Krisen, del 91: Om skillnader mellan sammanbrottsteorier (Rosa Luxemburg kontra värdekritikerna)

Flertalet marxister tar avstånd från vad de kallar “sammanbrottsteori”. Inom den marxistiska tanketraditionen syftar detta begrepp på två skilda varianter. Dels teorin om överproduktion och imperialism som utgår från Rosa Luxemburg (1913); dels teorin om “profitkvotens fallande tendens” som särskilt förknippas med Henryk Grossman (1929) och Paul Mattick Sr..
Dessa teorier kan få ganska olika implikationer. Skiljelinjen lever vidare i dagens marxistiska litteratur om krisen. David Harvey är t.ex. klart influerad av Rosa Luxemburg i sin bok om krisen, medan Paul Mattick Jr. likt sin far företräder en tolkning där profitkvoten står i centrum. Inom den bredare vänster som influeras av marxisternas böcker märks inte mycket till debatt om den underliggande skiljelinjen.

Krisserien på Copyriot har lyft fram den kallat värdekritiska kristeorin, som utgår från Marx men lägger sig utanför den idétradition som kallas marxism. Värdekritikerna kan kallas för sammanbrottsteoretiker – de utgår från att kapitalismen är en formation som har passerat sin historiska kulmen och sedan årtionden befinner sig i ett långsamt med irreversibelt sönderfall. Och de gör det med hänvisning till Marx.
Därför är det begripligt att marxister gärna vill räkna in värdekritikerna i någon av de två formerna av “sammanbrottsteori”. Detta blir dock missledande. Värdekritikernas kristeori kan inte föras tillbaka till vare sig Rosa Luxemburg eller Henryk Grossman, utan utgör en egen variant, om än med vissa beröringspunkter åt båda håll.

Varför den värdekritiska kristeorin inte är en teori om profitkvotens fall får redas ut en annan gång. Vad som här följer är att försök att klargöra skillnader mellan Rosa Luxemburg och värdekritikerna. Jag ska dock erkänna att jag inte är någon expert på Rosa Luxemburg, så kom gärna med synpunkter om du anser att något är felåtergivet.

Ernst Lohoff konstaterade år 1990 att kapitalet som värdetillväxt bara kan existera “så länge som dess herravälde ständigt utvidgas genom omvandling av för- och tidigkapitalistiska material”. Detta påminner helt klart om Rosa Luxemburg. Även hon menade att kapitalismen är beroende av en “utomkapitalistisk miljö” – men enligt henne var detta för att kapitalet behövde en yttre marknad för att sälja ett överskott av varor.

Rosa Luxemburgs teori utgick från en traditionell marxism, där “arbetsvärdelagen” uppfattas som universellt giltig för alla mänskliga samhällen. Konsekvensen blir då att även icke-kapitalistiska samhällen kan generera mervärde, exempelvis när självförsörjande bönder tvingas att lämna sitt överskott till en furste. Vi kan då tänka oss att fursten får tillgång till bomull som exporteras till en kapitalistisk textilindustri, varpå inkomsterna används för att importera färdiga textilprodukter. Betalningen för textilprodukterna bidrar då till att “realisera mervärdet” som skapats i textilindustrin, enligt det luxemburgska språkbruket.

Enligt Rosa Luxemburg finns alltså kristendensen inte i den kapitalistiska produktionen, utan i cirkulationen. Mervärde skapas i tillräcklig grad, men det kan inte alltid “realiseras” eftersom det tenderar att saknas köpkraft inom det kapitalistiska systemet. Därav behovet av en “utomkapitalistisk miljö”, som dock är krympande. Därför var det enligt Luxemburg oundvikligt att de kapitalistiska makterna skulle hamna i krig med varandra för att få tillgång till dessa marknader. Detta krig var vad hon syftade på med sin berömda paroll: Socialism eller barbari!

Även hos värdekritikerna pekar kristeorin mot ett ultimatum. Mänskligheten måste avskaffa kapitalismen för att inte kastas allt djupare in i en katastrof. Precis som Rosa Luxemburg, menar även värdekritikerna att detta ultimatum ställs i ett historiskt läge där kapitalismens utbredning närmar sig en yttre gräns. När kapitalismen blir total, blir även krisen total. Men vad innebär en “total” kris? Här gäller det alltså att begripa den avgörande skillnaden i förståelsen av fundamentala kategorier som värde, pengar och arbete.

Värdekritikernas kristeori handlar om en stagnerad produktion av mervärde. Enda källan till mervärde, enligt detta synsätt, är “abstrakt arbete” (lönearbete). En timmes arbete skapar inte en viss mängd värde, utan värde är måttet på samhälleligt nödvändig arbetstid, alltså resultatet av en samhällelig abstraktionsprocess som fullbordas via en marknad där varorna säljs för pengar. Då kan det inte bli tal om ett mervärde som existerar innan det “realiseras”. Inte heller kan en stagnerad värdetillväxt avhjälpas genom ökad köpkraft, varken innanför eller utanför systemet.
Nej, krisen har enligt värdekritikerna sin hemvist mitt i det varuproducerande systemets hjärta, där en inre motsättning är verksam. Konkurrensen mellan enskilda kapital innebär att det varuproducerande systemet stöter ifrån sig sin egen substans – “abstrakt arbete” ersätts i allt högre grad av maskiner – vilket betyder att varorna tappar i värde. Detta kan förvisso kompenseras genom att systemet utvidgas. Utvidgningen kan ske “utåt” i det geografiska rummet, men även “inåt” genom att moment av vardagslivet förvandlas till varor.

När kapitalismens utvidgning når sina gränser menade Rosa Luxemburg att det uppstår en “överproduktion”, där varor blir liggande osålda. Hos värdekritikerna är symptomen av mer spöklikt slag, en “substansförlust” där de varor som produceras och säljs i allt mindre grad kan sägas representera “abstrakt arbete”.
Då varorna tappar i värde måste de produceras i allt större kvantiteter för att systemkravet på värdetillväxt ska upprätthållas. En av följderna blir förvisso en skärpt konkurrens mellan olika varuproducenter. Denna konkurrens kan ta sig olika former: en möjlighet är konflikter mellan olika stater eller block. Sådana konflikter kan föras med militära eller monetära medel. “Valutakrig” innebär att staterna tävlar i att devalvera sina egna valutor för att förbättra sitt konkurrensläge på världsmarknaden, men där det sammanlagda resultatet blir en upptrappad inflationspotential i systemet som helhet. Ytterst går det att tänka sig en hyperinflationär kollaps för själva penningformen, vilket skulle få katastrofala följder i en värld där människor är beroende av varuhandel för sin överlevnad. Troligare är då kanske att vägen mot barbari fullbordas genom att den monetära eskalationen övergår i militär krigföring.

Om utrymmet för mervärde minskar, skärpts alltså konkurrensen inom det varuproducerande systemet – men denna konkurrens kan ta sig flera olika uttryck. Stater drivs till att erbjuda de lägsta skatterna, vilket får dem att avveckla välfärd och dra på sig ökad stadsskuld. Företag drivs till att ännu hårdare maximera sin produktivitet, alltså att rationalisera bort arbetskraft, vilket skapar en positiv feedback där krisen förstärker sin egen orsak.
Allt detta kan enligt värdekritikerna ske även utan att växande varuberg ligger osålda. Vad som däremot växer obönhörligen i krisprocessen är massan av överflödiga människor – de som inte längre behövs i varuproduktionen. När de överflödiga inte längre kan försörja sig via lön, tenderar de att bli beroende av olika gängstrukturer: kriminalitet, fundamentalism och ett “förvildat patriarkat” är resultat av sammanbrottsprocessen.
Vägen tillbaka är stängd: människor kan inte åter göras nödvändiga i varuproduktionen. Enligt värdekritikerna är alltså det enda alternativet till barbari att varuproduktionen avvecklas, att människor organiserar sitt samhälle i en form som inte vilar på pengar eller på “abstrakt arbete”.

Nu kan vi göra ett preliminärt försök att schematiskt kontrastera den luxemburgska och den värdekritiska kristeorin.
Krisens orsak: Rosa Luxemburg pekar på cirkulationen (bristande köpkraft). Värdekritikerna pekar på produktionen (bortvittrande värdesubstans på grund av stegrad produktivitet).
Krisens manifestation: Rosa Luxemburg ser växande berg av osäljbara varor. Värdekritikerna ser en växande massa av oanställningsbara, “överflödiga” människor.
Barbariets form: Rosa Luxemburg tänker sig ett imperialistiskt världskrig mellan stater. Värdekritikerna tänker sig ett patriarkalt inbördeskrig mellan gängstrukturer.

10 kommentarer ↓

#1 Jesper Nilsson on 5 April 2013 at 7:37 am

Intressant, jag har alltid tänkt med värdekritikerna som någon typ av arvtagare till Rosa’s ackumulationsteori om global utbredning.

Men ett perspektiv som kanske är intressant att tänka in här är maskinfetischism, som Alf Hornborg beskriver begreppet. För det som du beskriver ovan om att “’abstrakt arbete’ ersätts i allt högre grad av maskiner” är ju endast möjligt (i stor skala) så länge det finns ett ojämnt utbyte (givetvis maskerat som jämlikt av priser) med arbetskraft (och givetvis av sånt som inte påverkar mervärdet (energi & råvaror)) där den ena parten befinner sig utanför de relationer som omfamnas den “samhälleligt nödvändig arbetstid” som gäller den andre. Det vill säga ett utbyte med områden som Hornborg skulle kalla för periferi och Rosa för utomkapitalistiska.

Om detta resonemang stämmer så blir ju även det modernistiska framstegshoppet (om industriell effektivisering) kraftigt begränsad ju mer kapitalismen breder ut sig. En annan krisbildning än både den av överproduktion och fallande profitkvot.

Nu tycks vi ju inte vara där just nu. Men med tanke på “peak everything” och scenarion av framtida energikriser kan det ju vara intressant att tänka på vad detta skulle få för konsekvenser. Kan man kanske tänka sig att tidigare energianvändning (levande arbete i centrum) skulle öka i attraktion igen. Full sysselsättning, stigande profitkvot och ökade varuvärden? Barbari?

#2 kjell on 5 April 2013 at 8:36 am

..en fundering;
Är inte “krisen” i alla de former (som beskrivs föredömligt i krisserien) just en förutsättning för kapitalismen, utan kris ingen kapitalism, alternativet ex ett feodalsamhälle, det kan vi inte acceptera, då det inte är demokratiskt.
Är kapitalismen(terrorbalansen) ett pris vi får betala för att gå och rösta?
De utopier jag känner till, är väl mest just utopier dvs tankekonstruktioner.

I övrigt håller jag med om att “krisserien” är det mest intressanta man kan läsa i svensk skriftställning just nu.

#3 m on 5 April 2013 at 1:23 pm

“Hos värdekritikerna är symptomen av mer spöklikt slag, en “substansförlust” där de varor som produceras och säljs i allt mindre grad kan sägas representera “abstrakt arbete”. Då varorna tappar i värde måste de produceras i allt större kvantiteter för att systemkravet på värdetillväxt ska upprätthållas.”

Jag följer nyfiket krisserien men förstår inte hur det ovan skiljer sig (mer än till orden) från en teori om effekter av minskad köpkraft.

Varför spelar det någon roll om en varas grad av “representation av abstrakt arbetet” minskar? Hur leder det till förändringar i vad människor kan och vill göra? På något sätt som inte är identiskt med en minskad-köpkraft-effekt.

#4 Iggy Drougge on 5 April 2013 at 1:28 pm

Värdeteoretikernas slutkris låter som kapitalismens entropi – så länge de överflödiga inte bildar kritisk massa.

#5 rasmus on 5 April 2013 at 3:03 pm

m: Skillnaden mellan värdeförlust och köpkraftsförlust är väl att värdeförlusten sker på en mer abstrakt nivå, som kan få ett flertal olika konkreta uttryck (inflation, deflation, statsbankrutt, m.m.)

Jesper Nilsson: Det ska onekligen bli intressant att peta in Alf Hornborgs teorier i det hela, även om det kan försvåras av att han är ganska slirig i sitt bruk av Marx. Det sista du nämner är extremt intressant – är det tänkbart att produktivkrafternas utveckling kan “rullas tillbaka” till följd av brist på fossila bränslen? Jag känner knappt till någon som tagit upp den frågan.
Alf Hornborg är ju inne på att jordbruket kommer att kräva betydligt mer arbetstid. Men detta låter ju sig inte omedelbart översättas i marxska kategorier. Frågan är: åt vilket håll går kapitalets organiska sammansättning? (Tryck sedan in jordräntan i analysen…)
“Ojämnt utbyte” är ett begrepp som förutsätter existensen av “jämnt utbyte”. Då gäller det att vara synnerligen tydlig med vad detta betyder. Det fiffiga i Marx ekonomikritik är ju att han kan visa hur mervärde uppstår i själva varuproduktionen, trots att varje utbyte är “jämnt” i termer av värde. Men vad Hornborg sysslar med är ju inte värdeformsanalys, snarare termodynamik. Här skulle jag önska att någon kunde sätta de båda nivåerna i explicit relation!

#6 Jesper Nilsson on 5 April 2013 at 5:44 pm

rasmus: Man får ju hoppa lite mellan olika abstraktionsnivåer när man rör sig mellan marx’ ekonomikritik och analyser av 1900-talets globala världshandel, vilket kanske gör resonemanget otydligt.

Men en bytesrelation som jag tänker mig att man kan utgå ifrån när det gäller köp och nyttjande av maskiner är arbetstid. T.ex. det levande arbete som finns kristalliserat i maskinerna – och vilken frigörs när de förbrukas – i jämförelse med den mängd levande arbete denna maskinkonsumtion utkonkurrerar. Utan att ta hänsyn till andra variabler som Hornborg lyfter fram (markanvändning och exergi (även om arbetstiden för råvaru- och energiframställning bör räknas med)) så undrar jag om inte denna “explicita relation” räcker för markera en kristendens även här (även om jag är kvick att erkänna att empiriska studier som stärker denna relation saknas).

Nu är jag främst intresserad av denna relation utifrån arbetskritiken. Där jag idag ofta ser två – lika obehagliga – tendenser. Men jag hoppas att få återkomma till dem på maska-bloggen snart istället.

#7 kjell on 8 April 2013 at 6:00 am

Är bitcoin en “lokal valuta” ,där internet utgör “regionen”?
http://www.asposverige.se/2011/07/lokala-valutor-inom-eu-vaxer-sa-det-knakar/
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bitcoins-succe-ett-misslyckande-for-euron_8060752.svd

kcl; visst kan stater gå in och obstruera, frågan är om lagstiftning räcker?

#8 kjell on 8 April 2013 at 6:04 am

..förlåt, ignorera ovanstående postning, är menad till “krisen 92”

#9 j on 10 April 2013 at 9:15 pm

Rätta mig gärna om jag har fel men är det inte så att citatet nedan beskriver teorin om profitkvotens fallande tendens, i alla fall som jag fattat den:

“Konkurrensen mellan enskilda kapital innebär att det varuproducerande systemet stöter ifrån sig sin egen substans – “abstrakt arbete” ersätts i allt högre grad av maskiner – vilket betyder att varorna tappar i värde. “

#10 rasmus on 10 April 2013 at 9:38 pm

j: Både jag och nej. Värde och profit är olika nivåer i analysen, vilket värdekritikerna insisterar på synnerligen hårt; en skillnad mellan “väsen” och “framträdelse”. Profit går att uppskatta via officiell statistik, men detsamma är inte möjligt med värde. Likväl är värde en verksam realabstraktion, som naturligtvis bara kan existerar genom att uttryckas i pengar (som lön, profit, etc.)
Rent praktiskt blir skillnaden att profitkvotens fallande tendens kan “återställas” genom kapitalförstörelse, medan värdesubstansens bortvittrande genom ökad produktivitet är en irreversibel process som ingen kapitalförstörelse kan lösa.

Kommentera