Krisen, del 95: Bortom arbetslinjen – kommentarer till en blogg

“Bortom arbetslinjen – teknologisk arbetslöshet som hot och möjlighet“. Så heter en blogg där någon under det senaste halvåret har publicerat uppemot hundra inlägg. Här följer en samlad kommentar.

Även om det finns ett släktskap med den nya arbetskritiken, tar den okände bloggaren avstånd från etiketten: “Som jag ser det är inte arbete i sig ett problem, däremot tvångsarbete (Fas 3), lönearbetstvång och överarbete.”
Om bloggen har ett politiskt budskap, så handlar det om basinkomst. Framför allt lyfter den fram exempel för att befästa en viss analys: vår tids strukturella massarbetslöshet beror inte på en felaktig politik, utan på den tekniska utvecklingen. Arbetskraft har rationaliserats bort i en sådan omfattning att 40 timmars heltidsarbete för en majoritet av befolkningen har blivit omöjligt:

Jobben kommer inte. Tvärtom är vi på väg mot en strukturell och permanent arbetslöshet som är betydligt högre än dagens. /…/
Så vad gör vi nu? Jag har inga bra svar men misstänker att lösningen involverar någon form av generell arbetstidsförkortning och eventuellt också införande av medborgarlön, så att kopplingen mellan arbete och försörjning försvagas. /…/ Ytterst sätt möjliggör den teknologiska utvecklingen ett rikare liv för människor, men bara om vi förmår uppfinna politiska lösningar som går bortom arbetssamhällets logik.

Som sagt: detta hänger på vad vi menar med “arbetssamhället”. Går det att tänka sig ett samhälle baserat på varuproduktion och pengar, men där arbetssamhällets logik byts ut mot en annan – typ en robotlogik? Eller är arbetssamhället synonymt med kapitalismen? I det senare fallet går det knappast att tänka sig “politiska lösningar” på arbetslösheten.

Oavsett vad som sägs krisa, får man ändå säga att bloggen företräder en kritisk kristeori. Ökad produktivitet kanske tidigare hängde samman med nya jobb i andra sektorer, men en historisk gräns har passerats där detta inte längre är möjligt. Att nya jobb har skapats tidigare i historien är inget bevis för att de kommer att skapas i framtiden – en induktiv logik måste avvisas. Förhållandena har ändrats nu när produktiviteten har stegrats bortom en viss gräns:

Om robotarna är så kostnadseffektiva att de ersätter kinesiska arbetare måste lönerna sjunka till en nivå under nuvarande kinesisk lönenivå för att vara konkurrenskraftiga. /…/ Dessutom finns det mycket som talar för att robotarna i framtiden blir ännu billigare. Slutligen är det svårt att tro att svenska folket skulle acceptera löner på kinesisk nivå – vi skulle se en politisk revolution långt innan det händer. Vi ser inga lönesänkningar till kinesisk nivå i Grekland, även om arbetslösheten där är en bra bit över 20%. Det är helt enkelt politiskt och samhällsekonomiskt omöjligt.

En detalj som påpekas är att arbetslöshet kan leda till arbetslöshet, alltså en självförstärkande loop. Inte bara när konsumtionen minskar, utan även när fler människor får tid att ägna sig åt oavlönade sysslor som i någon mån kan tränga undan varuproduktionen:

bloggare som ersätter journalister, hobbymusiker som ersätter yrkesmusiker, föräldrar som ersätter fritidspersonal och läxhjälpare, anhöriga som ersätter vårdpersonal, matlagningsintresserade som ersätter restaurangpersonal, programmerare och webbutvecklare som ersätter … programmerare och webbutvecklare (avlönade sådana) osv.

Bloggen i fråga företräder såväl politisk som teknologisk determinism, med optimistisk grundton. Teknikoptimismen, utsträcks även till att gälla miljöfrågor:

Det kommer i framtiden att vara enklare att klara sig på en mindre inkomst eftersom den teknologiska utvecklingen gör att priserna på fysiska produkter och även en del tjänster sjunker. Den innebär också att människor behöver köpa färre saker, t.ex. en smart mobiltelefon istället för alla de produkter som den smarta mobiltelefonen ersatt, eller ett Spotifykonto och en dator istället för stereo och cd-skivor. Vidare kan man förvänta sig att energipriserna sjunker när de alternativa energislagen på allvar slår igenom, t.ex. om människor kan producera sin egen el med hjälp av billiga solpaneler. I framtiden kan det därför vara möjligt att leva ett gott liv på motsvarande dagens existensminimum i Sverige.

Teknikens utveckling möjliggör en massa saker, men den leder knappast per automatik till att det blir lättare att klara sig på mindre inkomst. Inte heller kan vi räkna med att “billiga solpaneler” kommer att bli tillgängliga i framtiden – särskilt inte som dagens tillverkning och distribution av solpaneler i sig sitter djupt i oljeberoendet.

Frågan är vad som är det allra smartaste med “smarta telefoner”. Kanske att de säljs på kredit, i form av abonnemang, vilket möjliggör en handel med kassaflöden? Eller att ett planerad föråldrande är inbyggt, då användarna är tvungna att acceptera “uppgraderingar” av mjukvaran som höjer kraven på hårdvaran till den grad att man måste köpa ny inom ett par år? På så vis går det att upprätthålla efterfrågan på ny elektronik, även om det inte sker några omvälvande förbättringar, även om innovationen på vissa områden har nått “en platå”.

Elektronikmarknadens omsättning kan alltså upprätthållas, men konsumtionen ändrar karaktär – från köp av prylar, till köp av finansiella tjänster. Att ställa sig utanför denna konsumtion är svårt, särskilt när man nu behöver en “smart telefon” för att köpa vissa varor, eller för att få vissa jobb.
Däremot stämmer det att övergången till “smarta telefoner” leder till att en hel massa prylar kan ersättas. Detta leder inte bara till minskat behov av arbetskraft inom tillverkningsindustrin. “Även tjänster i periferin försvinner: biljettförsäljning, biljettkontroll, internetkafé, nummerupplysning, fotograftjänster, kundservice, post- och bankkontor med mera.” Näthandeln leder till butiksdöd.

Här finns en uppenbar beröringspunkt till hur värdekritikerna menar att den tredje industriella revolutionen, kretsande kring mikroelektronik, inte leder till några nya varor vars produktion kan absorbera frigjord arbetskraft i massiv skala. Skillnaden är att värdekritikerna, som utgår från Marx, även ser till frågan om improduktivt arbete, alltså sådant arbete som inte resulterar i varor, men som måste finansieras genom varuproduktion. Då blir det svårare att se en möjlig lösning i basinkomst, eller över huvud taget i politiska beslut.

Nu till den politikdeterminism som lyser igenom på “Bortom arbetslinjen“. Bloggaren utgår optimistiskt från att arbetslinjen är något av en religiös övertygelse, vars dagar är räknade. Den kommer “sannolikt att kollapsa när arbetslösheten når 15% eller mer och politikerna slutligen vaknar från sin dvala.” Men “i praktiken kommer luthersk arbetsmoral hos befolkningen, särintressen (arbetsgivare, fack, byråkrater) och fega och visionslösa politiker att bjuda stort motstånd”.

I konsekvens med idén om basinkomst/medborgarlön, argumenteras även för minskad invandring, eller åtminstone för att en lägre andel av invandrarna till Sverige ska beviljas medborgskap. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig en framtid där medborgarlön har införts och där arbetsmarknaden blivit extremt rasifierad, delad i två delar: en för medborgare som har möjlighet att tacka nej till skitjobb, en för de icke-medborgare som saknar alternativ.

Detta var de kommentarer jag lyckades krafsa ner efter att ha läst samtliga inlägg på Bortom arbetslinjen“. Ser fram mot fortsättningen där och hoppas att fler dras in i samtalet. Bloggen rymmer även länkar till en rad intressanta artiklar om hur den teknologiska utvecklingen avskaffar arbetstillfällen på de mest skilda områden. Dit återkommer vi säkert.