Till kritiken av arbetskritiken

“Arbetskritik” är ett begrepp som knappt existerade på svenska förrän i augusti 2010. Roland Paulsen introducerade det då, dels i en understreckare men framför allt i boken Arbetssamhället. Sedan dess har en en partilös vänster samlat sig kring tanken på arbetskritik som alternativ ingång till den bredare samhällskritiken.

Arbetskritiken idkas i nu dagspressens kolumner, debatteras i radio, plockas upp av unga pirater och skånska feminister, sätter avtryck på filmdukar och teaterscener… Senaste halvåret har det även ordnats välbesökta evenemang som Arbetslinje 17 i Kärrtorp och nu senast Arbetskritiskt forum, som drog 600 besökare i Malmö.

Jag har från början omfamnat arbetskritiken och tagit del i att etablera begreppet. Så gör jag fortfarande. Samtidigt är det nu hög tid att ställa de kritiska frågorna om vart denna nya arbetskritik ska utvecklas. På sistone har olika slags tveksamheter yttrats. Om inte begreppet ska förvandlas till en övergående trend, är det hög tid att rota djupare i arbetskritiken. Det här är ett litet, trevande bidrag.

1.
“Arbetssamhället” blir inte sällan ett ersättningsord för “kapitalism”. Detta är attraktivt, inte minst eftersom det befriar en från onödiga associationer till “socialism”. Risken är bara att det leder till att frågan om kapitalismen – och därmed även frågan om krisen – läggs på is. Utan en kritisk förståelse av kapitalismen som totalitet, som realmetafysik, som historisk process riskerar arbetskritiken att bli meningslös.

Min huvudsakliga invändning mot Roland Paulsens bok Arbetssamhället rör det faktum att analysen är idealistisk. Vår tids arbetslinje förklaras i huvudsak som en seglivad moralisk villfarelse, med utgångspunkt i idéhistorien. Tanken på en inre motsättning mellan tillväxt och rationalisering finns där, men den kopplas inte till en kritisk kristeori. En materialistisk analys skulle snarare se en arbetslinjens ideologi som ett uttryck för arbetssamhällets historiska kris.

Låt mig vara tydlig: arbetssamhälle = kapitalism = tillväxt = modernitet.

Att tänka sig ett uppbrott från detta är en ganska stor sak. Det går bortom allt trams om “nolltillväxt”, vilket mest är ett sätt att bejaka tillväxtens kris – ett nollmål förutsätter ett samhälle där det fortfarande är meningsfullt att mäta “tillväxten”. På samma vis är “postmodernismen” mest ett sätt att bejaka modernitetens kris, utan att avskaffa dess kategorier.

Jag läser Fredrik Edins långa referat av Arbetskritiskt forum: “Flykten från arbetslinjen“. Noterar att arbetslinjen betecknas som en “politisk idé” och som “samtliga regeringars strategi”. Mentala problem förklaras av “arbetsmanin”. Roland Paulsen talar om att arbetskritiken måste vara “en kritik av arbetets heliga plats som nav i moderniteten”. Men nästan helt frånvarande är ett annat ord: kapitalism.
På fyra tidningssidor om arbetskritik nämns kapitalismen vid namn endast en gång, i förbifarten, vid ett referat av Nina Björk. Samtalsreferatet ger annars intrycket att det är arbetsmoralen som lett till “en ond cirkel av ständigt ökande arbete, produktion och konsumtion som dessutom skapar enorma miljöproblem”. Det tycks mig bakvänt.

2.
Vad vill då arbetskritikerna? Här går det att skönja två linjer: reformism och alternativism.
Bland reformisterna finns i huvudsak två politiska förslag. Det ena är förkortad arbetstid, kanske fyra timmar per dag. Det andra är medborgarlön eller basinkomst.
Förespråkarna av medborgarlön vill gärna tänka att alla människor är medborgare. Många av dem tar avstånd från tanken på exklusivitet, samtidigt som de erkänner att basinkomsten endast kan förverkligas genom att grundas just på medborgarskap. Vissa accepterar det, andra verkar snarare tänka att kravet på medborgarlön inte ställs för att förverkligas, utan av pedagogiska skäl. Det kan påminna lite om hur trotskister fortsätter att ställa “omöjliga” reformkrav i hopp om att massorna ska inse att kraven endast kan förverkligas inom det socialistiska (statskapitalistiska) system som trotskisterna förordar.

Om den arbetskritiska reformismen är föga realistisk, är alternativismen mer handfast. Hit räknar jag både Roland Paulsen och Nina Björk. Den senare vill “slå ett slag för sovmorgonen som utopi” och finna sätt att stärka de delar av livet som inte är införlivad i varuformen. Fredrik Edin gör i sitt refereat en utvikning kring italiensk operaism, tanken på “exodus” och att skapa allmänningar.

När dessa frågor diskuteras, skapas inte sällan en förvirring genom att man hoppar mellan smalare och bredare arbetsbegrepp. Operaismen har skamlöst fört vidare den traditionella marxismens arbetsförtjusning genom nya begrepp om “immateriellt arbete“, som ibland får omfatta hela livet. Samtidigt kommer nu en arbetskritik som riktar sig specifikt mot lönearbetet.
Vad som blir lidande i denna begreppsförvirring är inte minst det feministiska perspektivet, som tvingas ägna sig åt att påminna om att det finns ett oavlönat hemarbete. Men det är inte självklart att “arbetskritik” är ett begrepp som bör vidgas även till att gälla oavlönat hemarbete. Risken är att det förlorar sin udd samtidigt som genusperspektivet förblir ett bihang.

Här tror jag inte att arbetskritiken klarar sig utan Marx. Vad han kallade “abstrakt arbete” förekommer endast inom ett varuproducerande system – kalla det sedan kapitalismen, moderniteten eller arbetssamhället. Begreppet rör sig på en högre abstraktionsnivå, men siktar just på det faktum att kapitalismen är en historisk process där försäljning av arbetskraft är absolut centralt.
Tillväxt är i grunden detsamma som att mer arbetskraft säljs, alltså att mer tid inordnas i lönearbete. Arbetskritiken riktar sig mot absurditeten i denna process, men får inte blunda för arbetssamhällets “skuggsida” – den sfär av oavlönade sysslor som feminismen lagt så stor möda på att vedersaka.

3.
“Fritidslinjen” har förts fram som retorisk motsats till arbetslinjen. Jag är inte odelat entusiastisk. Måste vi hylla fritiden? Går det i ett arbetssamhälle alls att tänka sig fritid i arbetets termer? “Fritid” förknippas ju i första hand med varuproduktionens spegelbild: varukonsumtionen. Eller med en sökt slapphet vars syfte är att återställa förmågan att arbeta.

4.
Nyligen talade genusvetaren Paula Mulinari på en litteraturfestival i Malmö. Hon varnade för fällor som arbetskritiken kan falla i, under en smått provokativ rubrik: “Död åt arbetslinjen – länge leve arbetet“.
Jag har inte sett föredraget, men kopierar ett utlåtande som skrevs av @snedvridning i morse:

En del viktiga poänger, men det är mest halmgubbestoppande och onödiga missförstånd tycker jag.
Okej att det kan vara saker att tänka på nån gång, men vilka arbetskritiker förespråkar individuella lösningar, t ex?
Ägande av produktionsmedlen är viktigt, javisst. Bara mer fritid får inte vara slutmålet, nej. Men vem säger något annat?
Och att lönearbete befriat kvinnor från hemmet är sant, men det är väl ingen som hyllar familjerelationen och menar att vi ska tillbaka dit?
Jag är tack och lov inte alls bekant med en arbetskritik som är ett totalt haveri. Var finns den?
Mulinari missar faktiskt helt vad diskussionen handlar om och det hela slutar i att vi måste ta över staten. Tröttsamt.
(Och självklart sitter det i rummet en sån där jävla man som ska föreläsa ihjäl alla under frågestunden. Förbjud!)
Men ändå. God ansats iaf. Hon snuddar vid intressanta frågor, som hur vi ordnar det reproduktiva arbetet, men har inga idéer om det.
Tips: Arbetskritik bör sammankopplas med allmänningar. Det kan vara den efterlysta feministiska strategin också; att gemensamgöra hemarbetet

5.
Ibland möts arbetskritiken av motargumentet att många människor mår bra av att ha ett jobb. Att de kanske skulle vara olyckligare utan ett jobb. Att ett jobb, eller rentav en arbetslöshetsåtgärd, kan öka livskvaliteten för en ung person som är på väg att glida in i passiva rutiner.
Jag tror att arbetskritiker faktiskt bör ta dessa invändningar på allvar. Vi kan inte utgå från att alternativen alltid är bättre än arbete. Inte inom detta samhälle som kretsar kring varuformen. “Fritid” är inte bara något att maximera, utan i sig något tomt.

Tomheten dekoreras ibland, av entusiastiska arbetskritiker, med fina ord om “kreativitet”. Flera gånger i historien har arbetskritiken avväpnats genom att integreras i konsten. Riskerna i detta är nödvändiga att förhålla sig till. Konsten är ju i någon mening arbetssamhällets klassiska säkerhetsventil.

43 kommentarer ↓

#1 Hannes on 8 April 2013 at 11:46 am

Men du kanske skulle kolla på Paulsens föredrag från Arbetskritiskt forum i Malmö? Där tar hen upp den kristeori du saknar i boken. Från 16:30 och framåt, c:a: http://abfplay.se/Video/Player/1649

Gillar särskilt tanken på det “hållbara” arbetssamhället, där människor står i milslånga rader och torkar varandra i ändan.

Är verkligen arbetssamhället i kris? Nja.

#2 rasmus on 8 April 2013 at 12:09 pm

Hannes: Jag pallar inte kolla på föredrag på skärm. Men jag är säker på att Roland Paulsen håller med om många av mina invändningar (han är också skeptisk till medborgarlön, t.ex.). Men just i hans bok Arbetssamhället är det väldigt tyst om kapitalismen och därmed även om krisen. Sättet att resonera i den boken verkar ha influerat många andra.

Är verkligen arbetssamhället i kris? Nja.
Håller du med mig om att den frågan är identisk med frågan om kapitalismen är i kris?
Sen vet jag inte vad du lägger i krisbegreppet. Jag skulle säga att massarbetslösheten i sig tyder på en kris för arbetssamhället. Därmed inte sagt att en kris betyder att alla institutioner faller samman, eller att överskridandet är nära. Tvärtom i vissa fall.

#3 Hannes on 8 April 2013 at 12:53 pm

Du kan lyssna endast. Det finns inget att titta på, inga powerpointar eller så.

Nja. Jag tänker mig att prestationsprincipen, “den som inte arbetar ska inte heller äta”, är central i arbetssamhället men inte exklusiv för kapitalismen.

#4 rasmus on 8 April 2013 at 1:22 pm

Vilka icke-kapitalistiska samhällen har haft en jämförbar prestationsprincip?

I agrara samhällen som domineras av självförsörjning kan jag inte se att någon sådan princip spelar en framträdande roll. Där sker fördelningen av sysslor inom familjen och när t.ex. jordägare, kejsare eller kyrkor hämtar ut sina pålagor så sker detta i natura, utan medföljande predikningar om arbetsmoral, än mindre mätande av arbetstid.

“Den som inte arbetar ska inte heller äta” är en princip som bara kan genomsyra ett samhälle där även eliten ser sig som arbetande människor. Så var knappast fallet under t.ex. europeisk högmedeltid eller antiken. Tvärtom byggde det aristokratiska idealet på en mycket skarp avgränsning mot kroppsarbete.

Jag inser att många kommer att invända att även Sovjet och de övriga socialistiska staterna var arbetssamhällen. Korrekt – men där rådde ju kapitalism, om än i förstatligad form. De var varuproducerande samhällen, integrerade i en världsmarknad och utsatta för dess konkurrens. Även i de socialistiska staterna var mat, kläder, bostad och andra förnödenheter varor. För att få tag i dessa måste man ha pengar och för att få pengar måste man jobba. Kapitalism, alltså.

#5 Karl on 8 April 2013 at 1:30 pm

Angående punkt 5: Det framstår för mig som självklart att det idag är bättre att ha ett jobb än att inte ha det. Jobbet må vara fruktansvärt; det är dock än mer fruktansvärt att helt stå utan. Så var det kanske inte för 30-40 år sedan – när man som individ ofta var i positionen att man kunde “ta ett jobb” när det behövdes pengar, och om det inte var ett alternativ påräkna stöd från samhället – men det är ju definitivt så idag. Vem vill ha ett liv som består av helt tomma dagar? Vad kan man göra på dagarna, när alla ens vänner är på jobbet? De flesta av ens vänner kanske rentav finns på jobbet – om man har ett?

Men jag antar att de flesta arbetskritiker redan är införstådda med detta, för jag gissar att de själva i de flesta fall har jobb i någon form?

#6 rasmus on 8 April 2013 at 1:37 pm

Huruvida jag själv har något jobb ska vara osagt. Just denna månad, april 2013, har jag åtminstone ingen anställning och mitt frilansande är högst marginellt (en betald föreläsning). Det betyder inte att mitt liv består av “tomma dagar” – tvärtom känner jag mig minst lika aktiv som i de perioder där jag har jobb, i akademin eller som frilansande skribent. Jag gör ungefär samma saker också, alltså läser och skriver, fast på ett friare sätt, vilket bl.a. märks genom ett intensifierat bloggande. Framför allt slipper jag känna min kropp genomsköljas av vågor av stresspanik.

#7 rasmus on 8 April 2013 at 1:43 pm

Att jag som individ (och familjeförsörjare) kan undandra mig arbetsmarknaden så där, det är förstås ett visst privilegium. Det bygger delvis på att jag får en rätt okej lön i de perioder då jag jobbar, kanske inte som skribent men väl inom det akademiska. Men lika mycket på att vi lever rätt billigt.

En annan aspekt av att “ha jobb” är att det låter en svara på frågan om “vad man gör”, som dyker upp i de flesta konversationer. Jag jobbar på att dribbla bort den. Då hjälper det förstås att ha en akademisk titel. Genom att ha en titel – typ baron, shejk eller fil.dr. – slipper man bygga sin identitet på en anställning. (“Konstnär” ligger väl f.ö. i gränslandet mellan titel och jobb.)

#8 Tobias on 8 April 2013 at 1:45 pm

Fast så nytt är det väl inte, det diskuteras väl redan på 70-talet i Sverige, samt att MP har diskuterat medborgarlön länge.

#9 Hannes on 8 April 2013 at 1:48 pm

@rasmus#4: Verkar som att du vill pusha fram att arbetskritiken inte kritiserar kapitalismen tillräckligt? Om du hade lyssnat till föredragen och frågestunden på arbetskritiskt forum skulle du inte ha den uppfattningen. Bara löjligt att du inte “pallar”.

Jag själv använder kapitalismen och arbetssamhället ganska synonymt, men jag har god fantasi och kan även tänka mig ickekapitalistiska arbetsdystopier.

#10 Karl on 8 April 2013 at 1:51 pm

Ja, självklart är det ju så att ju friare arbetsuppgifter och arbetsformer man har, desto svårare blir det att avgöra om man “har jobb” eller inte. Inom akademin är det obetalda arbetet förstås ofta i princip identiskt med det betalda.

Du är att gratulera om du lyckas fylla dina dagar med innehåll utan att vara del av ett anställningsförhållande! Jag menar detta helt ärligt – för min del sjunker livskvaliteten mycket snabbt om jag inte har någon anledning att gå upp. Jag har aldrig lyckats samla mig till någon riktad aktivitet i de perioder av mitt liv där jag inte har haft externa motivatorer. Inte tvunget lönearbete förstås, fast studier och annat har ju oftast efterliknat lönearbetets form.

#11 rasmus on 8 April 2013 at 1:58 pm

Tobias: Jag påstår inte att samtliga idéer är nya. När jag säger “den nya arbetskritiken” så syftar jag på 2010-talets förnyade uppsving för dessa idéer, i en viss form. Jag tror också att “arbetskritik” som begrepp kan räknas som nytt, men jag är inte säker.

Hannes: Men jag har verkligen inte försökt påstå att alla de viktiga invändningarna saknades på Arbetskritiskt forum. Jag har heller inte pekat på brister hos någon enskild skribent eller debattör. Jag utgår från en allmän känsla som jag har fått av vad som ofta saknas i dessa sammanhang. Och det handlar inte nödvändigtvis om att alla diskussioner borde kretsa kring kapitalismen.

Om du läser mitt inlägg, ser du att min mest specifika anmärkning gäller det idealistiska perspektiv som genomsyrar boken Arbetssamhället.
Jag menar faktiskt inte att idealistiska perspektiv alltid är dåliga, men i det här fallet känner jag att det grundlades en viss slagsida inom det fortsatta samtalet om arbetskritik i Sverige. Jag läste referatet i Arbetaren som ett symptom på detta. Påstår däremot inte att det var ett dåligt referat, inte heller att samtalet som refererades skulle ha varit dåligt. Och jag förbehåller mig rätten att blogga om saker jag läser utan att först lyssna igenom flera timmars ljudinspelningar från seminarier.

#12 rasmus on 8 April 2013 at 2:04 pm

för min del sjunker livskvaliteten mycket snabbt om jag inte har någon anledning att gå upp“, skrev Karl.
Just detta tror jag, som sagt, att arbetskritiker måste ta på allvar.

För egen del har jag ett barn på tre år. Frågan om anledning att gå upp är därmed löst, tills vidare. Att ligga kvar blir liksom omöjligt.

#13 Hannes on 8 April 2013 at 2:26 pm

#12: skapa allmänningar! :)

#14 Tobias on 8 April 2013 at 2:31 pm

Det är alltså ett modeord för en gammal tanke. Undrar om uppsvingen är kopplad till andra Zeitgeistfilmen?

#15 rasmus on 8 April 2013 at 2:35 pm

Hannes (#13): Ja, mycket är vunnet om arbetskritiken kan kopplas närmare till en familjekritik, eller vad vi vill kalla det. Åtminstone om det hela inte stannar på en individuell livsstilsnivå.

#16 rasmus on 8 April 2013 at 2:40 pm

Tobias (#14): Jag uppfattar att de som fascinerades av Zeitgeist var en helt annan grupp människor.

#17 Johan Ronström on 8 April 2013 at 2:40 pm

@Karl: Det där måste vara högst individuellt. Jag är sällan så inaktiv som när jag tvingas vara på en arbetsplats och utföra lönearbete. Det beror inte på att jag är lat, utan på att jag inte kan fylla all dötid med meningsfulla sysslor.

När jag frilansjobbar hemma kan jag jobba en timma, öva på mitt instrument, laga mat, plantera om krukväxter, jobba en timma med ett annat projekt, etc.
Däremot kan arbetsplatser vara ett bra ställe att träffa folk och bolla idéer, men det finns det många andra forum för också.

Hade jag inte behövt jobba de där timmarna hemifrån hade jag gjort teater med interaktiva projektioner, eller musikvideos med mina band.

#18 Johan on 8 April 2013 at 2:44 pm

De få gånger jag lamslagits av bristen på jobb har endast varit när pressen att skaffa jobb varit som störst (pengabrist/social press). Då kan apatin infinna sig..

#19 Karl on 8 April 2013 at 2:59 pm

Det är klart att det är individuellt: det beror både på hur man är som person, och på vilken typ av jobb man har. En fördel jag personligen ser med mitt nuvarande jobb är att det ger mig möjlighet till intellektuellt/kreativt arbete som är tillfredsställande, men som kräver ett fokus jag inte kan uppbåda utan att ha externa krav på mig. För den som kan det är detta förstås ingen fördel.

Att det finns andra forum för att träffa folk är sant såklart, men man ska inte underskatta arbetsplatsens sociala. Många är idag, beroende på personlighet eller levnadsomständigheter, helt eller nästan helt beroende av att ha en arbetsplats för att få sociala kontakter utanför familjen – och definitivt för att träffa människor som är på andra platser i livet än de själva är.

#20 Johan on 8 April 2013 at 3:08 pm

Jo, men om jobb inte var underförstått så skulle det inte ta många minuter att bygga upp nya (och bättre) forum för de som idag är beroende av arbetsplatsen endast för det sociala sammanhanget, som ju måste ses som jobbets (i bästa fall) sekundära roll.

#21 COPYRIOT | Krisen, del 95: Bortom arbetslinjen – kommentarer till en blogg on 8 April 2013 at 3:28 pm

[…] ← Till kritiken av arbetskritiken […]

#22 Iggy Drougge on 8 April 2013 at 5:21 pm

Karl:
Människor kommer alltid att arbeta, och behöva arbeta, även om arbetssamhället försvinner. Troligen kommer också arbetsplatser att behövas (t ex av tekniska och utrymmesmässiga skäl). Och därmed kvarstår rum för social kontakt.

#23 mix on 8 April 2013 at 5:34 pm

hipsters on foodstamps: http://jacobinmag.com/2011/01/hipsters-food-stamps-and-the-politics-of-resentment/

#24 on 8 April 2013 at 6:08 pm

Har för mig att detta jättegamla efterord till “rätten av lättja” gav en bra kritik av den alternativism som “arbetskritik” kan leda till: http://www.motarbetaren.se/insurrection_raven/se_texts/ratten_till_lattja.html

#25 Karl on 8 April 2013 at 6:36 pm

Iggy: Klart att folk alltid behöver arbeta, men en central del av arbetskritiken är väl just att vi borde arbeta mindre än vi gör idag? Jag delar förresten i princip den uppfattningen, men jag tycker det är bra att Rasmus också tar upp att det finns de för vilka en minskning av arbetstiden, eller en maximering av “fritiden”, inte definitionsmässigt är något positivt.

#26 Victor on 8 April 2013 at 6:50 pm

Det är fantastiskt att arbetskritiken väcker sådant gensvar och är på väg att bli mer mainstream. Men om vi inte lyckas vässa den till en undersökning av de materiella begränsningarna för våra politiska möjligheter så kommer vi inte ha åstadkommit något utöver en ren reaktion på Alliansens (ganska anmärkningsvärt högljudda) arbetsdyrkan. Detta borde vara en självklar ambition för oss som nu har argumenterat emot “arbetssamhället” i många år. VI MÅSTE PRATA OM VÄRLDSEKONOMIN och vad den innebär för exempelvis möjligheten av en medborgarlön. Vi måste prata om hur vi ska kunna reproducera samhället när vår globala köpkraft dyker nedåt. Om vi menar allvar med att ifrågasätta löneslaveriet måste vi börja prata om ETT NYTT PRODUKTIONSSÄTT. Annars är det lika fåfängt att ropa efter basinkomst som att kräva en återgång till en stark välfärdsstat – som om vi bara hade att välja mellan den ena eller andra graden av välstånd.

#27 kjell on 8 April 2013 at 7:43 pm

..vad är vi som individer beredda att avstå ifrån, för att slippa “lönearbeta på heltid”. Vi blir tvungna att identifiera det vi är beredda “att offra”, för att tänka “fritt”.
Allt landar på individnivå.
Blir det däremot en samhällelig kollaps, kommer frågeställningen framstå som “överkurs”.

#28 Micke vK on 8 April 2013 at 11:05 pm

På tal om det där efterordet: själv blir jag väldigt mycket “men Marx sade…” av arbetskritik där det inte får plats positiv betydelse i själva termen arbete.

Utan den där Marx-twisten (människans drift att arbeta alieneras i lönearbetet) tycker jag arbetskritiken tappar så mycket klangbotten: yrkesstolthet, den otillfredställelse som kan komma ur att inte förmå sig till gott arbete på sin fritid, känslan av att delta i en grupp eller samhälle som tar sig an en meningsfull, målinriktad arbetsuppgift.

#29 on 9 April 2013 at 1:05 am

Micke vK: På tal om positiv arbetskritik, här är en total motsats till det :-) (kom inte att tänka på den när jag postade tidigare texttips, är sjukt bra, om än provocerande, och rolig dessutom): http://www.motarbetaren.se/publikationer/avskaffa-arbetet/bob-black-avskaffa-arbetet

#30 kjell on 9 April 2013 at 5:56 am

Micke vK: “Konstnär” ligger väl f.ö. i gränslandet mellan titel och jobb.) skriver Rasmus här ovan, tycker du att även “politiker” ingår i detta gränsland? Är det ett “jobb” att vara politiker eller ett “kall”?

#31 Roland on 9 April 2013 at 12:18 pm

Rasmus – bra att diskussionen förs. Det finns förstås saker i arbetskritiken som kan förtydligas. Dock är det, som andra har påpekat, svårt att inte lägga märke till en del halmdockor som du njutningsfullt har ihjäl. När nu boken “Arbetssamhället” tycks ursäkta det hela rekommenderar jag dig först att läsa (om?) kapitel tre där “Arbetssamhällets maktintressen” (underrubrik) beskrivs med en konkretion som jag faktiskt är lite stolt över. Logiken i mer sovjetiska arbetssamhällen (som är lik men inte identisk) diskuteras mer utspritt. Även avsnittet “Kristeori” skulle kunna intressera dig. Vad det gäller frågan om arbetet och hälsan rekommenderar jag avsnittet ”Den goda hälsan” där den förenklade idén om att ”folk mår bra av att arbeta” utreds i detalj. Sedan kanske det kan vara bra att lyssna och läsa vad som sagts i andra sammanhang också, men jag har stor förståelse för att man inte kan hinna med allt. Imorgon disputerar jag apropå det! Du är mycket välkommen om du har möjlighet: 10.15 i Universitetshuset, Sal IX (Uppsala, förstås)

#32 Fredrik on 9 April 2013 at 9:00 pm

Mycket bra inlägg och bra och nödvändigt att införliva allmänningarnas och det reproduktiva (oavlönade) arbetets perspektiv till diskussionen om arbetskritik.

Men vad anser du till exempel om Krisisgruppens tolkning av den innevarande krisen som en systemkris, som i praktiken är en arbetets kris? Jag menar, här handlar det ju i princip om att kapitalet självt har dödat arbetet men desperat försöker uppehålla dess betydelse på ett nästan just idealistiskt sätt. Det kommunistiska perspektivet pekar på en socialisering av rikedomen och produktionsmedlen. Kanske finns det en risk här att denna kommunisering skjuts på framtiden om arbetskritiken just INTE kopplas till själva problemkärnan i krisen och kapitalets utveckling. Farhågan är ju den om basinkomsten postuleras som ett mål, och inte som ett medel för att frigöra tid, för att… ja, du förstår…

#33 Jesper Nilsson on 10 April 2013 at 8:05 am

@rasmus : Jag undrar själv varför arbetskritiken blivit populär just nu, och i just denna form. Jag kan inte låta bli att tänka mig den som ett svar på tillväxt-kriser. Kravet på effektivare resursomfördelning och arbetsdelning är med tanke på allt väldigt “snälla” krav att ställa när problem med fattigdom, utanförskap och arbetslöshet ökar. Även om de maskeras med radikala krav på mer fritid och nya relationer.

Dessutom tror jag att det som Roland beskriver som “tomt arbete” och hur denna del av vår arbetsdag upplevts ha ökat i väst också underlättat denna kritik.

Om arbetskritiken (eller vägrandet) istället främst riktar sig mot alienation, ojämlikheter (mellan kön, centrum och periferi osv) eller mot demokratiska brister så tror jag att kritiken skulle formulerats helt annorlunda. Kanske på det sätt den tidigare gjorts av Kathi Weeks, Silvia Federici eller varför inte Mario Tronti.

Inte för att jag är övertygad om att det skulle vara automatiskt bättre. Men om arbetskritik är svaret, kanske vi måste börja med att fråga oss; vad var frågan?

#34 rasmus on 10 April 2013 at 8:17 am

Jag fruktar att den blotta längden på min bloggpost förmedlade ett annat intryck än vad jag avsett. Så blir det tyvärr ofta när jag bloggar. Min avsikt var verkligen att ge “ett litet, trevande bidrag” till en vidgad diskussion om vart arbetskritiken ska utvecklas. Alltså att stimulera till en sådan diskussion – inte att gå i polemik med någon särskild. Därför blir jag betänksam när t.ex. Roland Paulsen (#31) hittar “halmdockor” som jag “njutningsfullt har ihjäl”.

Man kan väl säga att jag prövade en “diskursanalytisk” läsning av Arbetarens referat från Arbetskrititiskt forum. Det innebär att jag inte tog fasta på vad enskilda individer haft för avsikt att säga, utan att i stället leta efter arbetskritiken som diskurs. Detta samtidigt mot bakgrund av hur diskussioner förts i andra sammanhang där jag varit närvarande. “Arbetskritik” blir ett tema som gör det möjligt att säga vissa saker, samtidigt som andra saker hamnar inom parentes – med rätta eller ej. Det var detta jag ville komma åt.

Att kapitalismen endast nämns vid namn en gång på fyra sidors referat är alltså ingen kritik mot någon enskild individ. Varken mot den som skrev referatet, de som satt i forumets paneler, de som arrangerade forumet eller de som besökte forumet. Men det är en möjlig utgångspunkt för fortsatt diskussion.

Arbetssamhället är en rik bok med många sidor, som skulle förtjäna en vidare genomgång här på bloggen. Jag vidhåller att där finns en “idealistisk” slagsida som jag gärna vill problematisera, men jag vill understryka att jag inte vill ta ställning för en korrekt renodlad “materialistisk” analys. Snarare uppfattar jag det som en fråga om “Darstellung”. Arbetssamhället är ju också skriven som lärobok, utgiven på Studentlitteratur och med universitetsstudenter som målgrupp. Att då gå in på t.ex. Marx’ värdebegrepp hade haft sina nackdelar. Jag tycker att Roland kringgick ämnet på ett elegant sätt, men tror inte att de arbetskritiker som influerats av hans bok kan fortsätta att kringgå det.

Beklagar att jag inte har möjlighet att komma på disputationen, men stort grattis!

#35 rasmus on 10 April 2013 at 8:24 am

Fredrik (#32): Jag tycker inte att Krisis-gruppens manifest mot arbetet hör till det bästa som skrivits i Nürnberg. Det är förvisso en relativt medryckande och tillgänglig text, men till innehållet är den tunn om ser till sammanhanget, där gruppen kring Robert Kurz snart gick betydligt längre i sin upplysningskritik och lade betydligt större vikt vid att kritisera genusordningen i termer av Wert–Abspaltung.

Jag menar, här handlar det ju i princip om att kapitalet självt har dödat arbetet men desperat försöker uppehålla dess betydelse på ett nästan just idealistiskt sätt.” Visst är det så. Kapitalet som immanent logik är ju i viss mening någonting “idealistiskt” – ett realmetafysiskt, subjektslöst självändamål.

#36 Fredrik on 10 April 2013 at 10:45 am

Låter intressant det där om den utvidgade upplysningskritiken och Wert-Abspaltung! Har du några lästips?

#37 rasmus on 10 April 2013 at 10:54 am

Mest på tyska. Om det funkar har jag massor! På engelska finns däremot en artikel jag skrev som jag gärna skulle få tid att uppdatera framöver.

#38 h. on 10 April 2013 at 7:27 pm

rasmus: I artikeln som du hänvisar till (#37) skriver du:

“Subjectivity is, according to Robert Kurz, the form into which human individuals are forced by the fetishism of commodities. To the extent that people are acting as subjects, they are prisoners within a dialectic of subject and object which can only be destroyed by an “organized individuality”, which may be able to intensify critique to the point of an “ontological rupture” putting an end to modernity in its entirety.”

Skulle du kunna säga ungefär var Kurz diskuterar det här, särskilt gällande det om subjektivitet. Det skulle intressera mig mycket. (Och tyska är inget problem.)

#39 rasmus on 10 April 2013 at 10:07 pm

h: Jag tänker särskilt på hans uppsats “Negative Ontologie”, som återfinns i boken Blutige Vernunft, men även andra bidrag i samma bok och annorstädes. Tyvärr verkar den inte finnas tillgänglig på nätet (bara ett kort utdrag). En ursinnig och tänkvärd text som jag gärna skulle översätta till svenska om tid gavs.

#40 rasmus on 11 April 2013 at 11:18 am

En annan text ur samma bok finns på nätet: Blutige Vernunft. 20 Thesen gegen die sogenannte Aufklärung und die „westlichen Werte”.

#41 laxsill on 16 April 2013 at 7:36 am

Nu har jag varit en vecka efter i rss-läsandet, och har haft privilegiet att få ta del av hela kommentatorsdiskussionen direkt med texten.

Personligen ser jag arbetskritiken som ett sätt att göra Marx kritik konkret, och att påvisa kapitalismens inneboende irrationalitet. Vi kan, väldigt konkret, peka på det tvång och det lidande som arbetet innebär. Vi kan också använda den teknologiska och organisationsmässiga utvecklingen, arbetslösheten och den ständigt växande floden av “onödiga jobb” (telefonförsäljare, biljettkontrollanter, jobbcoacher, dessa personer som kokar, skalar och plastar in ägg för att vi ska kunna köpa färdigskalade ägg på Pressbyrån) för att visa att det finns mycket bättre sätt att ordna samhället. Vi kan visa att det ekonomiska system vi har idag (kapitalismen) idag sätter käppar i hjulen för att teknologin ska befria oss. Eller för att parafrasera Marx, så fjättrar arbetssamhället teknologins möjlighet att frigöra oss. För en djupare diskussion kan en även diskutera hur arbetssamhället fjättrar den teknologiska utvecklingen i sig, genom att bibehålla åttatimmarsdagen som samhällelig norm, och se till att våra kroppar är billigare än det stål som borde producera åt oss.

Sedan måste en som arbetskritiker såklart även diskutera hur omöjlig kapitalismen är som sådan utan ett arbetssamhälle, åtminstone idag.

PS. Du länkar till ett kvitter från mig. Länken verkar bruten och jag är hemskt nyfiken på vad det handlar om.

#42 rasmus on 16 April 2013 at 7:46 am

laxsill: Det där var mäkta välformulerat!

(Tror att ditt kvitter jag länkade rymde någon bild på folk med #arbetsfri-tröjor på Ung Pirat-kongress.)

#43 COPYRIOT | Anteckningar om Fritidslinjen on 19 May 2013 at 9:01 am

[…] Kanske liknande Till kritiken av arbetskritiken […]

Kommentera