Två skisserade forskningsprojekt

Förra månaden pysslade jag med att fila på två ansökningar till Vetenskapsrådet, rörande två helt olika forskningsprojekt.

Ena projektet är stort, tvärvetenskapligt och rätt udda: “Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution“. Vi är en forskargrupp bestående av fem personer: Anna Johansson, Christopher Kullenberg, Patrick Vonderau, Pelle Snickars och jag. Våra planer involverar bland annat att starta ett skivbolag. På Pelles blogg kan ni läsa en populärvetenskaplig sammanfattning av projektplanerna (vilket är en av de saker som Vetenskapsrådet vill ha i en ansökan).

Då kan jag väl lika gärna lägga upp motsvarande sammanfattning av min andra ansökan, som gäller ett samtidshistoriskt soloprojekt. Följande sammanfattning är kortare och kanske ännu mer “populärt” skriven:

Pop, politik och svenskhet i 1990-talets kris
Latin Kings. Ultima Thule. Docklands. Refused. Under 1990-talet blev populärmusiken politiskt laddad på ett sätt som den inte varit sedan 1970-talet. Men även om proggen delvis återuppstod i form av “trallpunk”, var det politiska musikklimatet betydligt mer splittrat, med dragningar åt såväl höger som vänster. Genom att studera populärmusik går det att vinna historisk kunskap om tidsandans förändringar. Därmed går det även att vinna ny insikt om hur krisåren kan ha präglat den uppväxande generationen, alltså 70-talisterna – en generation som nu på 2010-talet börjat nå ledande positioner i svensk politik. Sverigedemokraternas ledarskikt domineras exempelvis av 70-talister, varav flera har berättat om hur de fick sitt politiska uppvaknande genom att höra Ultima Thule. Andra ungdomar drogs in i djurrättsrörelsen via hardcoremusik.

Krisen under första halvan av 1990-talet utgör en vattendelare i svensk samtidshistoria. Arbetslösheten steg drastiskt, särskilt bland unga, samtidigt som samhällsklimatet präglades av främlingsfientligt våld. Under dessa år märktes en ökad popularitet för politiskt laddad populärmusik: från vikingarock till hiphop, från punk till rave.

Populärmusikens politiska aspekter studeras i projektet på flera olika sätt. Ett sätt handlar om att undersöka hur politiska rörelser, både till höger och till vänster, använde sig av populärmusik för att vinna anhängare. Ett annat sätt är att studera hur musikföreningar som arrangerade konserter/festivaler valde att inkludera vissa artister men exkludera andra. Offentlig debatt om populärmusik utgör en annan ingång. Slutligen kommer projektet även att analysera låttexter och skivomslag för att avgöra dess roll som spridare av politiska budskap. Även själva musiken – exempelvis inslag av svensk folkton i rockmusik – blir föremål för en analys. Avsikten med projektet är att fördjupa förståelsen av en turbulent period i Sveriges politiska historia och i någon mening fånga tidsandan i 1990-talets kris. Därtill lämnas ett bidrag till den internationella forskningen om förhållandet mellan musik och politik.

Här har jag hunnit göra vissa förstudier bland källorna. Ett preliminärt resultat är att vi nog kan bekräfta den hypotes som framförts av Linus Walleij i kommentarsfältet på Copyriot: Leon Flamholcs dokumentär Rasist javisst? som sändes av SVT den 26 april 1993 lanserade Ultima Thule för en bredare publik. Omedelbart efter att den sänts, inleddes bandets stora försäljningssuccé som saknade motstycke på svenska topplistor.
Uppmärksamheten kring Ultima Thule lade även grunden för den svenska vit makt-industrin som tog fart samma år. Samtidigt hade Rasist javisst? betydelse för att lansera Latin Kings och ge bandet en politisk laddning som blommade ut i valrörelsen 1994. Nämnas ska dock att det skisserade forskningsprojektet inte kretsar särskilt mycket kring enskilda artister, även om några nämnts i sammanfattningen.

Vetenskapsrådets bedömning är grundlig och besked meddelas först framåt senhösten. Konkurrensen är hård och de flesta projekt får avslag. Möjligheten till fortsatt forskning (med lön) är alltså inget som jag kan räkna med.