Krisen, del 96: Elisabeth Langby om demokratins kollaps

Nu har jag läst klart Vinter i välfärdslandet från 1984. Måste säga att jag blev imponerad av bokens kyliga klarhet, även om jag inte köper alla resonemang.

Elisabeth Langby var politiskt mörkblå: moderat i Sverige, republikan i USA, ett tag även styrelseledamot i MRR. Vinter i välfärdslandet möjliggjordes av att Sture Eskilsson fixade stöd från SAF.
Likväl är boken inget propagandastycke för högerpolitik. Tvärtom påpekade Elisabeth Langby att det är lika kört oavsett om politiken svänger åt vänster eller åt höger. Kristeorin är inte borgerlig utan tragisk. Kuriöst nog pryds andra upplagans baksida av en hyllning signerad Jan Myrdal: “Envar vet ju att hon har rätt.”

Välfärdsstaten har byggts upp i strid mot den ekonomiska verkligheten. /…/ Vi har velat ha en annan inkomstfördelning än den som naturen själv skapar. /…/ Vi vill skapa det perfekta samhället. Med staten som vapen slåss vi mot slumpen och orättvisan. /…/
Marknadssystemets darwinism har byggts bort. /…/ I Sverige skall ingen behöva svälta, sova under broar, gå i trasiga kläder, nekas utbildning eller gå ifrån sitt hem. /…/
Vi har skapat en ny verkliget. Det är den verkligheten människor förlitar sig på och planerar efter. I och med att välfärdsstaten finns har människor rätt till den.

Det finns ingen rättvis formel för att montera ner en välfärdsstat.” Med dessa ord beskriver Elisabeth Langby sin kärntes. Även om välfärdsstaten är omöjlig och kanske var ett misstag, är den nu en verklighet och ett löfte. När den väl finns, kan den inte göras ogjord. Det är meningslöst att i efterhand förorda en nattväktarstat, skriver hon.

Överkonsumtionen skapar ett olösligt dilemma; välfärdsstaten byggdes för att skapa ett rättfärdigt samhälle. Men /…/ det finns ingen rättfärdig väg att minska den offentliga sektorns omfång. En “social nedrustning” må generellt förespråkas av vissa men den kommer att uppfattas som orättvis, när den genomförs.
Därför, vad än de politiker gör, som måste hantera en överkonsumtion, kommer de politiska institutionernas legitimitet att sjunka. /…/ Dörren öppnas för politisk omvälvning, en omvälvning som kan vara av dramatiskt och våldsamt slag.
Min tes lyder således, att när ett demokratiskt samhälle har en kronisk överkonsumtion utsätts det politiska systemet för ett allvarligt hot. Demokratin, i ordets fulla betydelse, upphör att existera.
Sverige har en kronisk överkonsumtion. Enligt min tes leder den till att den svenska demokratin ersätts av ett annat politiskt system.

Centralt i boken är alltså frågan om statens överkonsumtion. När andra upplagan utgavs, krisåret 1993, sköt statsskulden i höjden och bokens tes såg ut att besannas. Efter 1990-talets mitt har dock Sverige minskat sin statsskuld, räknat som andel av BNP, medan däremot hushållens skulder har ökat drastiskt.
Om en skenande statsskuld kan leda till en kollapsad demokrati, så som Elisabeth Langby profeterade – vart leder då ett växande skuldberg som ligger på hushållen? Möjligtvis till en annan typ av potentiell demokratikollaps. Spekulera gärna kring saken i kommentarsfältet!

Det finns inte många stabila demokratier i historien och, följaktligen, inte många stabila demokratier som har brutit samman. Men det finns ett par. Närmare bestämt, det existerar tre sådana exempel: det antika Aten och moderna tiders Chile och Uruguay.

Parallellen till Aten som utvecklas i boken finner jag synnerligen långsökt, om än suggestiv. Chile väljs bort eftersom USA var inblandade i kuppen 1973. Uruguay är däremot ett intressant fall, eftersom det demokratiska systemet nedmonterades gradvis under ett antal år.

Från att ha varit en av världens första välfärdsstater, drabbades Uruguay från 1958 av budgetunderskott och inflation. När inflationen åt upp lönerna svarade arbetarna med strejker. De demokratiskt valda regeringarna svarade från med undantagstillstånd och censur, vilket gradvis trappades upp. Först i juni 1973 blev militärdiktaturen ett faktum.

Varje steg mot det totalitära samhället hade “praktiska orsaker”, det var till synes det enda att göra i det läge som rådde. /…/
Efter några år växte en stadsgerilla fram. Gerillan var inte halvvilda ungdomar som tappade besinningen. Det var inte kriminella som blev terrorister. Det var inte en ungdomsliga som plötsligt beväpnat sig. Det var inte iscensatt från Moskva. Vad var då Tupamaros, som gerillan kallades?

Det var de utbildades revolt. Det var lärare, präster, studenter, företagare, butiksägare, läkare, ekonomer, till och med pensionärer som utgjorde Tupamaros; den våldsamma reaktionen mot välfärdsstatens svek.
När gerillan väl fanns svarade regeringen med ökat förtryck. Uruguays militär som (till skillnad från i resten av Latinamerika) inte lagt sig i politiken, sattes in mot gerillan. Folk alienerades alltmer. Statens legitimitet var helt försvunnen.

Halvvägs in i boken uppställer Elisabeth Langby en tabell över de paralleller som hon tyckte sig se år 1984:

Aten Uruguay Sverige
Handeln ökar 700 f.Kr. 1851 1800
Tillväxten startar 650 f.Kr. 1860 1870
Politiska inflytandet breddas 590 f.Kr. 1903 1909
Allmän rösträtt införs 462 f.Kr. 1918 1918
Välfärdsstaten utvecklas 479 f.Kr. 1903 1932
Ekonomiska basen sviktar 404 f.Kr. 1950 1965
Ekonomisk kris 404 f.Kr. 1958 1976
Demokratin urholkas 404 f.Kr. 1966 ?
Demokratin faller 212 f.Kr. 1973 ?

Jag tror, att vi i Sverige kommer att få se en parallell till Uruguays demokratiska sammanbrott. Min prognos för Sverige är, att vi får en politisk pakt, en legering av partier och intresseorganisationer. Denna pakt vill med alla metoder lösa krisen. /…/
Överkonsumtionen kan inte fortsätta hur länge som helst. Det kunde den inte i Aten, inte i Uruguay och det kan den inte heller i Sverige. Om inte förr, kommer överkonsumtionen bringas till ett slut, när utländska banker nekar att ge nya lån. Då kommer politikerna att se ett ökat samarbete över parti-, block- och intressegränser som den enda möjliga vägen. /…/ Folk måste få det väsentligt mycket sämre. /…/
Den berömda Saltsjöbadsandan väcks till liv igen och får ett vidare innehåll. Den utsträcks från att enbart handla om arbetsmarknaden till att gälla ekonomin och hela samhället. De politiska motsättningarna förhandlas bort. /…/
Det politiska etablissemanget smälter samman. Kallt och beslutsamt enas styresmännen om en politik som gynnar den stora exportindustrin med devalveringar, strejkstopp och ökad styrning av näringslivet. De centrala fackliga organisationerna ser, som en del av paktens arbete, till att löntagarna accepterar ständigt sjunkande reallöner.

Här börjar alltså det som Elisabeth Langby kallar för den fjärde fasen. Hon betonar att vägen till diktatur går via undantagstillstånd, utan att den ledande pakten haft någon sådan ambition från början. I stället åberopas “omständigheternas krav”.

I fas fyra kommer vi liksom i Aten och Uruguay under en följd av år bibehålla de demokratiska institutionerna och de demokratiska maneren. Partier och val, utspel och debatter kommer att finnas kvar. På ytan kommer det i mycket att se ut och låta som förut. Men på samma sätt som demokratin annat än formellt hade slutat existera sex år innan militären slutligen tog över i Uruguay eller när den politiska dissidenten Sokrates tvingades tömma giftbägaren i Aten år 399 f.Kr., på samma sätt kommer demokratin att ha upphört att existera.

Frågorna vi kan ställa oss är dels om boken är relevant någonstans i dag, dels hur dess eventuella relevans i Sverige förändras av att skuldbördan i har överförts från staten till hushållen.

32 kommentarer ↓

#1 kjell on 9 April 2013 at 9:35 am

…Rasmus, jag häpnar över din produktivitet, jobb-linjen är det inget fel på iaf.
Jag får väl ställa om min fråga från den 5 april #2 Krisen 91;

” ..en fundering;
Är inte “krisen” i alla de former (som beskrivs föredömligt i krisserien) just en förutsättning för kapitalismen, utan kris ingen kapitalism, alternativet ex ett feodalsamhälle, det kan vi inte acceptera, då det inte är demokratiskt.
Är kapitalismen(terrorbalansen) ett pris vi får betala för att gå och rösta?
De utopier jag känner till, är väl mest just utopier dvs tankekonstruktioner.

I övrigt håller jag med om att “krisserien” är det mest intressanta man kan läsa i svensk skriftställning just nu.”

Skulle vi stå ut med en “upplyst despotism”? Det är väl de vi har just nu i EU, ECB i Bryssel styr efter bästa förmåga.

#2 Albert on 9 April 2013 at 1:14 pm

Om det citerade stycket direkt efter tabellen ska motsvara tillståndet “Demokratin urholkas” så tycker jag det beskriver rätt väl var vi befinner oss just nu.

“ökat samarbete över parti-, block- och intressegränser” osv.

En komiker föreslog att man skulle slå ihop S och M och kalla dem “socialmoderaterna”. Men det är inget skämt utan händer på riktigt. För att använda Chomskys ord, “man måste läsa partiprogrammen med förstoringsglas för att över huvud taget hitta någon skillnad”. M är det nya arbetarpartiet osv. “De politiska motsättningarna förhandlas bort.”, “Det politiska etablissemanget smälter samman.”. Jag påstår att det är en bra beskrivning av vad som händer just nu.

Frågan är om nästa station för Sverige blir Langbys “fas fyra”. Det känns inte helt osannolikt. Samtidigt brukar framtiden överraska så det går inte att vara säker på någonting.

#3 Viktualiebrodern on 9 April 2013 at 1:16 pm

Jag tror att det faktum att skulden är mera individualiserad än kollektiv innebär att vi inte kommer att se en starkare och brutalare centralmakt, som i Uruguay, utan en upplösning av staten som sådan.

För det talar också dynamiken med EU:s överstatlighet – “overshoot” – vars logiska fortsättning är en “undershoot”, dvs en upplösning i betydligt mindre enheter än den gamla nationen.

Mekanismen blir nog att de mera resursstarka, eller de som *upplever* sif som mera resursstarka, dvs invånare i råvarurika områden, avsöndrar sig.

Därför förstår jag inte vare sig den nostalgiska “höger” som drömmer sig tillbaka till ett “Sverige” före EU, eller de som argumenterar för EU för att motverka “krig mellan nationalstater”.

Nationalismen som idé, både som inspiration eller som rött skynke, är (för lång framtid) irrelevant och överspelad.

#4 kjell on 9 April 2013 at 2:05 pm

Viktualiebrodern, är det feodalism du syftar på?

#5 Viktualiebrodern on 9 April 2013 at 2:26 pm

#Kjell
Jag har ingen aning om var det hamnar, men visst kan man tänka sig någon sorts residual centralmakt som lokala, ytterst på egen våldsmakt vilande, autonoma enheter betygar mångordig och motsvarande innehållslös trohet till.

Men att *förutspå* framtiden är lite väl “crackpot”, till och med för mig…

Men där i världen råvaror värderas högt (och det gör de inte bara i lågutvecklade länder utan blir också i högutvecklade när skulderna skall betalas) och dessa råvaror inte samvarierar geografiskt med där skulderna finns – där uppstår separatistiska rörelser. Även om separatismen förs fram med något irrelevant argument, som religionen eller vargfrågan.

#6 johan on 9 April 2013 at 2:34 pm

Gör det nån skillnad alls? Hittills har väl skuldbördan i slutänden ändå hamnat hos staterna, när hushållen inte längre kan betala och bankerna måste få hjälp?

#7 JN on 9 April 2013 at 3:15 pm

Är inte Grekland och USA väldigt bra nutida exempel på den sakta eroderingen av demokratin via undantagslagar? Känns som Sverige kommer hamna ganska sent på just den bollen, även om ovan refererade samförståndsanda, nödvändighetspolitik och samling i mitten utgör en separat form av urholkning där Sverige kommit ganska långt. Jag tror att SD kan komma att bidra till detta, genom att de andra partierna alltid kommer kunna hänvisa till dem för att motivera allsköns blocköverskridande överenskommelser.

#8 kcl on 9 April 2013 at 4:52 pm

Jag läste Langbys bok för längesedan och man kan väl säga att vad gäller Sverige fick hon rätt om konsensus men fel om metoderna för konsensus. (Hon missade också att en hel del av de strukturella förändringarna, t.ex. pensionssystemet hade sina största effekter med 10-15 års fördröjning – dagens årligen återkommande debatt om “bromsen” i pensionssystemet.) En annan sak som Langby inte tänkte sig var att mycket av åtstramningarna skulle göras självreglerande, t.ex. genom premiepensionssystem och liknande. Denna modell kan man säga genomfördes i Sverige, den hade rent av en föregångare i 1980-talets Danmark, och den låg också till grund för de tyska Hartz I-IV överenskommelserna.

En annan sak är det som händer i Sydeuropa i form av kapitalkontroller (Cypern), överväganden om konfiskation av sparmedel (Cypern), haircuts för obligationsinnehavare som var skyldiga att äga statspapper (Grekland, 2012), konstitutionella kriser p.g.a. nedskärningarna i Portugal. En mildare men lika fullt strukturell pågående kris i Italien som förlamat det politiska systemet, liknande problem i Frankrike etc. De undantagslagar som direkt kan kopplas till den ekonomiska krisen är fortfarande ganska få, men de blir alltfler i krisländerna. (Att det finns undantagslagar är förvisso sant, men de som berört medborgerliga rättigheter, personliga friheter mm mer direkt, har hittills haft ganska svag direkt koppling till den ekonomiska krisen, Cyperns undantagstillstånd är förmodligen det enda exemplet.) Man kan också lägga till den lågintensiva konstitutionella kris som finns i Spanien i konflikterna mellan regionerna och centralregeringen.

De konstitutionella kriser som verkar följa av eurokrisen ligger på tre nivåer:
– kriser som berör ekonomiska frågor på makronivå
– kriser som berör individuella rättigheter
a) ekonomiska rättigheter
b) personliga & politiska rättigheter
– kriser som berör det politiska systemets funktionssätt.

Italien och Grekland är ganska bra exempel på kriser som berör det politiska systemets funktionssätt som helhet, ironiskt nog är det i båda fallen effekter av försök att stabilisera det politiska systemet tidigare.

Spanien berör framförallt frågor om bidrag till staten.

Portugal och Cypern är de tydligaste exemplen på när individuella ekonomiska rättigheter berörs, och Cypern även vad gäller det undantagstillstånd som presidenten införde.

Notera gärna att den lösning som krävdes på Cypern står i strid med den fria rörligheten för kapital. För att rädda euron måste den inre marknaden dö, om man ska vara ironisk.

Man kan väl säga att Langby delvis fått rätt, men i väsentliga avseenden på ett annat sätt än hon verkar ha tänkt sig.

#9 Magnus on 9 April 2013 at 10:56 pm

Intressant. Langby har nog rätt i att man inte helt öppet – och under demokratisk debatt om saken – kan avveckla välfärdsstaten med fredliga medel. När den väl etablerats och ett par generationer knutit sina livsprojekt till den så ter den sig självklar och nästan oangriplig. Ska man avskaffa den får man göra det under sken av att man tar den till en annan nivå, eller har andra prioriteter som ändå inte skulle slå ut välfärden.

Jämför hur järnvägar och vägnät här i landet har fått trashas under minst tjugo år och det har varit huggsexa på tågoperatörssidan, med ständiga glädjeofferter och tågleder som lägger sig i backen för minsta snöfall. Det finns en marknadslogik här, men föränringarna har sålts in under hänvisningar till att tågen skulle bli snabbare (sant) och billigare (tveksamt) eller klimatvänligare. Eller jämför med hur man bollat runt med den högre utbildningen. Man avrustar en gammal verksamhet som fungerade bra, och som i stprt sett var tidsenlig och fullt modern, och hänvisar till att det ska moderniseras, men undviker en diskussion om denna moderniserings natur.

En annan sak som Langby inte kunde förutse är förstås EU-inträdet och att Sverige har kommit med i en gemenskap med allt mer federalistiska tendenser, där beslutsfattande och debatt förskjuts bort från Sverige och det blir känsligt att diskutera gränserna för det nationalstatliga beslutsfattandet. Vi har nu en hel generation – de födda efter 1980, ungefär – som aldrig i någorlunda vuxen ålder har sett politiker med en öppet problemorienterad approach och en tilltro till at de kan diskutera vissa alternativ med vanligt folk och sedan välja vad som passar bra. Istället har vi partier som är valmaskiner, en armé av konsulter och ständigt skiftande prioriteringar. I dagens svenska politiska retorik sätts villkoren alltid av någon halvsynlig utanför rummet och denne någon måste man anpassa sig till.

#10 Olof on 9 April 2013 at 11:05 pm

Jag hänkar på inbjudan till spekulation…
Hushållens skulder ärvs ju inte till skillnad från stadsskulden. Dvs. dödsboets eventuella underskott riskerar alltså att bli kreditgivarens förlust. Som det fungerar idag alltså. Men om hushållens skulder blir en allt större del av skuldmassan kanske långivarna börja ägna sig lite mer aktiv revenue protection på det regulatoriska området. Så barnen i framtiden ärver föräldrarnas skulder. Krediten var ju trots allt en inteckning av framtida inkomster och någon måste ju leverera dessa.

#11 Jesper Nilsson on 10 April 2013 at 9:06 am

@olof : Det är en sanning med modifikation. Mycket av hushållens skulder är idag säkrade i tillgångar som förut såg som normala arvegods (mark, kapitalvaror och boenden). Man kan givetvis låta dessa eventuella arvegods också försvinna med dödsboet. Men i längden kan man ju spekulera i om detta inte också skapar än mer skulder (någon måste belåna ett nytt hus då man inte ärvt sina föräldrars osv).

#12 Thomas E on 10 April 2013 at 9:18 am

Som kanske är bekant är Uruguay åter en demokrati sen 25 år tillbaka. Presidenten är en gammal Tuppamarokämpe. Uruguay är, med sydamerikanska mått, en välfärdsstat med allmän sjukförsäkring, socialbidrag och ett offentligt skolsystem som snart nog kommer att överglänsa Sveriges.

#13 Magnus on 10 April 2013 at 11:40 am

Uruguays väg tillbaka till demokratin från mitten av 80-talet underlättades starkt av att militärjuntan i Argentina föll. Uruguayjuntan hade fått både politiskt och s a s logistiskt stöd av sina bröder i Argentina – avrättningar och försvinnanden av obekväma personer hade t ex förts över till den argentinska militärens anläggningar. Vi kanske inte ska ge oss in i spekulationer om ett läge där ett stort antal länder i Europa förvandlas till repressiva kulissdemokratier eller “demokraturer” (enligt Langbys resonemang borde även Storbritannien vara på väg åt det hållet), men om Sverige skulle hamna i det läget, varifrån skulle en halvt underjordisk opposition här i så fall få politiskt och praktiskt stöd?

#14 Smg on 10 April 2013 at 6:32 pm

En intressant fråga är också i vilken grad samhället faktiskt har varit auktoritärt hela tiden. Den “välfärdsstat” och “stabila demokrati” vi pratar om, hur länge och i vilken grad existerade den? Är det fortfarande möjligt att dämpa en tragisk utveckling genom olika former av maktdelning?

#15 kjell on 10 April 2013 at 7:14 pm

…det verkar som om “demokratin” fungerar bäst i det initiala skeendet, då “alla” med gemensamma krafter drar åt samma håll (två generationer). Därefter i förvaltningsfasen (fördelningsfasen), då “överskottet” skall fördelas uppstår “politiska problem” där “naturlagar” sätts ur spel pga idiologiska meningsskiljaktiheter. (två generation). Jag tror att vi får vänja oss vid semidemokratiska tillstånd framöver, som någon redan påpekat är vi nog redan där, vi vill inte riktigt se det. Ett feodalt system eller en Upplyst despotism är vägen in i “upproret” (kollapsen) (en generation).
Ur det reser sig “kryptosamhället” återigen med ett nytt försök att leva tillsammans under “demokratiska former”.

#16 Magnus on 10 April 2013 at 7:43 pm

Kjell: Ja, kanske – jag har ganska länge känt att samtida liberaler (mest höger-.och nyliberaler då) grovt underskattar den grad av aktivt ‘commitment’ som demokratin kräver. Man resonerar som om demokratin bör skötas av en liknöjd expeditionsministär, med armarna i kors utom när den blir direkt angripen av en tydlig fiende. Och den bilden möter ju också en syn på frihet som bara räknar med negativa friheter, aldrig med rätten *till* någonting (utöver riktigt basala saker som rätten att inte bli dödad eller godtyckligt straffad) eller att en demokrati måste kunna erbjuda trovärdigt inflytande för många, som individer och som grupper.

#17 Smg on 10 April 2013 at 8:53 pm

Men om den svenska demokratin byggt på maktdelning mellan arbetarrörelsen och industriägarna, vilka är de morgondagens (eller dagens) aktörer som man kan dela makten mellan för att uppnå någon sorts balans?

#18 Viktualiebrodern on 10 April 2013 at 9:50 pm

#smg
Det är inte tillräckligt att det finns aktörer som kan maktmässigt balansera ut varandra, deras makt måste också vara ungefär lika spridda över ytan.

Om grupperingar, med upplevt gemensamma intressen, följer geografin, så faller grundförutsättningen för en maktbalanserad stat med (produktionsmaximerande) fri- och rättigheter och någon form av “demokrati”.

Mancur Olson skrev 1993 i Dictatorship, Democracy and Development

http://www.svt.ntnu.no/iss/Indra.de.Soysa/POL3503H05/olson.pdf

“Even when there is a balance of power that keeps any one leader or group from assuming total control of a large area or jurisdiction, the leader of each group may be able to establish himself as an autocrat of a small domain. A dispersion of power and resources over a large area can result in a set of small-scale autocracies but no democracy.”

Om intressegrupperingarna kan associeras med geografin, vilket man väl får anse finns tendenser till i den svenska segregationsprocessen, och intressegruppledare menar att de *kan* klara sig själva, eller att centralmakten helt enkelt saknar muskler att hindra dem, så får vi en separatistprocess.

Som sagt ser vi en sådan segregeringsprocess, centralmaktens militär (“Försvarsmakten”) tränar visserligen, som av en händelse(?) ensidigt på just att slå ner partisanrörelser (på annat håll), men är i övrigt helt tandlös och skrämmer ingen.

Återstår då tron på att klara sig själva. Jag tror att stora delar av det svenska inlandet *skulle* kunna klara sig själva och att den insikten långsamt gror. Inte nog med att de svenska gruvskatterna bara är en bråkdel av till exempel Australiens, de hamnar dessutom inte där värdena uppstår utan i Stockholm.

Det som i så fall skulle tala emot en separatistisk utveckling i svensk periferi är bristen på manliga könshormoner. Separatism, liksom revolution, är i det närmaste omöjlig utan en rik tillgång på arga unga män.

#19 Viktualiebrodern on 10 April 2013 at 10:04 pm

Ytterligare ett tecken: Förslaget på ny vapenlagstiftning som motiveras med illegala vapen, men har udden mot (idag) legala vapen i framförallt Periferins befolkning.

Kartan över röstningen i EU-valet 1994 ser nästan ut som en karta över Sveriges naturresurser.

För att motverka dessa strömningar måste en helt annan, inkluderande, politik till för glesbygden. Det måste finnas telefon. Sjukvård. Och faktiskt måste insikten om att mycket mer står på spel i vargfrågan än biologisk mångfald sjunka in också i Centrum.

#20 JN on 10 April 2013 at 10:58 pm

“Det som i så fall skulle tala emot en separatistisk utveckling i svensk periferi är bristen på manliga könshormoner. Separatism, liksom revolution, är i det närmaste omöjlig utan en rik tillgång på arga unga män.”

I glesbygden råder ju ett relativt överskott på just arga unga män. Relativt i förhållande till unga kvinnor, då, vilket förklarar en del av deras ilska. Vad de arga männen saknar är ledare, då män med den typen av egenskaper liksom kvinnorna söker sig till storstadsområdena.

#21 Smg on 11 April 2013 at 5:09 am

Stort tack för svaren!

#22 Magnus on 11 April 2013 at 12:30 pm

Det är tänkbart att låt säg Norrland, Värmland och Bergslagen skulle kunna stå på egna ben som en egen stat, och då kanske med litet svagare centralmakt än dagens Sverige – men ett sådant land skulle också bli fattigare än Norrland var på, tja, 50-60-talen. Det skulle definitivt inte handla om något återuppståndet norrländskt folkhem även om man fick upp gruvdriften ordentligt, på sina håll skulle fattigdomen nog vara påtaglig (dessutom skulle de tvingas till mycket stora militära utgifter…)

#23 kjell on 11 April 2013 at 1:14 pm

..vi hade ett försök på 1960-talet att bilda “Nordek”, sverige,danmark, norge och finland(trorjag). Som ett värn mot dåtidens EEC (EU) och EFTA(glöm inte bort EFTA). Idag med norsk olja finsk skog danskt jordbruk och svensk malm hade det sett bra ut. Vi kom aldrig överens, ett rudiment skapades “nordiska rådet” . Ett stort litteratur och musik -pris återstår av NR idag, så det är inte enkelt att fördela överskotten så att alla blir nöjda.

#24 Iggy Drougge on 11 April 2013 at 1:16 pm

Magnus: Stora militära utgifter? Norrland är redan avrustat bortsett från enstaka garnisoner. Restsverige skulle aldrig utgöra något hot, och ett försvarssamarbete med vänligt inställd skyddsmakt, oavsett övriga politiska meningsskiljaktigheter, kan inte vara omöjligt.

Hellre än gruvdistrikten skulle jag utgå från ett separatistiskt Skåne. Det är självförsörjande på allt utom malm (däremot på it, jordbruk, infrastruktur och ideologi), har en gammal misstänksamhet mot “Uppsverige” och närhet till en rad rika samarbetspartner samtidigt som landskapet utgör Sveriges koppling till utlandsmarknaderna. Den politiska kartan är redan tillräckligt annorlunda mot Uppsverige för att ganska radikala röster skulle kunna göra sig gällande.
Åas krävs en rätt stor ommöblering i Europa för att det skulle vara lönt mödan för Skåne att bryta sig loss, men en åländsk eller katalansk lösning (regionernas Europa o s v) vore kanske tillräckligt attraktiv.

#25 Smg on 11 April 2013 at 1:55 pm

Ett par gissningar:

Jag tror att “#niklas40-gänget” har insett att deras ställning är försvagad och att de måste dela makten med någon för att kunna fortsätta existera.

Men de är nog undrande till vem de ska dela makten med. Några tänkbara alternativ skulle då möjligen kunna vara en förstärkt och internationaliserad fackföreningsrörelse, en författningsdomstol eller mer autonoma regionala maktcentra.

Men så länge som någon sådan maktdelning inte står på agendan så går utvecklingen gissningsvis i ytterligare centraliserad, och mer auktoritär, riktning.

#26 Magnus on 11 April 2013 at 3:02 pm

@Iggy: Ett Norrland som inte upprustade ordentligt skulle snart ockuperas av rýssarna eller förvandlas till någons vasallstat. Norrland kan inte i längden förbli ett militärt vakuum. Om bilden är att denna nya stat har brutit sig loss från Sverige genom en slags gerillakrig – på flera fronter, både militärt, cyberkrig och genom propaganda mot 08-ornas stekar/fjolldiktatur och ‘utsugning’ liksom civil olydnad och obstruktion…så lär relationerna med södra Sverige sen inte vara goda under några årtionden framåt, så något försvarssamarbete blir det inte tal om.

#27 Viktualiebrodern on 12 April 2013 at 9:48 am

#Magnus

“…men ett sådant land skulle också bli fattigare än Norrland var på, tja, 50-60-talen.”

Det vore intressant om frågan om en ekonomiskt hållbar Inlandsstat blev föremål för något akademiskt arbete inom Nationalekonomi. Det skrivs ju ganska många c-uppsatser per år, och det vore väl ett intressant ämne att börja rota i för ett ex-jobb?

Jag har letat lite på uppsatser.se, men ingen verkar ha intresserat sig för frågan av någon anledning.

#28 Viktualiebrodern on 12 April 2013 at 10:05 am

Ett eventuellt fattigare Inland måste förstås ställas i relation inte till idag, utan till alternativen i en framtid, där kanske restsverige upptäckt att virtuella tillgångar fluktuerar i värde, medan skulder ligger fasta. Individuella skulder är ganska små i Inlandet.

#29 Magnus on 12 April 2013 at 11:41 am

@Viktualiebrodern: Håller med på alla punkter där.

#30 Viktualiebrodern on 12 April 2013 at 12:22 pm

En förhoppningsvis sista observation: Det är intressant att all centralmaktskritiks argument par préference, antisemitismen, helt tycks lysa med sin frånvaro här.

Förmodligen går det helt enkelt inte att hitta någon jewish connection till centralmakten och den förment omoraliska människotyp som förkroppsligar den.

Och så finns ju vargen…

#31 Iggy Drougge on 12 April 2013 at 12:56 pm

Magnus: Sverige har ännu inte blivit ockuperat, inte ens den norra hälften. Även ett självständigt Norrland skulle vara omgivet av beskyddarmakter som inte skulle tolerera att maktbalansen rubbas. Ett Restsverige skulle inte i första taget släppa sina anspråk på Norrland, inte om någon annan gör samma anspråk.

Men nu blir det lite för mycket knasbollsblogg för min smak.

#32 kjell on 12 April 2013 at 1:14 pm

..ja, det blir som på krogen – Ni ská nog inte ha nåt mer här.

Kommentera