Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 2), om kategorierna hos Marx

Fortsätter att posta läsanteckningar från Geld ohne Wert.

För vardagsförståndet, liksom i den ekonomiska vetenskapen, framstår pengar i sig som ett neutralt föremål. Man kan fördela eller använda dem mer eller mindre rättvist, mer eller mindre rationellt, men användandet kan begripas som skilt från pengarnas sakliga existens.
Vi har då, enligt modell från den moderna naturvetenskapen, en tydlig polaritet mellan det rena objektet och det rena subjektet. Objektet är det givna (pengarna), subjektet är det som handlar (politiskt) eller förnimmer (vetenskapligt).

Såsom positiv kategori är penningen motsägelsefull: Å ena sidan uppfattas pengar som naturligt, å andra sidan som en genialisk uppfinning som bevisar människans förnuft.
Ekonomikritisk teori begriper penningen som negativ kategori genom att ta denna motsägelse på allvar. Detta genom att fråga hur penningen blivit centrum för en pseudonaturlig dynamik, där abstrakt tillväxt blir till ett självändamål.

När vi talar om pengar, talar vi alltså om kapitalism, för endast i denna historiska formation har penningen antagit karaktären av självständig social fetisch och som övergrupande sammanhang med sina egna, kvasiautomatiska lagbundenheter. Enligt denna begreppsbestämmelse måste pengarna begripas som ett historiskt begränsat fenomen.

Svårigheten uppstår vid det faktum att olika former av pengar, framför allt givna mängder av ädelmetall som från 600-talet f.v.t. präglades till mynt, uppenbarligen fanns långt innan kapitalismen; spåren sträcker sig faktiskt ända tillbaks till förhistoriska tider.

Här kommer vi till frågan om första kapitlet i Kapitalet, där Marx presenterar de två kategorierna varor och pengar, för att diskutera dess inbördes relation. Detta görs innan framställningen når till den punkt där kategorin kapital introduceras.
Är den logiska ordningsföljden i dispositionen av Kapitalet även att förstå som en historisk ordningsföljd? Ja, svarade Engels som hävdade “enheten av det logiska och det historiska”. Inspirationen kom från Hegel, som i samma termer hade talat om Världsandens inre kontinuitet genom epokerna; Historien var för Hegel blott realiserandet av en transhistorisk princip.

Band tre av Kapitalet författades delvis av Engels, som där hävdade att varuutbytet (och därmed även varuformen) hade existerat sedan förhistorisk tid. Följaktligen påstod Engels: “värdelagen har alltså härskat under en period av fem till sju årtusenden”.

Mycket av detta har även tagits upp av Anders Ramsay i hans artikel “Marx? Vilken Marx?“. Ett kort citat därifrån:

Dessutom var det en utbredd uppfattning hos Kautsky och övriga teoretiker inom arbetarrörelsen att Marx hade analyserat en fas i det kapitalistiska produktionssättet, kännetecknad av fri konkurrens om genomsnittsprofiten. Denna fas i kapitalismen hade enligt denna tolkning föregåtts av ett produktionssätt baserat på så kallad enkel varuproduktion, där producenterna utbytte sina arbetsprodukter med varandra till deras faktiska värde, motsvarande det arbete som förbrukats vid deras produktion, vilket analyseras av Marx i de första kapitlen av Kapitalet.

Robert Kurz påvisar alltså hur teorin om “enkel varuproduktion” bygger på en hegelsk metafysik – en identitet mellan ontologi och historisk process. Trappstegsteorin om produktionssätten, som blev central i marxismen, gjorde kategorier som arbete, varor och pengar till universella formbestämmelser.
Även om detta i hög grad kan skyllas på Engels tolkning och popularisering av Marx, gav Marx sitt bifall. Det kan konstateras att Marx förordade ett ontologiskt eller antropolitiskt begrepp om “ekonomi”.
Inom marxismen etablerades ett konsensus, delat av såväl positivister som hegelianer, om att “ekonomin” var en allmänmänsklig kategori. Det var en stor förtjänst att Hans-Georg Backhaus och Helmut Reichelt bröt detta konsensus, då de försvarade sin Neue Marx-Lektüre mot ortodoxa angrepp under 1970-talet.

Här finns alltså två motstridiga tolkningar av Marx. Rent filologiskt går det att finna belägg för båda. Det tycks som att Marx själv var osäker på vart hans egen framställningsform skulle leda honom, men att han accepterade Engels hegelianska tolkning.

Men i slutändan handlar det inte bara om en filologisk strid om den “korrekta” tolkningen av Marx formuleringar, vilka förblev oavgjorda. Snarare pekar motsägelserna i den marxska argumentationen på reella motsägelser i den historiska utvecklingen. Olikartade tolkningar av detta resulterar ofrånkomligen i motstridiga konsekvenser i fråga om kritiken och övervinnandet av kapitalismen.

Robert Kurz förklarar att han vill fiska upp dessa motsägelser ur den filologiska soppan, spetsa till dem och klargöra vad som står på spel.

Läsanteckningarna fortskrider långsamt och grundligt. Det här inlägget motsvarar det första av tjugo kapitel i boken.

Endast en kommentar ↓

#1 COPYRIOT | Geld ohne Wert – läsanteckningar (inledning) on 16 April 2013 at 10:32 am

[…] COPYRIOT | Geld ohne Wert – läsanteckningar (del 2) on 14 April 2013 at 4:12 […]

Kommentera