Krisen, del 99: Fukuyama

Centerextremismens husfilosof Francis Fukuyama är tillbaka. Okej, det var ett drygt år sedan han publicerade artikeln “The future of history” (inlåst, men kan även hittas här). Den börjar med en svepande översikt av internationell politik, fortsätter sedan i kristeori, för att slutligen landa i en skiss över framtidens ideologi. Målet är att finna “en realistisk väg till en värld med sunda medelklass-samhällen och robusta demokratier”.

Framtidens ideologi ska vara “en syntes av idéer från både vänstern och högern”, skriver Fukuyama, som är trogen sin Hegel. Då förstår man också varför han är så bekymrad över att vänsterns visioner är frånvarande. Inte för att han själv skulle skriva under på dessa, utan för att världsanden kräver en vänster.

This absence of a plausible progressive counter-narrative is unhealthy, because competition is good for intellectual debate just as it is for economic activity.

Världsanden kräver en vänster som katalysator, för att överskrida en liberalism som inte längre funkar. Fukuyama vill ifrågasätta nationalekonomiska antaganden om individuella preferenser och aggregerad tillväxt. Men han vill också försäkra sig om att detta inte eskalerar till ett ifrågasättande av “kapitalismen som sådan”.

Allt detta är i sig tämligen fånigt. Det blir mest intressant som en bakgrund till det kristeoretiska. Francis Fukuyama verkar oroa sig för att världsanden inte når fram till framtidsvisionen, eftersom det saknas en tillräckligt stor medelklass som bär fram den. Krisen är, i första hand, en kris för den amerikanska medelklassen.

(By “middle class,” I mean people who are neither at the top nor at the bottom of their societies in terms of income, who have received at least a secondary education, and who own either real property, durable goods, or their own businesses.)
/…/
From the days of Aristotle, thinkers have believed that stable democracy rests on a broad middle class and that societies with extremes of wealth and poverty are susceptible either to oligarchic domination or populist revolution. When much of the developed world succeeded in creating middle-class societies, the appeal of Marxism vanished.

Francis Fukuyama menar att medelklassens historiska tillväxt räddade västvärlden från kommunism. Men nu är samma medelklass på väg att skrumpna bort – till följd av tekniken. Här går det att ana en parallell till den tes som nu drivs av Jaron Lanier, som tidigare tagits upp här och som nu diskuteras av Anders Mildner i en bokrecension.

Till skillnad från den första och den andra industriella revolutionen, leder den tredje industriella revolutionen till att “smarta maskiner” tar över allt fler mänskliga funktioner, i högre grad än vad de skapar nya arbetstillfällen.
Här är Fukuyama tydlig med att det skett ett kvalitativt skifte i den tekniska utvecklingen. Visserligen kan han tänka sig att detta åter ändras, till följd av framtida innovationer, men han håller det inte för troligt.

Följande lägesbeskrivning är inte helt tokig:

But what if the further development of technology and globalization undermines the middle class and makes it impossible for more than a minority of citizens in an advanced society to achieve middle-class status?

There are already abundant signs that such a phase of development has begun. Median incomes in the United States have been stagnating in real terms since the 1970s. The economic impact of this stagnation has been softened to some extent by the fact that most U.S. households have shifted to two income earners in the past generation. Moreover, as the economist Raghuram Rajan has persuasively argued, since Americans are reluctant to engage in straightforward redistribution, the United States has instead attempted a highly dangerous and inefficient form of redistribution over the past generation by subsidizing mortgages for low-income households. This trend, facilitated by a flood of liquidity pouring in from China and other countries, gave many ordinary Americans the illusion that their standards of living were rising steadily during the past decade. In this respect, the bursting of the housing bubble in 2008–9 was nothing more than a cruel reversion to the mean.

Fukuyama menar att drömmen om ett “postindustriellt samhälle”, särskilt omhuldad i den anglosaxiska världen, var en rent skönmålning av betydligt dystrare process av avindustrialisering. På något vis menar han också att processen hade kunnat stoppas, inom kapitalismens ramar:

Smarter ideas and policies could have contained the damage. Germany has succeeded in protecting a significant part of its manufacturing base and industrial labor force even as its companies have remained globally competitive.

Tyskland har alltså varit “smarta” nog att hejda avindustrialiseringen, menar Fukuyama. Han undviker att förtydliga vilka de “smarta” åtgärderna varit. Såvitt jag förstår handlar det om två: Hartz IV som har pressat ner reallönerna, samt euron. Tysklands tillverkningsindustri är konkurrenskraftig inte minst eftersom eurons värde har hållts nere tack vare Sydeuropa.

Kanske menar Fukuyama att USA borde ha ingått en valutaunion med Mexiko? Kanske, kanske hade hade detta stoppat avindustrialiseringen, hejdat teknikens utbredning, räddat medelklassen och banat väg för världsandens fortsatta framåtrörelse. Jomenvisst.

2 kommentarer ↓

#1 Sverker on 16 April 2013 at 3:28 pm

Det sägs ibland att Fukuyama är, eller var, en Straussian. Det vill säga, en anhängare eller efterföljare till filosofen Leo Strauss. Hur det är med den saken har jag aldrig riktigt fått klart för mig. Men Fukuyama tycks då och då åtminstone vilja försvara Strauss namn i olika texter.

Hur som så är Fukuyama lik Strauss i sina filosofiska influenser (Hegel, Nietzsche, Kojève). Hotet från “teknologin” var även ett av Strauss filosofiska tema (förmodligen med stark inspiration från Heidegger).

#2 COPYRIOT | Krisen, del 100: Negativ realränta – att begripa undantagstillståndet on 20 April 2013 at 12:48 pm

[…] Krisen, del 99: Fukuyama […]

Kommentera