Krisen, del 98: Låntagare mot långivare – en evig klasskamp?

Via den eminenta bloggen Maskinskrift tipsades jag om boken Paper Promises, skriven av ekonomijournalisten Philip Coggan. Helt kort kan jag säga att det är ett av de mer fascinerande exemplen på borgerlig kristeori som jag har stött på. Ett referat har sin givna plats i krisserien. Just nu håller jag mig till bokens inledningskapitel.

Philip Coggan har en idé om historien som klasskamp. Genom århundradenas lopp strider två klasser mot varandra: gäldenärer (låntagare) mot borgenärer (långivare).

Man kan se den ekonomiska historien i sin helhet genom denna optik: en strid mellan dem som lånar pengar och dem som lånar ut.

Historiesynen är givetvis helt oförenlig med den kritiska teori som t.ex. företräds av Robert Kurz i Geld ohne Wert. Robert Kurz hävdar ju att det vi kallar pengar alls inte existerade före den moderna kapitalismens uppkomst (och inte heller kommer att existera för alltid). Philip Coggan ser däremot pengar som någonting naturgivet, vilket låter honom skriva sin klasskampshistoria från antiken till framtiden.

Paper Promises tar avstamp omkring sekelskiftet 1900, då den politiska striden i USA tycktes stå mellan bönder (låntagare) och bankirer (långivare). Bönderna hade lånat pengar för att köpa mark och maskiner, för att sedan förlora stort på sjunkande matpriser i långa depressionen. De samlades i den så kallade populiströrelsen, som i presidentvalet 1896 slöt upp bakom sin kandidat William Jennings Bryan. Han agiterade mot gulmyntfoten och förordade övergång till bimetallism, alltså att dollarmynt skulle få präglas även i silver. Ökad penningmängd skulle leda till en inflatorisk effekt, gynnsam för bönderna: urgröpta skulder, högre matpriser.

Industriarbetarna i USA var dock föga lockade av populisternas program. För dem skulle dyrare mat enbart betyda lägre levnadsstandard. Inte heller hade de några nämndvärda skulder som inflationen kunde gröpa ur.
William Jennings Bryan förlorade presidentvalet 1896 med liten marginal, liksom i de två följande valen. Guldmyntfoten stod fast, men penningmängden ökade ändå, tack vare nya guldfyndigheter i Alaska. Sedan kom första världskriget som i praktiken satte punkt för guldmyntfotens historiska epok. Philip Coggan menar således att William Jennings Bryan trots allt kan betraktas som stridens segrare.

The last link to gold was severed in 1971. There is a fundamental difference between this paper money system and the metallic standard it replaced. Gold is no one else’s liability; you can own it outright. Paper or electronic money is always a claim on someone else, whether a bank or a government. Modern money is debt and debt is money.
It is no coincidence that debt levels have exploded in the last forty years, culminating in the credit crisis of 2007 and 2008 from which the world is still recovering.

Ändå hör inte Philip Coggan till det högerborgerliga läger där 1971 betraktas som ett syndafall. Han är noga med att inte välja sida mellan låntagare och långivare. Snarare vill han tygla konflikten och förordar en gyllene medelväg:

When money is too sound, economic activity can contract because consumers and companies are crushed under the burden of their debts. But when money is too weak, economic activity can also break down; there is no incentive to save and supermarket shelves are bare. /…/
Getting the balance right is all-important.

Nuvarande kris förklaras alltså av att “balansen” har gått förlorad – att skuldberget växte bortom det rimligas gränser. När skedde då detta? “Det är svårt att definiera en ‘korrekt’ nivå, men det tycks uppenbart att balansen bröts någonstans under de senaste tjugo åren”, skriver Philip Coggan.

När väl lånen löper ut, ställs “rika långivare mot fattiga låntagare, skattebetalare i den privata sektorn mot anställda i den offentliga sektorn, inhemska väljare mot utländska obligationsägare”. Endast en sak är säker i dessa strider, menar Philip Coggan: skulderna kommer aldrig att återbetalas fullt ut.
Alternativen är konkurs eller inflation. Konkurslinjen innebär att stater, företag och individer tillåts gå i formell konkurs, så att de endast återbetalar delar av sina skulder. Inflationslinjen innebär ett slags indirekt konkurs: skulderna återbetalas, men i pengar som förlorat i köpkraft. (Och hepp, så var krisen löst.)

Även om jag inte har mycket till övers för den egenartade klasskampsteorin, är Paper Promises en mycket välskriven bok. Inte dominerad av utfyllnadsmaterial, som nästan alla amerikanska fackböcker, utan späckad. Det märks att författaren är brittisk och kommer från The Economist. Återkommer till de övriga kapitlen.

6 kommentarer ↓

#1 manen on 11 April 2013 at 5:15 pm

“Nuvarande kris förklaras alltså av att “balansen” har gått förlorad – att skuldberget växte bortom det rimligas gränser. När skedde då detta?”

Gissar på att det började under det tidiga åttiotalets(kronologiskt alltså aka ~1980) inledning, såg en ekonomi-professor på MIT(på gamla google-video tror jag) som menade att finans/skuld-krisen började på åttiotalet i och med att amerikanska reallöner planade ut mer eller mindre då och amerikanska hushåll istället för att spara började låna i större utsträckning.

#2 Anon on 11 April 2013 at 8:28 pm

Vad anser du om det islamska lånesystemet?

#3 rasmus on 11 April 2013 at 8:58 pm

Anon: Känner noll behov av att hysa åsikter om lånesystem.

#4 Swedish Dissident on 12 April 2013 at 9:36 am

Tänkte bara uppmärksamma om att det måste ha blivit tokigt med din krisserienumrering i samband med ett par inlägg, såvida jag inte har missförsått något – det står del 95 respektve 96 på två olika inlägg.

#5 rasmus on 12 April 2013 at 7:07 pm

Swedish Dissident: Tack för påpekandet! Vet inte hur jag lyckades felnumrera, men nu är det fixat.

#6 Alex Rowe on 16 April 2013 at 7:37 pm

Spännande. Jag har inte heller mycket till övers för Coggans teorier, men tycker att hans idéer är intressanta att jämföra med till exempel David Graebers tankar om skuld http://www.lrb.co.uk/v34/n09/benjamin-kunkel/forgive-us-our-debts.

Här (http://www.youtube.com/watch?v=gnpBdMMrIYU) kan man se Coggan själv prata om krisen.

Tycker du är lite väll kategorisk när du dömer ut amerikanska fackböcker.

Kommentera