Till kritiken av arbetskritiken

“Arbetskritik” är ett begrepp som knappt existerade på svenska förrän i augusti 2010. Roland Paulsen introducerade det då, dels i en understreckare men framför allt i boken Arbetssamhället. Sedan dess har en en partilös vänster samlat sig kring tanken på arbetskritik som alternativ ingång till den bredare samhällskritiken.

Arbetskritiken idkas i nu dagspressens kolumner, debatteras i radio, plockas upp av unga pirater och skånska feminister, sätter avtryck på filmdukar och teaterscener… Senaste halvåret har det även ordnats välbesökta evenemang som Arbetslinje 17 i Kärrtorp och nu senast Arbetskritiskt forum, som drog 600 besökare i Malmö.

Jag har från början omfamnat arbetskritiken och tagit del i att etablera begreppet. Så gör jag fortfarande. Samtidigt är det nu hög tid att ställa de kritiska frågorna om vart denna nya arbetskritik ska utvecklas. På sistone har olika slags tveksamheter yttrats. Om inte begreppet ska förvandlas till en övergående trend, är det hög tid att rota djupare i arbetskritiken. Det här är ett litet, trevande bidrag.

1.
“Arbetssamhället” blir inte sällan ett ersättningsord för “kapitalism”. Detta är attraktivt, inte minst eftersom det befriar en från onödiga associationer till “socialism”. Risken är bara att det leder till att frågan om kapitalismen – och därmed även frågan om krisen – läggs på is. Utan en kritisk förståelse av kapitalismen som totalitet, som realmetafysik, som historisk process riskerar arbetskritiken att bli meningslös.

Min huvudsakliga invändning mot Roland Paulsens bok Arbetssamhället rör det faktum att analysen är idealistisk. Vår tids arbetslinje förklaras i huvudsak som en seglivad moralisk villfarelse, med utgångspunkt i idéhistorien. Tanken på en inre motsättning mellan tillväxt och rationalisering finns där, men den kopplas inte till en kritisk kristeori. En materialistisk analys skulle snarare se en arbetslinjens ideologi som ett uttryck för arbetssamhällets historiska kris.

Låt mig vara tydlig: arbetssamhälle = kapitalism = tillväxt = modernitet.

Att tänka sig ett uppbrott från detta är en ganska stor sak. Det går bortom allt trams om “nolltillväxt”, vilket mest är ett sätt att bejaka tillväxtens kris – ett nollmål förutsätter ett samhälle där det fortfarande är meningsfullt att mäta “tillväxten”. På samma vis är “postmodernismen” mest ett sätt att bejaka modernitetens kris, utan att avskaffa dess kategorier.

Jag läser Fredrik Edins långa referat av Arbetskritiskt forum: “Flykten från arbetslinjen“. Noterar att arbetslinjen betecknas som en “politisk idé” och som “samtliga regeringars strategi”. Mentala problem förklaras av “arbetsmanin”. Roland Paulsen talar om att arbetskritiken måste vara “en kritik av arbetets heliga plats som nav i moderniteten”. Men nästan helt frånvarande är ett annat ord: kapitalism.
På fyra tidningssidor om arbetskritik nämns kapitalismen vid namn endast en gång, i förbifarten, vid ett referat av Nina Björk. Samtalsreferatet ger annars intrycket att det är arbetsmoralen som lett till “en ond cirkel av ständigt ökande arbete, produktion och konsumtion som dessutom skapar enorma miljöproblem”. Det tycks mig bakvänt.

2.
Vad vill då arbetskritikerna? Här går det att skönja två linjer: reformism och alternativism.
Bland reformisterna finns i huvudsak två politiska förslag. Det ena är förkortad arbetstid, kanske fyra timmar per dag. Det andra är medborgarlön eller basinkomst.
Förespråkarna av medborgarlön vill gärna tänka att alla människor är medborgare. Många av dem tar avstånd från tanken på exklusivitet, samtidigt som de erkänner att basinkomsten endast kan förverkligas genom att grundas just på medborgarskap. Vissa accepterar det, andra verkar snarare tänka att kravet på medborgarlön inte ställs för att förverkligas, utan av pedagogiska skäl. Det kan påminna lite om hur trotskister fortsätter att ställa “omöjliga” reformkrav i hopp om att massorna ska inse att kraven endast kan förverkligas inom det socialistiska (statskapitalistiska) system som trotskisterna förordar.

Om den arbetskritiska reformismen är föga realistisk, är alternativismen mer handfast. Hit räknar jag både Roland Paulsen och Nina Björk. Den senare vill “slå ett slag för sovmorgonen som utopi” och finna sätt att stärka de delar av livet som inte är införlivad i varuformen. Fredrik Edin gör i sitt refereat en utvikning kring italiensk operaism, tanken på “exodus” och att skapa allmänningar.

När dessa frågor diskuteras, skapas inte sällan en förvirring genom att man hoppar mellan smalare och bredare arbetsbegrepp. Operaismen har skamlöst fört vidare den traditionella marxismens arbetsförtjusning genom nya begrepp om “immateriellt arbete“, som ibland får omfatta hela livet. Samtidigt kommer nu en arbetskritik som riktar sig specifikt mot lönearbetet.
Vad som blir lidande i denna begreppsförvirring är inte minst det feministiska perspektivet, som tvingas ägna sig åt att påminna om att det finns ett oavlönat hemarbete. Men det är inte självklart att “arbetskritik” är ett begrepp som bör vidgas även till att gälla oavlönat hemarbete. Risken är att det förlorar sin udd samtidigt som genusperspektivet förblir ett bihang.

Här tror jag inte att arbetskritiken klarar sig utan Marx. Vad han kallade “abstrakt arbete” förekommer endast inom ett varuproducerande system – kalla det sedan kapitalismen, moderniteten eller arbetssamhället. Begreppet rör sig på en högre abstraktionsnivå, men siktar just på det faktum att kapitalismen är en historisk process där försäljning av arbetskraft är absolut centralt.
Tillväxt är i grunden detsamma som att mer arbetskraft säljs, alltså att mer tid inordnas i lönearbete. Arbetskritiken riktar sig mot absurditeten i denna process, men får inte blunda för arbetssamhällets “skuggsida” – den sfär av oavlönade sysslor som feminismen lagt så stor möda på att vedersaka.

3.
“Fritidslinjen” har förts fram som retorisk motsats till arbetslinjen. Jag är inte odelat entusiastisk. Måste vi hylla fritiden? Går det i ett arbetssamhälle alls att tänka sig fritid i arbetets termer? “Fritid” förknippas ju i första hand med varuproduktionens spegelbild: varukonsumtionen. Eller med en sökt slapphet vars syfte är att återställa förmågan att arbeta.

4.
Nyligen talade genusvetaren Paula Mulinari på en litteraturfestival i Malmö. Hon varnade för fällor som arbetskritiken kan falla i, under en smått provokativ rubrik: “Död åt arbetslinjen – länge leve arbetet“.
Jag har inte sett föredraget, men kopierar ett utlåtande som skrevs av @snedvridning i morse:

En del viktiga poänger, men det är mest halmgubbestoppande och onödiga missförstånd tycker jag.
Okej att det kan vara saker att tänka på nån gång, men vilka arbetskritiker förespråkar individuella lösningar, t ex?
Ägande av produktionsmedlen är viktigt, javisst. Bara mer fritid får inte vara slutmålet, nej. Men vem säger något annat?
Och att lönearbete befriat kvinnor från hemmet är sant, men det är väl ingen som hyllar familjerelationen och menar att vi ska tillbaka dit?
Jag är tack och lov inte alls bekant med en arbetskritik som är ett totalt haveri. Var finns den?
Mulinari missar faktiskt helt vad diskussionen handlar om och det hela slutar i att vi måste ta över staten. Tröttsamt.
(Och självklart sitter det i rummet en sån där jävla man som ska föreläsa ihjäl alla under frågestunden. Förbjud!)
Men ändå. God ansats iaf. Hon snuddar vid intressanta frågor, som hur vi ordnar det reproduktiva arbetet, men har inga idéer om det.
Tips: Arbetskritik bör sammankopplas med allmänningar. Det kan vara den efterlysta feministiska strategin också; att gemensamgöra hemarbetet

5.
Ibland möts arbetskritiken av motargumentet att många människor mår bra av att ha ett jobb. Att de kanske skulle vara olyckligare utan ett jobb. Att ett jobb, eller rentav en arbetslöshetsåtgärd, kan öka livskvaliteten för en ung person som är på väg att glida in i passiva rutiner.
Jag tror att arbetskritiker faktiskt bör ta dessa invändningar på allvar. Vi kan inte utgå från att alternativen alltid är bättre än arbete. Inte inom detta samhälle som kretsar kring varuformen. “Fritid” är inte bara något att maximera, utan i sig något tomt.

Tomheten dekoreras ibland, av entusiastiska arbetskritiker, med fina ord om “kreativitet”. Flera gånger i historien har arbetskritiken avväpnats genom att integreras i konsten. Riskerna i detta är nödvändiga att förhålla sig till. Konsten är ju i någon mening arbetssamhällets klassiska säkerhetsventil.

54 kommentarer ↓

#1 ivermectinin without prescription uk on 16 September 2021 at 5:14 pm

ivermectaicilina in english

research atherothrombotic stroke damage

#2 stromectol for head lice parasite on 23 September 2021 at 2:02 pm

treat parasite infestations 125mg

pm defibrillation wheel

#3 plaquenil red and black capsule on 17 October 2021 at 1:38 pm

hydroxychloroquine for tonsillitis

little adaptability symbol

#4 dosage for ivermectin on 22 October 2021 at 2:06 am

stromectol 12 mg tablets

principal cerebral angiography pair

Kommentera