En definition av “borgerliga kristeorier” har vuxit fram under loppet av den här krisserien. Borgerliga kristeorier förenas av att de betraktar “tillväxt” som ekonomins normaltillstånd, vilket har rubbats i krisen men kan återställas genom en korrekt politik. Däremot finns det olika uppfattningar om vilken politik som är korrekt.
Inom dessa ramar finns det, grovt talat, två möjligheter för att återställa tillväxten. Varje politisk åtgärd är antingen inflationär eller deflationär. Alla sätt att “stimulera ekonomin” handlar i slutändan om att skapa nya pengar, vilket driver inflationen. Olika former av nedskärningar, austerity, driver däremot deflationen, särskilt som det handlar om att sänka reallönerna. Med andra ord kan vi säga att vänsterborgerligheten drar åt det inflationära hållet medan högerborgerligheten är mer deflationär.
Enligt den borgerliga kristeorin är inflation och deflation varandras motsatser. Antingen existerar det ena, eller det andra. Detta eftersom man föredrar att betrakta ekonomin på en aggregerad nivå, som “nationalekonomi”.
Ur ett mer kritiskt perspektiv är det däremot fullt möjligt för inflation och deflation att samexistera. Ett lindrigt symptom på en sådan situation skulle väl vara om fastighetspriserna stiger medan lönerna sjunker. Olika mätmetoder kan då visa antingen inflation eller deflation på en nationalekonomisk nivå.
(Ofta påpekas att inflation/deflation inte handlar om prisernas rörelser utan om den cirkulerande penningmängden, men eftersom det i slutändan är omöjligt att ge ett tydligt svar på hur mycket pengar som finns, blir den nationalekonomiska analysen ändå beroende av hur man väljer att mäta priser. Till detta kommer en kompensation för kvalitetsförändringar genom s.k. hedoniska metoder. Siffror på inflation är oundvikligen en subjektiv sak.)
Även om inflation och deflation rent teoretiskt brukar betraktas som motsatser, handlar normal krishantering om att kombinera inflationära och deflationära åtgärder. Resultatet blir då s.k. krispaket. Ett rimligt sätt att definiera krispaket är nog att de kombinerar “stimulans” med “åtstramning”. Politiskt betraktat framstår detta alltid som en kompromiss mellan vänsterborgerlighet och högerborgerlighet. Krispaketets väsen är alltså i någon mening centerborgerligt.
Varje krispaket framstår alltså som en inomborgerlig kompromiss. Samtidigt är varje krispaket ett led i en avparlamentisering av politiken. Detta just eftersom åtgärderna lanseras i form av “paket” som de folkvalda bara kan acceptera eller förkasta i sin helhet.
Tankar om detta?
34 kommentarer ↓
Rasmus, ursäkta mig OT;
Kan ngn förklara hur det där Bitcoin fungerar?
Är inte så påläst på detaljerna, men bitcoin är en distribuerad valuta, som inte kräver uppbackning av någon stat eller centralbank för att fungera.
Bygger på en distribuerad och publik databas över alla bitcointransaktioner, som skyddas med lämplig kryptografisk magi (under vissa villkor, i stil med att ingen elaking har kontroll över en majoritet av datorkraften i ett peer-to-peer-nätverk).
Att det är en publik transaktionsdatabas gör att det inte är särskilt anonymt, däremot pseudonymt: konton/bitcoin-ägare identiferas av kryptonycklar, inte namn.
Jag börjar undra över krispaketens historia. Jag hade aldrig hört begreppet före finanskrisen 1990-1994, specifikt 1992, då karensdagarna återinfördes bl.a.
Kan inte paketen i sig vara ett resultat av att regimen har svagt parlamentariskt stöd och måste söka kompromisser i olika parti block? Hade man egen majoritet för sin politik så skulle man ju kunna genomföra den så lågt åt höger eller vänster man nu står och väljarna också uppfattar som det korrekta sättet att hantera ekonomin.
Olof: Så skulle det förstås kunna vara, men jag tänker snarare att vänster/höger-dimensionen är något av ett ytfenomen. Är skeptisk till att basera analysen på den i alltför hög grad.
Handlar det inte snarare om att inflationära stimulansåtgärder måste vägas upp genom deflationära nedskärningar för att inte hamna i en inflatorisk spiral? Och vice versa! Frågan är vad som händer på sikt om både inflations- och deflationspotentialen trappas upp parallellt.
Linus Walleij: Funderade också lite på det där. Dessa “paket” kanske kom till Sverige med 1990-talskrisen. Först skulle överhettningen hejdas genom de “stopp-paket” som regeringen Ingvar Carlsson sjösatte 1990 och gjorde dem till ovänner med LO. Detta bidrog till att spräcka bubblan och inleda krisen. Sen utformade regeringen Carl Bildt, i samarbete med den socialdemokratiska oppositionen, “krispaket” särskilt under hösten 1992. Om man ser till åtgärderna i dessa verkar de dock ha varit mer av ensidigt deflatorisk karaktär. Även att styrräntan höjdes till 500% för att försvara kronkursen får väl betraktas som en deflatorisk chock. Paketets inflationära marsipanros blommade ut först efter 19 november 1992, då kronförsvaret övergavs vilket innebar en massiv devalvering.
För att förtydliga: ingen kraft med politiskt inflytande förordar enbart inflationära eller enbart deflationära åtgärder för att lösa krisen. Från vänster till höger (inom mainstream) förordas kombinationer, dock med olika tonvikt.
Däremot kan man säga att ekonomer från den s.k. österrikiska skolan, som jag här har benämnt som “ultraborgerliga”, förespråkar en strikt deflatorisk linje. Men så är de också på gränsen till någonting bortom borgerlighet, eftersom de strikt talat inte bryr sig om “tillväxt” utan har en annan definition av den normalitet de vill återställa.
Krispaket – påminner om “speedball” som Chet Baker fastnade för (eller i).
Viktualiebrodern: Exakt! Tänkte också på speedball…
Något som är värt att observera är hur de olika inflationära och deflationära åtgärderna i ett visst paket slår mot olika inkomstgrupper (för att applicera lite klasstänk), och om det syns någon tydlig riktad förändring av exvis Ginikoefficienten.
Handlar de inflationära åtgärderna om ökat stöd till industrin, medan de deflationära handlar om sänkta ersättningar för vård, omsorg, sjukfrånvaro (extra karensdagar) osv osv? Eller är det i någon form av motstående exempel inflationära åtgärder på formen subventioner till byggande av billiga bostäder, kollektivtrafik, fler och mer spridda barnomsorgsplatser, ökade löner till anställda inom kommun och landsting, samt deflationära på temat ökade skatter på egendom, aktievinster, höga löner, bonusar och förmåner etc?
[…] Krisen, del 90: Inflationära åtgärder + deflationära åtgärder = krispaket […]
[…] Krisen, del 90: Inflationära åtgärder + deflationära åtgärder = krispaket […]
[…] Krisen, del 90: Inflationära åtgärder + deflationära åtgärder = krispaket […]
Kommentera