Krisen, del 91: Om skillnader mellan sammanbrottsteorier (Rosa Luxemburg kontra värdekritikerna)

Flertalet marxister tar avstånd från vad de kallar “sammanbrottsteori”. Inom den marxistiska tanketraditionen syftar detta begrepp på två skilda varianter. Dels teorin om överproduktion och imperialism som utgår från Rosa Luxemburg (1913); dels teorin om “profitkvotens fallande tendens” som särskilt förknippas med Henryk Grossman (1929) och Paul Mattick Sr..
Dessa teorier kan få ganska olika implikationer. Skiljelinjen lever vidare i dagens marxistiska litteratur om krisen. David Harvey är t.ex. klart influerad av Rosa Luxemburg i sin bok om krisen, medan Paul Mattick Jr. likt sin far företräder en tolkning där profitkvoten står i centrum. Inom den bredare vänster som influeras av marxisternas böcker märks inte mycket till debatt om den underliggande skiljelinjen.

Krisserien på Copyriot har lyft fram den så kallat värdekritiska kristeorin, som utgår från Marx men lägger sig utanför den idétradition som kallas marxism. Värdekritikerna kan kallas för sammanbrottsteoretiker – de utgår från att kapitalismen är en formation som har passerat sin historiska kulmen och sedan årtionden befinner sig i ett långsamt med irreversibelt sönderfall. Och de gör det med hänvisning till Marx.
Därför är det begripligt att marxister gärna vill räkna in värdekritikerna i någon av de två formerna av “sammanbrottsteori”. Detta blir dock missledande. Värdekritikernas kristeori kan inte föras tillbaka till vare sig Rosa Luxemburg eller Henryk Grossman, utan utgör en egen variant, om än med vissa beröringspunkter åt båda håll.

Varför den värdekritiska kristeorin inte är en teori om profitkvotens fall får redas ut en annan gång. Vad som här följer är att försök att klargöra skillnader mellan Rosa Luxemburg och värdekritikerna. Jag ska dock erkänna att jag inte är någon expert på Rosa Luxemburg, så kom gärna med synpunkter om du anser att något är felåtergivet.

Ernst Lohoff konstaterade år 1990 att kapitalet som värdetillväxt bara kan existera “så länge som dess herravälde ständigt utvidgas genom omvandling av för- och tidigkapitalistiska material”. Detta påminner helt klart om Rosa Luxemburg. Även hon menade att kapitalismen är beroende av en “utomkapitalistisk miljö” – men enligt henne var detta för att kapitalet behövde en yttre marknad för att sälja ett överskott av varor.

Rosa Luxemburgs teori utgick från en traditionell marxism, där “arbetsvärdelagen” uppfattas som universellt giltig för alla mänskliga samhällen. Konsekvensen blir då att även icke-kapitalistiska samhällen kan generera mervärde, exempelvis när självförsörjande bönder tvingas att lämna sitt överskott till en furste. Vi kan då tänka oss att fursten får tillgång till bomull som exporteras till en kapitalistisk textilindustri, varpå inkomsterna används för att importera färdiga textilprodukter. Betalningen för textilprodukterna bidrar då till att “realisera mervärdet” som skapats i textilindustrin, enligt det luxemburgska språkbruket.

Enligt Rosa Luxemburg finns alltså kristendensen inte i den kapitalistiska produktionen, utan i cirkulationen. Mervärde skapas i tillräcklig grad, men det kan inte alltid “realiseras” eftersom det tenderar att saknas köpkraft inom det kapitalistiska systemet. Därav behovet av en “utomkapitalistisk miljö”, som dock är krympande. Därför var det enligt Luxemburg oundvikligt att de kapitalistiska makterna skulle hamna i krig med varandra för att få tillgång till dessa marknader. Detta krig var vad hon syftade på med sin berömda paroll: Socialism eller barbari!

Även hos värdekritikerna pekar kristeorin mot ett ultimatum. Mänskligheten måste avskaffa kapitalismen för att inte kastas allt djupare in i en katastrof. Precis som Rosa Luxemburg, menar även värdekritikerna att detta ultimatum ställs i ett historiskt läge där kapitalismens utbredning närmar sig en yttre gräns. När kapitalismen blir total, blir även krisen total. Men vad innebär en “total” kris? Här gäller det alltså att begripa den avgörande skillnaden i förståelsen av fundamentala kategorier som värde, pengar och arbete.

Värdekritikernas kristeori handlar om en stagnerad produktion av mervärde. Enda källan till mervärde, enligt detta synsätt, är “abstrakt arbete” (lönearbete). En timmes arbete skapar inte en viss mängd värde, utan värde är måttet på samhälleligt nödvändig arbetstid, alltså resultatet av en samhällelig abstraktionsprocess som fullbordas via en marknad där varorna säljs för pengar. Då kan det inte bli tal om ett mervärde som existerar innan det “realiseras”. Inte heller kan en stagnerad värdetillväxt avhjälpas genom ökad köpkraft, varken innanför eller utanför systemet.
Nej, krisen har enligt värdekritikerna sin hemvist mitt i det varuproducerande systemets hjärta, där en inre motsättning är verksam. Konkurrensen mellan enskilda kapital innebär att det varuproducerande systemet stöter ifrån sig sin egen substans – “abstrakt arbete” ersätts i allt högre grad av maskiner – vilket betyder att varorna tappar i värde. Detta kan förvisso kompenseras genom att systemet utvidgas. Utvidgningen kan ske “utåt” i det geografiska rummet, men även “inåt” genom att moment av vardagslivet förvandlas till varor.

När kapitalismens utvidgning når sina gränser menade Rosa Luxemburg att det uppstår en “överproduktion”, där varor blir liggande osålda. Hos värdekritikerna är symptomen av mer spöklikt slag, en “substansförlust” där de varor som produceras och säljs i allt mindre grad kan sägas representera “abstrakt arbete”.
Då varorna tappar i värde måste de produceras i allt större kvantiteter för att systemkravet på värdetillväxt ska upprätthållas. En av följderna blir förvisso en skärpt konkurrens mellan olika varuproducenter. Denna konkurrens kan ta sig olika former: en möjlighet är konflikter mellan olika stater eller block. Sådana konflikter kan föras med militära eller monetära medel. “Valutakrig” innebär att staterna tävlar i att devalvera sina egna valutor för att förbättra sitt konkurrensläge på världsmarknaden, men där det sammanlagda resultatet blir en upptrappad inflationspotential i systemet som helhet. Ytterst går det att tänka sig en hyperinflationär kollaps för själva penningformen, vilket skulle få katastrofala följder i en värld där människor är beroende av varuhandel för sin överlevnad. Troligare är då kanske att vägen mot barbari fullbordas genom att den monetära eskalationen övergår i militär krigföring.

Om utrymmet för mervärde minskar, skärpts alltså konkurrensen inom det varuproducerande systemet – men denna konkurrens kan ta sig flera olika uttryck. Stater drivs till att erbjuda de lägsta skatterna, vilket får dem att avveckla välfärd och dra på sig ökad stadsskuld. Företag drivs till att ännu hårdare maximera sin produktivitet, alltså att rationalisera bort arbetskraft, vilket skapar en positiv feedback där krisen förstärker sin egen orsak.
Allt detta kan enligt värdekritikerna ske även utan att växande varuberg ligger osålda. Vad som däremot växer obönhörligen i krisprocessen är massan av överflödiga människor – de som inte längre behövs i varuproduktionen. När de överflödiga inte längre kan försörja sig via lön, tenderar de att bli beroende av olika gängstrukturer: kriminalitet, fundamentalism och ett “förvildat patriarkat” är resultat av sammanbrottsprocessen.
Vägen tillbaka är stängd: människor kan inte åter göras nödvändiga i varuproduktionen. Enligt värdekritikerna är alltså det enda alternativet till barbari att varuproduktionen avvecklas, att människor organiserar sitt samhälle i en form som inte vilar på pengar eller på “abstrakt arbete”.

Nu kan vi göra ett preliminärt försök att schematiskt kontrastera den luxemburgska och den värdekritiska kristeorin.
Krisens orsak: Rosa Luxemburg pekar på cirkulationen (bristande köpkraft). Värdekritikerna pekar på produktionen (bortvittrande värdesubstans på grund av stegrad produktivitet).
Krisens manifestation: Rosa Luxemburg ser växande berg av osäljbara varor. Värdekritikerna ser en växande massa av oanställningsbara, “överflödiga” människor.
Barbariets form: Rosa Luxemburg tänker sig ett imperialistiskt världskrig mellan stater. Värdekritikerna tänker sig ett patriarkalt inbördeskrig mellan gängstrukturer.