Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 3), om det logiska och det historiska

Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert. Nedanstående gäller kapitlen 2 och 3.

Robert Kurz tar alltså spjärn mot två sätt att läsa Marx’ Kapitalet.

De nyortodoxa (t.ex. Wolfgang Fritz Haug) företräder en premonetär värdeteori.
Enligt dessa kommer varuformen (och därmed värdeformen) före penningformen – inte bara logiskt, utan även historiskt.

Neue Marx-Lektüre (NML) (t.ex. Michael Heinrich) företräder en monetär värdeteori.
Penningformen är alltså det primära: ur den kan värdeformen härledas. Enligt NML är detta en strikt logisk utsaga, medan historieforskning betraktas som en separat sak. Historiska frågeställningar ignoreras helt av Heinrich.

Robert Kurz står närmare det senare lägret. Just därför lägger han mest krut på att polemisera mot det. Att kapitalismen inte kan existera utan pengar håller han med om. Men samtidigt menar han att penningformen aldrig kunnat bli allmän utan att ha värdeformen som sin logiska förutsättning.
Han menar att den monetära värdeteorin är otydlig i fråga om sitt eget omfång. Vad betyder det att “värdet i sig” inte är en “substans” som föregår pengarna? Påståendet kan tolkas reallogiskt, framställningslogiskt eller historiskt. Förhållandet mellan dessa nivåer förblir oklart. Michael Heinrich betonar inte bara hårdare än Hans-Georg Backhaus att penningen är primär, utan han flyr även längre bort från den historiska problematiken.

Frågan om det historiska sambandet mellan värdeform och penningform kan inte överlåtas enbart till den historivetenskapen som institution. Det rör sig om en fråga med alldeles central betydelse för möjligheten till en kritisk teori om kapitalet.

Båda de två nämnda Marx-läsningarna faller in i en endimensionell förståelse av förhållandet mellan det logiska och det historiska. Nyortodoxin ser en (komplex) identitet, där allt i slutändan blir ontologi. För NML försvinner den historiska aspekten, så att endast kapitallogiken kvarstår.

Was fehlt ist die Dimensionierung des Logischen durch das gerade nicht-ontologische, von tiefen Brüchen gekennzeichnete Real-Historische in seiner Uneinheitlichkeit.

Enligt Robert Kurz betyder detta att vi måste skilja mellan:
1) förmoderna samhällen;
2) kapitalets tidigmoderna konstitution;
3) den redan konstituerade kapitalrelationens fortgång på egna grundvalar.
En kategori som “pengar” har inte nödvändigtvis en logik som är giltig genom alla dessa tre sammanhang. Tvärtom!

Varke de nyortodoxa eller NML lyckas få grepp om frågan om hur kapitalet uppstod. Nyortodoxa marxister tänker sig en ontologisk princip som vecklar ut sig genom historien, med kapitalismen som blott ett steg på vägen från feodalism till socialism. Sådan ontologi avfärdas av NML, som i stället upplöser frågeställningen i ren Darstellungslogik. Båda positioner förfelar alltså det verkliga, historiska brott som skett.

Begreppet “nischform” sätts under luppen i tredje kapitlet. Författaren ägnar sig här åt självkritik utan att vara särskilt tydlig med saken.
När de nyortodoxa marxisterna ska förklara penningens och varuhandelns marginella roll i förkapitalistiska samhällen, tar de till begreppet “nischform”, skriver Robert Kurz. Själv gjorde han detsamma ända tills häromåret. Alltså, han hävdade att “varuproduktionen endast var marginell i förmoderna samhällen”, att varuformen där var en “nischform” som fungerade enligt formeln W–G–W (till skillnad från kapitalets tillväxtformel G-W-G’). Men i sin sista bok polemiserar Robert Kurz resolut mot en sådan uppfattning. Det fanns ingen varuform eller penningsform i förkapitalistiska samhällen.

Mynten som existerade i den förmoderna världen var någonting väsensskilt från det som vi nu känner som “pengar”. Och omvänt: i det historiska ögonblick då en penning- och varuformen faktiskt ger sig tillkänna, om så bara i en marginell “nisch”, då handlar det om kapitalets tidigmoderna konstitutionsprocess.

“Människans anatomi ger nyckeln till apans anatomi” – så skrev Marx en gång i sitt anteckningsblock. Uppenbarligen hade han just då blivit redlöst berusad på hegeliansk framstegsmetafysik. Sådant kan hända den bäste, men att marxister in i vår tid har upprepat den misslyckade naturmetaforen är desto besynnerligare. Fel, fel, fel!
Borgerlig ekonomi ger på intet vis “nyckeln till antikens ekonomi”, eller något liknande. När nutida betraktare kan blickar bakåt och ser varumarknader och penningväsen, fast i enklare form, då är detta bara ett exempel på hur framstegstänkandet är en fetisch. Mynten under antiken var inte en “enklare” form än dagens pengar, utan de var någonting helt annat, minst lika komplext.

Metodologisk individualism står mot dialektiskt totalitetstänkande. Enligt det senare är helheten någonting annat än summan av enskilda handlingar, eftersom handlingarna preformeras av helheten.