- Copyriot - https://copyriot.se -

Fanns det “professionella konstnärer” i Europa under istiden?

“Redan för 40000 år sedan fanns professionella konstnärer i Europa”, påstår Karin Bojs, avgående vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter. Igår ägnade hon ett helt uppslag i tidningen åt diverse resonemang med utgångspunkt i utställningen Ice Age Art som visas på British Museum. Att kalla tidningsuppslaget för en propagandauppvisning är ingen överdrift.

Att projicera det moderna konstbegreppet på förmoderna epoker är i sig en tveksam sak. Någon tydlig åtskillnad mellan “konst” och “teknik” gjordes inte förrän på 1700-talet, då den industriella revolutionen beledsagades av en estetisk revolution. Att tala om “förhistorisk konst” är skevt i kubik.

Vi kan konstatera att förhistoriska människor ristade ut geometriska mönster, att de skulpterade kvinnofigurer och att de porträtterade djur. Vi kan jämföra de olika sätten att avbilda omvärlden och föra resonemang om vad detta avslöjar om förflutenheten.
Att däremot sammanföra dessa detaljer under kategorin “konst” – vilket är detsamma som att ställa dem i motsats till “nyttiga” typer av hantverk – förvirrar mer än det förklarar. Vi vet inte hur istidens människor relaterade till de föremål de skapade, men vi kan vara tämligen säkra på att de inte drog en linje mellan bruksföremål och konstverk, alltså mellan nytta och skönhet.

Karin Bojs nöjer sig dock inte med att projicera samtidens verks- och konstbegrepp tiotusentals år tillbaka i tiden. Hon svävar även ut i spekulationer om arbetsdelning på ytterst tvivelaktig vetenskaplig grund. Däremot är sensmoralen tydlig:

Många av de tidigaste europeiska verken är helt uppenbart tillverkade av proffs. De är inte något som en vanlig jägare sitter och snidar ihop på kvällarna i brasans sken. Några utvalda har haft möjlighet att ägna dagar, veckor och månader åt kvalificerad mejslande i elfenben – andra har tillhandahållit maten. Man skulle kunna säga att konstnär måste vara ett av världens äldsta yrken.
/…/
Man kan lära sig mycket av att studera istiden: till exempel /…/ vilka yrken som är allra mest nödvändiga.

Låt säga att det krävts “dagar, veckor och månader” att mejsla fram ett föremål. Detta säger absolut ingenting om den samhälleliga arbetsdelningen. För det första är fullt möjligt att flera människor tog del i mejslandet. Rent hypotetiskt kan vi tänka oss en rituell praxis där mejslandet på en bit elfenben är något som alla stammens människor deltar i. Kanske blir skulpturen inte färdig förrän efter ett år, kanske tar det flera generationer, kanske handlar det om en praxis som aldrig blir “färdig”.

Låt oss ändå anta, rent hypotetiskt, att det kan beläggas att en enda människa har utfört mejslandet, samt att detta tog mycket lång tid. Detta säger fortfarande ingenting om arbetsdelningen. Det bevisar definitivt inte att “några utvalda” har fått möjlighet att vara “konstnärer” som försörjs med mat av majoriteten.

Karin Bojs utgår från en gammal fördom bild av hur jägare/samlare levde under den s.k. stenåldern. Enligt denna fördom var livsvillkoren så hårda att människor tvangs använda nästan all sin vakna tid åt att fixa föda. Sedan ett halvsekel tillbaka har denna fördom blivit grundligt ifrågasatt, framför allt av antropologer som Marshall Sahlins. Enligt den alternativa teorin präglades människors liv snarare av ett relativt överflöd. Efter att magarna var fyllda fanns det gott om tid över till sådant som lek, sex, ritualer och elfenbensmejslande – även för de personer som deltagit i jakten.

Vi kan förstås tänka oss att “istiden” innebar något kärvare förhållanden i Centraleuropa, men det rörde sig om en lång tid då klimatet varierade enormt. Vi vet inte vilka livsmönster som präglade människorna som skapade de aktuella föremålen. Än mindre vet vi exakt hur mycket tid som krävdes för att säkra den blotta överlevnaden. Då bör vi också undvika att spekulera i existensen av förmoderna “konstnärer”. Framför allt bör vi vara misstänksamma mot alla som hävdar att detta säger något om hur vi borde organisera våra samhällen idag.

21 Comments (Open | Close)

21 Comments To "Fanns det “professionella konstnärer” i Europa under istiden?"

#1 Comment By Robin Rönnlund On April 1, 2013 @ 8:42 pm

Sicket fördummat trams från Bojs…

Jag skulle också vilja poängtera att “stenåldern” var en oerhört lång och divers period i mänsklighetens historia och att försöka bunta ihop alla dessa tusentals olika kulturer inom ett begrepp är knasigt oseriöst.

Det är lite som att tala om afrikansk musik som enhetlig…

#2 Comment By Micke On April 1, 2013 @ 9:12 pm

Håller i stort sett med, men det här vet vi inget om:

“Vi vet inte hur istidens människor relaterade till de föremål de saknade, men vi kan vara tämligen säkra på att de inte skilde mellan bruksföremål och konstverk, alltså mellan nytta och skönhet.”

Vi kan inte vara säkra på någonting när det gäller att ta reda på hur människor såg på sina föremål under stenåldern.

#3 Comment By Mats O. Svensson On April 1, 2013 @ 9:32 pm

Håller nästan helt med. Framförallt är ju konstnärsbegreppet helt fel. Däremot kanske inte konst.
I slutet skriver du om fritidsaktiviteter, mejslandet sorteras med sex, lek och ritualer vilket säger något om vad det är för någon aktivitet. Alla fyra är något som ligger utanför de nödvändiga sysslorna för överlevnad, samtidigt är det en aktivitet som människor gör när vi kan, för att vi vill och kanske för att vi måste.
Sexualitet är ju nyttigt, det är nödvändigt för vår överlevnad samtidigt som allt sex inte reproducerar; lek stärker gemenskap, gör oss lyckligare, kanske ett nödvändigt kitt eller del i någon utveckling och mejslandet vara till för att producera ett proksföremål men på vägen dit, eller slutmålet/produkten blev något annat, eller kanske snarare någonting mer.
Det är inte svårt att föreställa sig att människan – även på stenåldern – uppfattade skönhet, det sublima, konstförnimelsen, helt enkelt det där vi upplever när vi rörs av ett konstverk. Bruksföremål och konst är inte alltid helt lätt att separera, kanske inte helt nödvändigt heller.

#4 Comment By rasmus On April 1, 2013 @ 9:44 pm

Micke har rätt – vi kan inte vara säkra på något. Men jag vidhåller att vi kan vara tämligen säkra på att just den abstrakta motsatsställningen mellan skönhet och nytta inte spelade någon praktisk roll för dessa människor. Detta med utgångspunkt i en kritisk teori som säger att sådana moderna kategorier har har etablerats i ett historiskt specifikt sammanhang. Inom ett förmodernt sammanhang finns det i princip ett oändligt antal andra möjligheter att organisera sin verklighet, då det vi räknar till “skönhet” och “nytta” flyter samman inte bara med varandra, utan med t.ex. föreställningar om en besjälad natur (som vi i efterhand något missvisande uppfattar som “religion”). Jag uppfattar att jag håller med Mats O. Svensson där.

F.ö. har jag nu korrigerat mitt skrivfel; “föremål de skapade” skulle det förstås stå, inte “saknade”.

#5 Comment By Johan Normark On April 1, 2013 @ 9:46 pm

Lambros Malafouris har en intressant omvänd tolkning av paleolitisk grottkonst. Han menar att den i sig skapade ett nytt tankesätt snarare än att spegla ett nytt tankesätt.

[1]

#6 Comment By Chrisk On April 1, 2013 @ 9:58 pm

Kan vi vara säkra på att de porträtterade kvinnofigurer, djur och geometriska figurer? Jag är ganska säker på att geometrin, åtminstone, är grekisk.

#7 Comment By rasmus On April 1, 2013 @ 10:10 pm

ChrisK: Okej, vi kanske i stället ska säga att människorna ristade “repetitiva mönster”? (I så fall blir ju gränsen mer suddig mot alla de växter och djur som också skapar repetitiva mönster som vi i efterhand kan uppfatta som geometriska.)

#8 Comment By Chrisk On April 1, 2013 @ 10:21 pm

repetetiva mönster = fraktaler

Fraktalgeometrin är ju icke-antropocentrisk och kan därför placeras fritt genom historien, oavsett om den är framställd av alloplastiska eller sedimentära substanser.

Att vi sedan ofta tänker grekiskt hänger ju samman med att den grekiska geometrin var så intimt förknippad med, men samtidigt genomkorsade, den moderna uppdelningen mellan vetenskap och konst. Jag tänker att de förhistoriska människorna slapp båda dessa plågor.

Jag är alltså principiellt för att se en pre-kambrisk snäcka som konst. Även om det praktiskt är omöjligt att prata om “naturens konst” utan att låta som en hippie.

#9 Comment By Iggy Drougge On April 2, 2013 @ 11:45 am

Osäker på om det gäller istiden, men arkeologer har ju grävt fram rätt många rikt ornamenterade men helt oanvändbara stenyxor – rena skrytföremål. Så någon åtskillnad mellan konst och teknik måste stenåldersmänniskan ha varit förmögen att göra, åtminstone under yngre stenålder.

#10 Comment By Gabrielle Björnstrand On April 2, 2013 @ 4:33 pm

Det ni i stort sett glömmer bort, för att nu inte tala om vad Bojs glömmer bort, är att tidiga kulturer inlemmade sina uttryck i en mytologi; samlar-jägar-mytologin med sina växt och djurgudar, varav man framförallt kan utläsa att “konst” vid den tiden ofta hade rituella förtecken. Såsom det har i nomadiska kulturer; se samernas trummor och nåjdstenar, eller indianernas totempålar. Men även hela den fabulösa egyptiska och grekiska konsten är ju i stort sett ägnad åt mytologierna. Det är en detalj som på intet vis sammanför någon konst, från någon enda tidig epok, med dagens konstnärer.
Så resonemanget faller, vare sig det handlar om lägereldskonstnärer eller högkulturer.

Teknik, och skönhetsbehov och rituella förtecken är avgörande, Inte om det fanns “konstnärer”. Men det skulle jag tro att det gjorde, av samma grund som det fanns “utvalda” shamaner och annat intressant folk, som ju också påminner om hjortgudar – människor iklädda horn – och liknande i grottmålningar. Aka tidig totemism?

Förutom då snidade vardagsföremål som fick ta tid och skönhet i anspråk, som det ännu gör. Se t.ex. [2]
eller: [3]

#11 Comment By rasmus On April 2, 2013 @ 5:56 pm

Existensen av “rikt ornamenterade men helt oanvändbara stenyxor”, som Iggy Drougge nämner, är inte något bevis för att dåtidens människor relaterade till en motsatsställning åtskillnad mellan konst och teknik (skönhet och nytta). Detta av samma skäl som Gabrielle Björnstrand påminner om, alltså att alltsammans var inflikat i mytologi och ritual.
Handlingen att göra en “oanvändbar” yxa kan i sig ha varit helig, i någon mening. Att utföra denna handling kan ha blidkat olika “gudar” till förmån för jaktlycka, för att bara nämna ett möjligt exempel på hur det vi ser som skönhet och nytta kan ha flutit in i varandra.

#12 Comment By Andreas E On April 2, 2013 @ 8:09 pm

De avslutande raderna i detta inlägg, “Framför allt bör vi vara misstänksamma mot alla som hävdar att detta säger något om hur vi borde organisera våra samhällen idag” är viktiga.

Den typen av historiskt meningslösa jämförelser har ju varit alltför vanliga bland upphovsrättshatare: Det fanns minsann ingen upphovsrätt för tusen år sedan, upphovsrätten är ingen naturlag etc etc.

Det rimliga är förstås att titta med intresse på historien, men sedan osentimentalt bygga framtiden som vi tror att den blir bäst för flest.

Det som det här inlägget inte riktigt talar explicit om, men ändå handlar om, är ju då den samtida konstnärens möjligheter att prissätta sitt arbete. Det kan, inte minst beroende på den digitala revolutionens konsekvenser, behövas en del särskilda samhälleliga insatser där, under förutsättning att man anser att en civilisation behöver framstående kulturella uttryck. Man kan välja att ge statliga subventioner till operahus. Man kan utfärda viss inkomstgaranti för särskilt skickliga utövare av icke kommersiellt bärkraftig konst. Och, för all del: man kan behöva slå vakt om upphovsrätten.

#13 Comment By rasmus On April 2, 2013 @ 8:53 pm

Andreas Ekström: Vi är helt överens i fråga om att det vådliga i att låna auktoritet från forntiden. Såväl bland “upphovsrättshatare” som bland “upphovsrättskramare” har sånt förekommit (detta sagt med förbehåll för att jag inte vill betrakta någondera kategorin som en enhetlig tankeriktning).

Inlägget ovan skrevs inte med baktankar om att det skulle bli slagträ i någon upphovsrättsdebatt. Det vill jag helt uppriktigt understryka. Däremot var det i viss mån en spin-off på min doktorsavhandling (avsnitt 1.2.5, “Konsten som realabstraktion”).
För mig handlar det om ett synsätt som motiverar såväl upphovsrättskritik som arbetskritik, vilket måste hänga ihop – det handlar definitivt inte om att hävda att konstnärer minsann borde kastas ut på arbetsmarknaden. Samhälleliga insatser behövs på kulturområdet, men inte bara där. (Den digitala revolutionen har ju f.ö. bidragit till att förändra arbetsmarknaden i allmänhet, inte bara för konstnärer.)

Du är lite ambivalent, vilket jag gillar: å ena sidan skriver du att konstnärer bör få “möjligheter att prissätta sitt arbete”, å andra sidan kan du tänka dig “inkomstgaranti” som ju innebär något annat. Upphovsrätten i sig är ju också ganska ambivalent, då den genomgått ett par historiska metamorfoser. Till en början handlade ju den litterära upphovsrätten (författarrätten) om en möjlighet att prissätta sin arbetsprodukt vid skrivande av kontrakt med en förläggare. Men efter hand har ju prissättningen i praktiken upphävts i många sammanhang: från Stim till Spotify. Därmed minskar kanske det reella avståndet mellan “privat” upphovsrätt och “offentliga” subventioner. Men detta betyder förstås inte att den konkreta försörjningsfrågan upplöses i ett harmoniskt slutackord – tvärtom.

#14 Comment By Andreas E On April 2, 2013 @ 9:04 pm

Ambivalensen är ju trevlig i sig, men också en effekt av en pragmatisk verklighetssyn: alla modeller funkar inte för allt. Jag tycker om den “blandekonomi” vi har haft under stora delar av de senaste femtio till hundra åren. Vi har sett skattefinansiering, vi har sett en avgiftsfinansiering av public service, vi har blivit bättre på att både omfamna och problematisera gåvan som fenomen, vi har i perioder haft en fungerande och respekterad upphovsrätt… och så vidare. Och det är bra!

Villkoren för en cellist är radikalt annorlunda än för rapparen Petter än för Karin Mamma Andersson än för Melinda Kinnaman än för schackspelaren Ulf Andersson, som jag har för mig faktiskt uppbär den gamla “livstidslönen” för konstnärer. De behöver alla olika lösningar, och på grund av sina yrkens speciella förutsättningar också kanske lite speciella redskap. Upphovsrätten blir en av många modeller som samexisterar.

(Egentligen, för ett litet stickspår, har jag tyckt att upphovsrättens stora problem är att den är så råkommersiell. Det vill säga: allt arbete ner till sista sekund måste göras på spekulation. Betalt får man endast och enbart om det nedlagda arbetet befinns vara till behag – mer marknadsekonomiskt stenhårt än så kan det ju inte bli…)

#15 Comment By Harald On April 2, 2013 @ 9:15 pm

Rekommenderar Karin Bojs att läsa på om Scrimshaw ( [4]) som en hobby hos valjägare.
Man kanske inte ska dra för stora växlar på företeelsen, men det borde kunna säga finnas en viss sannolikhet att jägare spenderat downtime med att bearbeta restprodukterna av sitt värv.

#16 Comment By Lars Aronsson On April 2, 2013 @ 9:37 pm

“Rent hypotetiskt kan vi tänka oss en rituell praxis där mejslandet på en bit elfenben är något som alla stammens människor deltar i.” — Fast har det någonsin, någonstans varit särskilt vanligt? Om det var en sannolik produktionsform, skulle det väl dyka upp exempel från Sydamerika eller Centralasien, där en etnograf kan dokumentera att skulpturer snidas i grupp. Är några sådana exempel kända?

#17 Comment By avadeaux On April 2, 2013 @ 10:34 pm

Förvisso är Bojs långtgående slutsatser om hur stenåldersmänniskorna organiserade sig ganska bisarra, men jag tycker att man också bör vara försiktig med att särskilja stenåldersmänniskornas motiv och upplevelser allt för mycket från våra. Det är klart att de inte använde samma termer och teoribildningar som vi, men jag ser ingen anledning att tro att deras djupare motiv för att ägna sig åt utsmyckning var annorlunda. Inflikade i mytologi och ritual, visst, men det är de för oss också, vilket blir tydligt av ett begrepp som ”professionel konstnär”, föga betydelsefullt för den som ser världen utifrån andra sorters magiska trosuppfattningar än de ekonomiska abstraktioner vi håller för sanna. Jag är övertygad om att de känslomässiga och andliga funktionerna hos det vi kallar konst i grunden är desamma som på stenåldern, oavsett terminologi och mytologi. Vissa av stenålderns sexuellt överdrivna avbildningar skulle jag t.ex. gissa har fungerat som pornografi.

#18 Comment By Robin Rönnlund On April 3, 2013 @ 6:56 am

Jag tycker mig ana en ganska modern uppdelning i sakral och profan funktion i inläggen ovan, och vill bara påminna om att denna uppdelning är just modern, liksom uppdelningen praktisk och symbolisk funktion.

Med tanke på den tid som gått åt för att producera den “oanvändbara yxan” så hade den antagligen en viktig funktion, spelar ingen roll om den hugger ved eller välsignar bytet.

Skulle också igen vilja påminna om att “istidskulturen” inte var en enhetlig kultur utan en uppsjö av olika. Det blir fel att tala i generaliserande termer, hur man än gör.

#19 Comment By rasmus On April 3, 2013 @ 9:53 am

Robin Rönnlund: Det var till en liknande poäng jag försökte komma, även om jag inte riktigt hittar språket. Att undvika det moderna begreppet “religion” känns som steg ett, men även uppdelningarna sakral/profan och praktisk/symbolisk är ju moderna, alltså anakronistiska i sammanhanget.

#20 Comment By Iggy Drougge On April 3, 2013 @ 2:42 pm

Skådebrödsyxorna hade jag för mig var rena skrytobjekt, vilket är en slående nutida användning av konst (design). Men det kan också vara en anakronistisk tolkning – nutidsfördomar.

Det ritualistiska inslaget kan förstås inte bortses ifrån när man tolkar förmoderna kulturer. Konsten hämtade näring och teman ur mytologin ända till det moderna genombrottet, och kanske är vår tids brist på gemensamma myter en stor brist. I den mån vår tid har en gemensam mytologi är det en futtig tankevärld baserad på Big brother och Hitler, och den konst som försöker hämta näring ur den mytologin blir lika futtig.

#21 Comment By Gabrielle Björnstrand On April 3, 2013 @ 5:43 pm

Iggy – samförstånd.
(Vilket bra ord förresten; att man fattar något tillsammans.)