Jacques Le Goff om medeltidens pengar – läsanteckningar (del 1)

Jacques Le Goff är en av världens främsta medeltidshistoriker. En av hans senaste böcker heter Le Moyen Age et l’argent: Essai d’anthropologie historique (2010), som även utgivits i översättning först på tyska (2011), sedan på engelska som Money and the Middle Ages (2012).

Boken kan läsas som en sammanfattning av en lång forskargärning, men även som en tillspetsning av vissa forskningsresultat. Detta blir tydligt i bokens avslutningskapitel. Här öppnas dörren på glänt till en historieteoretisk debatt med enorma implikationer.
Strax innan sin död stormade Robert Kurz in i denna debatt med sin sista bok Geld ohne Wert, som i hög grad handlar om att relatera de empiriska resultaten hos Jacques Le Goff (och ytterligare ett par historiker) till en ekonomikritisk teori som utgår från en nyläsning av Karl Marx. Han renodlar även kontrasten mellan Jacques Le Goff och Fernand Braudel, vilket är synnerligen uppfriskande, oavsett vad man säger om den tillspetsade polemik som kännetecknar Robert Kurz. Medeltidshistoria har sällan känts så här aktuellt.

In the sense in which we use the word today, money was a product of modernity.

Medeltiden hade inget ord för pengar. Snarare fanns än mängd ord, kopplade till olika typer av mynt. För det är mer korrekt att tala om mynt än om pengar i medeltida sammanhang.

Medeltiden är ett periodiserande begrepp som av goda skäl har ifrågasatts av samtida historiker. Jacques Le Goff hör dock till dem som synnerligen genomtänkt argumenterar för att det visst är en relevant periodisering, även om ordvalet må vara olyckligt – “medeltiden” antyder liksom en transportsträcka, eller en parentes, mellan antiken och moderniteten.
Här handlar det däremot om att begripa medeltiden som ett slags eget universum. Dess geografiska omfång förblir ofta vagt, men oftast handlar det om den katolska kyrkans värld, med centrum i västra Europa – framför allt i det vi kallar Frankrike.

Jämför med det antika Rom, spelade mynten en mindre roll under medeltiden. Mynt förblev sällsynta och framför allt fragmenterade. Men det går att skilja mellan två perioder:

Från 300-talet till 1100-talet: Myntväsendet var som ärvts från Rom innebar att mynt slogs av både koppar, silver och guld. Detta myntväsende var borttynande. Guldcirkulationen i Västerlandet upprätthölls endast i begränsad omfattning genom långdistanshandel med Österlandet, särskilt det islamiska men även det bysantinska, som sköt in guld i utbyte mot råvaror som timmer, järn och slavar.
Karl den store skapade i sitt välde, kring år 800, ett mer ordnat monetärsystem. Övergång från bimetallism (guld+silver) till monometallism (silver). Mot slutet av 900-talet inleddes prägling av officiella mynt även i Skandinavien, bara för att åter upphöra kring 1020. Upphörandet tycks ha berott både på metallbrist och på den låga handelsnivån.
Samhällets centrala distinktion gick, fram till 1100-talet, mellan potentes och humiles (härskare/undersåte).

Från 1200-talet till 1400-talet: Myntväsendet expanderade och återgick till guld. Expansionen hängde samman med den ökande betydelsen för städer, ordnar och kungamakt. Två regioner utmärkte sig: Hansan och Norditalien. Under en period spelade monkordnarna en viktig roll i penningcirkulationen.
Källornas knapphet gör det svårt för historiker att belägga pengarnas betydelse under senmedeltiden. Vad som kan konstateras är att det hittas fler röster som lovprisar arbetet och som i viss mån legitimerar profit. Någon kapitalism var det ännu inte fråga om, men en tydligare distinktion gjorde sig nu gällande mellan dives och pauper (rik/fattig) – inte bara i form av fler rika, utan även ett växande intresse för Jesu fattigdom som livsideal.
Fattigdomsvurmen hängde samman med den helige Fransiscus. Nytestamentliga verser av central betydelse: Matteus 6:24 (du kan inte tjäna både Gud och Mammon); Matteus 19:23–24 (det är lättare för en kamel att passera ett nålsöga…); Lukas 12:13–22 (förkastande av ackumulation); Lukas 12:33 (sälj allt vad ni har, giv allmosor); Lukas 16:19–31 (hur tiggaren Lazarus kommer till himlen).

Kapitel 6 ägnas åt pengarnas betydelse för den gryende statsmakten. Jacques Le Goff påpekar dock att det inte på allvar går att tala om stater förrän år 1789.
Hansan var aldrig en stat, men blev till en mäktig stormakt i Östersjöregionen. De handlade främst med silvermynt och sökte hindra utbredningen av guld. Dock lyckades aldrig Hansan med att reducera antalet myntsorter som cirkulerade i regionen. Här stod även en maktkamp mellan Visby och Lübeck. Visby inriktade sig på beskydd av tyska köpmän som handlade med Ryssland. Men från slutet av 1100-talet dominerade Lübeck.

Av särskilt intresse är 1200-talet, närmare bestämt “det långa 1200-talet” (1160–1330). Detta var tiden för de stora kyrkliga debatterna om ocker, med dominikaner, franciskaner och skolastiker.

Varför ökade behovet av pengar under 1200-talet? Svar: de behövdes för att flytta sten. Man slutade bygga timmer, till förmån för sten, som var brandsäkrare men dyrare. Sjukhus, kanaler, broar och rådhus. Och så de gotiska katedralerna, där stanflyttandet krävde enorma lönekostnader – att dessa byggen skulle ha förlitat sig på ideellt arbete är en myt.
Men framför allt behövde städerna bygga och reparera fortifikationer. Detta för att skydda sig mot angrepp med den nya eldvapnen. Här har vi alltså kopplingen till den militära revolutionen, som betonas av Robert Kurz. Städernas försvar mot kanoner krävde innebar att de måste ta upp skatt och skatteinsamlandet krävde ett medium – pengar.
Skatteintäkterna räckte sällan hela vägen. Städerna blev skuldsatta. Så tidigt som det finns bevarade balansräkningar, finns även spår av offentlig skuld. Dessa balansräkningar hör f.ö. till de första dokument som skrevs på papper.

Senmedeltida krigföring kostade inte särskilt många människoliv. Däremot kostade krigen pengar, stora pengar. Ju mer pengar som cirkulerade, desto lönsammare blev det att tillfångata sina fiender i stället för att döda dem.

Medeltida stadsbor konsumerade f.ö. förbluffande mängder kött. Slaktarna var en speciell kategori: rika, mäktiga och djupt föraktade.

Utbredningen av pengar och lönearbete ledde till en våg av kravaller och strejker kring år 1280. Omkring samma tid uppträdde – för första gången i historien – uppfattningen att tid är pengar. Jacques Le Goff talar om en framväxande tidsekonomi i det sena 1200-talets städer.

Väldigt rika människor tenderade att finna tre huvudsakliga användningsområden för pengar:
1. Köpa mark.
2. Finansiera fortifikationer åt den egna staden (eftersom skatteintäkterna inte räckte).
3. Donera pengar till kyrkan för att säkra sin frälsning i det efterkommande.

Penningbehovet under 1200-talet säkerställdes främst genom silverbrytning. Vissa gruvarbetare lyckades behålla kontrollen över sina egna gruvor – enligt Jacques Le Goff var detta de första arbetarkontrollerade industrierna. Därtill återupptogs slagandet av guldmynt.

Småmynten cirkulerade också i ökad omfattning under 1200-talet. Dessa småmynt av koppar motsvarade en limpa bröd och utgjorde samtidigt normen för allmosor.

Mynt slogs alltså både av koppar, silver och guld – trimetallism. Därtill förekom i vissa sammanhang kontering i avsaknad av mynt. Detta underlättades av att Leonardo Fibonacci introducerat siffran noll i Liber Abaci (1202).

Though monetary circulation remained fragmented, it was organized within a regional framework, the various coins circulating within a certain area having more or less fixed values in relation to each other.

(Något som inte tas upp av Jacques Le Goff, är växelkursernas astrologiska aspekt. Under stora delar av antiken och medeltiden var det vanligt att kursen mellan guld och silver var fastspikad vid 1:13?. Detta uttryckte inget förhållande mellan tillgång och efterfrågan, utan ett förhållande mellan solen och månen. Det går ju ungefär 13? månader på ett år. Detta är en aspekt som betonades av Bernard Laum i Heiliges Geld (1924) – en bok som knappast kan räknas som aktuell forskning, men som refereras av Robert Kurz och f.ö. även av David Graeber.)

Detta var läsanteckningarna för kapitel 1–6. Resten kommer vid senare tillfälle. Kolla även in excerpterna ur bokens avslutningskapitel.