vi lyder under en “abstrakt individualitet” som tar ifrån de enskilda människorna deras egenart, tvingar dem att bli blotta “exemplar”. Men detta betyder inte att den förmoderna fetischismen skulle vara att föredra framför den moderna. Båda varianterna är exakt lika repressiva, menar Robert Kurz.

5 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Geld ohne Wert – läsanteckningar (inledning) on 19 April 2013 at 8:06 am

[…] COPYRIOT | Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 4) on 18 April 2013 at 11:10 […]

#2 COPYRIOT | Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 5), om idealism och materialism on 19 April 2013 at 9:18 am

[…] ← Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 4), om religionen […]

#3 Eva on 19 April 2013 at 9:24 pm

Är det verkligen vettigt att jämställa Marx fetishbegrepp med det “normala” fetishbegreppet på det sätt som görs ovan? Känns som det blandas lite kort.

Marx fetish är väl döljandet av sociala förhållanden som förhållanden mellan ting. Kan inte se hur det mappar mot “farsan är gud” fetishen.

#4 h. on 20 April 2013 at 8:08 am

Överhuvudtaget är Marx fetischbegrepp problematiskt, så beroende av Feuerbachs religionsförståelse som det är. Det påverkar förstås inte den poäng Marx vill göra, men att framställa denna med hjälp av begrepp som “fetisch” gör den bara oklarare.

#5 Swedish Dissident on 20 April 2013 at 9:59 am

Mycket välformulerat. Den paradox som immanent transcendens tycks innebära kan emellertid begripliggöras genom analogier mellan det immanenta och det transcendenta och/eller korrespondensläror. Till exempel inom vissa gnostiska tankesystem så kan pneuman inom den upplysta människas härledas till det gudomliga ljuset, vilket är bortom den fysiska och förnimbara världen. Det blir dock reellt motsägelsefullt när monism antas kunna samexistera med transcendens, till exempel att allt i världen är brahman och människan har en del av detta “i sig” (atman), samtidigt som det antas “existera” en bortomvärldslig dimension, vilken fordrar transcendens av världssjälen.

Kommentera