Ny bok om humaniora

Fick just hem några ex av Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter. Där samlas korta inlägg från 34 skribenter, varav nästan alla är svenska forskare inom ämnen som räknas till humaniora. Viss slagsida mot idéhistoriker, däremot ingen arkeolog eller musikvetare (vilket är lite trist, med tanke på den tidigare debatten musikvetenskapens identitetskris som borde ha genererat vissa insikter).
Hur som helst: en väl sammansatt volym med imponerande bredd. Troligtvis ryms där en del synpunkter som går tvärs mot varandra. Hoppas att boken får en respons som tar fasta på detta.

“Sökrutan, flödet och humanioras framtid” heter mitt bidrag till boken. På knappt fem sidor diskuterar jag faran i att forskningen, utan närmare reflexion, formas av det universella gränssnitt som på senare år vuxit fram i de digitala medierna. Prioritering av sökbarhet riskerar exempelvis att leda till en begreppsfixering. Detta kan nog bli ännu mer kvävande inom humaniora än i samhälls- och naturvetenskaperna – i den mån som en sådan gräns måste dras.

Jag kan bara instämma i följande, som Ylva Hasselberg skriver i sitt bidrag:

Jag har alltid känt det som jag balanserat på gränsen mellan samgällsvetenskap och humaniora. En gång i världen ville jag kalla mig totalhistoriker. Det gick inte an när jag var doktorand men jag vill fortfarande egentligen kalla mig totalhistoriker, och gränsen mellan samhällsvetenskap och humaniora anser jag konstlad och dum. /…/
Jag tror att gränsen mellan de två framför allt ska ses som en avspegling av konstruktionen privat/offentligt i det moderna. Samhällsvetarna har fått det offentliga på sin lott, allt som har att göra med politik, ekonomi och institutioner, /…/ Humanisterna har fått allt det som blev över: det “privata”, tankar, idéer och det förflutna, i värsta fall utan den politisk-ekonomiska dimensionen.

15 kommentarer ↓

#1 Chrisk on 3 April 2013 at 8:18 am

Instämmer också i vad Hasselberg skriver. Samtidigt som jag är en varm anhängare av att bryta även nästa barriär: uppdelningen mellan human- och naturvetenskap, dvs. “two-cultures”-kontrarevolutionen, detta allra sista pseudo-fyrverkeri i den moderna konstitutionen.

För en enad filosofisk fakultet som spänner från partikelfysik till fornkyrkoslaviska!

#2 kjell on 3 April 2013 at 8:58 am

Chrisk, det låter som om du önskade att “bli konstnär”.
Jag tror att det är ordet “vetenskap” som ställer till det för oss.
Smaka på: “vetenskapligt bevisat”.

#3 Chrisk on 3 April 2013 at 11:52 am

kjell: Jag har inget problem med vetenskap eller vetenskapligt bevisade saker. Tvärtom är jag ju till yrket just vetenskapsteoretiker.

Jag har egentligen större problem med att “vetenskap” och “konst” räknas som separata domäner. I min utopi är Bach lika mycket en forskare som en kompositör, Einstein lika mycket filosof som han är fysiker etc.

#4 Smg on 3 April 2013 at 12:09 pm

Kjell: anser du aldrig att något kan vara “konstnärligt bevisat”?

#5 kjell on 3 April 2013 at 1:11 pm

chrisk, det var dit jag ville komma, håller med dig om Bach och Einstein till hundra %. Dessa två storheter har ju aldrig tagit “vetenskapligt bevisat” i sin mun, hur menar du?
Smg, man skall aldrig säga aldrig, en konstnär arbetar inte med en hypotes som “bör eller måste” bevisas. Inte ens Bach lyckades helt o hållet med sitt volltempererade klaver, han visste att det är skillnad på tonen ciss och dess, men på klaveret blir det samma ton.

#6 Chrisk on 3 April 2013 at 7:48 pm

kjell: kan hålla med dig om att das Wohltemperierte Klavier kanske inte är det slutgiltiga beviset, och innehåller vissa brister. Däremot betraktar jag Kunst der Fuga som det sista nödvändiga konstnärliga beviset för kontrapunkt och fuga.

#7 kjell on 4 April 2013 at 7:54 am

chrisk, “Däremot betraktar jag Kunst der Fuga som det sista nödvändiga konstnärliga beviset för kontrapunkt och fuga.”
och ändå gjorde Beethoven ett tappert försök i Die Grosse Fuga Op 130. Det är snart dags igen att försöka efter “modernitetens” och den “atonala människans” kollaps.
I övrigt tror jag vi är överens.

#8 Smg on 4 April 2013 at 7:55 am

Skulle även litteratur kunna bevisa något? Om exempelvis ett socialpsykologiskt resonemang i en roman är tillräckligt övertygande, kan detta då betraktas som “sanning” eller “bevis”, trots att händelserna uppenbarligen inte utspelat sig i den fysiska verkligheten?

#9 kjell on 4 April 2013 at 7:57 am

..korrigering :Die Grosse Fuga Op 133, brukar ingå i stråkkvartett nr 130 som sista “sats”.

#10 kjell on 4 April 2013 at 8:16 am

Smg, om ett resonemang känns övertygande, beror det på en stark förmåga att kunna “Gestalta” ett händelseförlopp, detta har ingenting att göra med “fantasi”.
“Gestaltningen” har trängts undan av “Jaget” i dagens discours, tyvärr tycker jag.

#11 Smg on 4 April 2013 at 8:39 am

Förlåt att jag är lite trög, men bara en sista fråga för att jag ska förstå: Vem är den störste “vetenskapsmannen” av Freud och Dostojevskij?

#12 Simon Winter on 4 April 2013 at 8:49 am

“Musiken är en dold matematisk övning för själen, som inte vet att den räknar.” Leibniz

#13 kjell on 4 April 2013 at 9:29 am

Smg, frågar du mig? Jag håller med Elias Canetti, Freud är en charlatan (han undviker även Marx), det närmaste Dostojevski kommer “vetenskapen” är när han försöker beräkna sannolikheten för roulettkulans rörelser, läs boken “Vid Rouletten” ( FD var en period grav spelmissbrukare)

#14 Smg on 4 April 2013 at 10:03 am

Kjell: Ja, och tack för svar!

#15 Smg on 4 April 2013 at 10:04 am

Har förresten bara läst “Spelaren”, men det är bara en annan titel på samma bok antar jag?

Kommentera