Krisen, del 89: Fetisch, ideologi, kritik

Hos Kalle Palmås väcks frågan om ideologi kontra fetisch. Båda begreppen figurerar hos Marx, men det finns väldigt olika sätt att begripa dess innebörd och relationen dem emellan. Hur man tänker dessa saker utgör något av en skiljelinje mellan olika former av kritisk teori, med olika implikationer för varje praktiskt försök att förändra det bestående. Det här inlägget kan läsas som en överdimensionerad kommentar till Kalle, med anledning av hans fråga. Kommentaren kunde dock inte undgå att sugas in i krisserien.

Nu ska jag sammanfatta min förståelse av samhällskritik:
1. Fetischkritiken måste alltid vara primär.
2. Ideologikritiken är sekundär (men icke desto mindre är den ett måste).
3. “Kritik” syftar på en aktivitet som inte kan reduceras till endera “teori” eller “praktik”.

När jag nedan ska försöka klargöra dessa punkter, återanvänder jag för enkelhets skull en del citat. Dels från Musikens politiska ekonomi, s. 33–34 (MPE); dels från “Robert Kurz och modernitetens kollaps“, Subaltern 4/2011 (RKMK).

1. Fetischism och fetischkritik

Till saken ho?r att a?ven mellanma?nskliga relationer kan fo?rtingligas och bli till ett slags pseudonatur. Sa? sker t.ex. na?r ma?nniskor fo?rha?ller sig till “marknadens krav” eller “teknikens utveckling” som om de vore naturlagar som det inte tja?nar na?got till att ifra?gasa?tta. Karl Marx analyserade detta i termer av fetischism, vilket han begrep som na?got mer a?n bara en vra?ngbild av verkligheten. Hans slutsats blev att fetischismen a?r en no?dva?ndig del i varje samha?lle som kretsar kring varuproduktion.

MPE

Teorin om varans fetischform utvecklades av Karl Marx i första bandet av Kapitalet och visar hur varan förmedlar de mänskliga relationerna som relationer mellan ting. Varufetischismen ska inte missförstås som en besatthet vid varorna i sig, utan handlar om hur människan upplever det moderna varusamhällets kategorier som naturgivna, snarare än som något som hon är med och konstruerar i sin interaktion med omvärlden. Vardagsförnuftet vilar annars tryggt i fetischkategorierna, som var och en måste internalisera i sitt medvetande för att överhuvudtaget fungera som subjekt på varumarknaden, vilket är en förutsättning för att överleva i en värld baserad på lönearbetet.

RKMK

Observera: fetischen är verklig. Inte en myt som döljer en underliggande sanning. Men heller inte “sann”. Dess verklighet består i ett verkligt omkastande av sakernas tillstånd, som led i en process där vi alla måste ta del. Vi måste dagligen förverkliga varuformen, eftersom vi lever i ett samhälle där överlevnad kräver pengar. För att tjäna pengar är det nödvändigt att sälja varor. Enda sättet att lyckas som varuförsäljare är att i handling återskapa varufetischismen, att behandla mänskliga relationer som relationer mellan ting.

Även om det hos Marx är varans fetischform som står i centrum, har de radikalare varianterna av kritisk teori gått vidare till att identifiera en lång rad fetischformer: politiken, ekonomin, tekniken, nationen, rätten, konsten, musiken… Alla är de fetischkategorier – och icke desto mindre är de synnerligen verkliga. Deras verklighet består i att de är former för mänsklig verksamhet. Former är inte eviga, utan är tvärtom specifika för en viss historisk formation. Vi kan kalla den formationen för modernitet eller kapitalism, det kanske kan kvitta. Men dess universella kännetecken består just i varuformens utbredning.

Förhållanden mellan människor får karaktären av förhållanden mellan ting. Subjekt skiljs från objekt. Arbetskraften skiljs från arbetsresultat. Teknik skiljs från konst. Teori skiljs från praktik. Alla dessa separationer har varuformens fetischkaraktär som sin praktiska förutsättning, samt resulterar i ytterligare fetischkategorier. För att få en känsla av dimensionerna i detta kan det vara nyttigt att se hur Marx’ fetischkritik har sina paralleller hos sentida tänkare som använder andra begrepp. Anti-Œdipus talar om “mirakelmaskiner”, medan Bruno Latour talar om hur moderniteten förutsätter ett “renhållningsarbete”.

Om tekniken go?rs till ren objektivitet, go?rs konsten till ren subjektivitet. Latours teori om renha?llningsarbetet a?r besla?ktad med Marx teori om varufetischismen, sa?tillvida att det som beskrivs a?r mer a?n bara en ro?krida?. Modernitetens renha?llningsarbete a?r en praktik som uppna?r konkreta resultat. Isärhållandet av en subjektiv och en objektiv domän är vad som möjliggör en rad moderna friheter, t.ex. konstnärlig frihet och fria marknadskrafter. Sådana friheter vore otänkbara inom en förmodern världsåskådning där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Friheterna hotar att a?ter fo?rvandlas till tomma formler i den senmoderna tid da? ”hybriderna breder ut sig”, menar Latour, som a?ven i sin kristeori har bero?ringspunkter med Marx.

MPE

2. Svaret på krisen: ideologi eller kritik?
Om formsammanhanget börjar falla isär, då börjar vi tala om kris.

Krisen öppnar ett glapp mellan fetisch och erfarenhet. Verkligheten framstår som dubblerad.

Krisens inträde innebär att fetischerna blir oförmögna att förklara vardagliga skeenden. Tänkandets svar pa? krisen kan ta sig tva? former: ideologi eller kritik. Ideologi betecknar ett ta?nkande som fo?rha?ller sig affirmativt till en eller flera fetischkategorier. Ofta spelas de ut mot varandra: politiken mot ekonomin, arbetet mot kapitalet, konsten mot arbetet, eller na?gon annan variant.

RKMK

All ideologi är i grunden krisideologi: symptom på glapp i verkligheten. Ideologin par excellence är antisemitismen.
Vad alla antisemiter ägnar sig åt, är att uppvärdera sådant som “hederligt arbete”, “riktiga pengar”, “fri marknad” och “reell ekonomi”. Dessa fetischkategorier är historiskt specifika och uppstod med den moderna kapitalismen, men enligt ideologin står de likväl för något “naturligt”, evigt och oföränderligt.

Antisemitismen fungerar som en “halvgjord antikapitalism”. När glapp uppstår i det fetischistiska formsammanhanget, tar antisemitismen sida för det konkreta och mot det abstrakta. Det konkreta identifieras med objektiva faktum, det abstrakta med ett lömskt och manipulerande subjekt. Men det är sällan enbart judarna som pekas ut. Eftersom antisemitismen är ideologin par excellence, uppträder den ständigt i förbindelse med andra ideologiska figurer.

Arbetslöshet är ett exempel på ett glapp mellan fetisch och erfarenhet. Ideologiska svar på detta handlar om att utpeka vissa populationer som tärande, arbetsskygga eller överflödiga.

Personifieringen av samhällets fetischförhållanden följer, som vanligt, en binär logik. Att de “arbetsskygga” i Grekland eller i Kreuzberg nu måste avstå från välfärd, det ter sig som världens självklaraste sak för den hederligt arbetande och skattebetalande normalborgaren. Men finansmarknadernas sammanbrott låter sig inte lika lätt förklaras genom en sådan figur. Detta tomrum fylls av den latent antisemitiska föreställningen om giriga bankirer och spekulanter, som hänsynslöst suger ut och förslavar “näringslivet” i sin jakt på profit.
Båda dessa projektioner kompletterar varandra ömsesidigt och är i hög grad utbytbara, som när det diskuteras om Greklandskrisen ska skyllas på “grekerna” eller på “bankerna”. Den ena positionen tenderar snarast att företrädas av konservativ-liberala som kan spela på en aggressiv nationalism, vilken särskilt i Tyskland ges bränsle i nyhetsmedierna. Den andra positionen motsvarar snarast den traditionella vänstern och dess avfallsprodukter. /…/ Givetvis saknas inte heller de nyanserade tyckare som hävdar att båda sidor, greker såväl som bankirer, har del i skulden. Detta upplöser inte personifieringen utan fördubblar den bara, på ett sätt som visar hur de båda skuldprojektionerna springer ur samma felaktiga förnimmelseraster. Ur detta kan man inte ta sig genom någon kompromiss mellan de två falska föreställningarna, utan bara genom att helheten ifrågasätts.
Faktum är att den våldsamma överskuldsättningen av Grekland, liksom många andra stater, inte kan förklaras i kategorier som utgår från subjektiv “skuld”.

Ernst Lohoff & Norbert Trenkle

På något sätt måste vi hantera krisen, verklighetens glapp. Om vi inte vill välja från ideologiernas smörgåsbord, återstår ett andra alternativ: kritik. Även det kritiska tänkandet är ett svar på den ofta plågsamma erfarenheten av ett glapp. Förutsättningen är en insikt i det omöjliga att vara ett subjekt som tänker utanför fetischkategorierna. Kritikens utgångspunkt måste finnas i erfarenheten av vad Adorno kallade det icke-identiska, det som inte uppgår i fetischen.

Kritiken fo?rutsa?tter sa?va?l na?rhet som distans till det som kritiseras. Distansen kan bara uppna?s genom radikal historisering.
Samha?llskritik a?r alltsa? i fo?rsta hand fetischkritik, medan ideologikritiken a?r sekunda?r, om a?n no?dva?ndig. Na?gon kritik av ”ora?ttvisor” kan det da?remot knappast bli fra?gan om, eftersom det fo?rutsa?tter ett positivt begrepp om ra?ttvisa, vilket bara ga?r att formulera pa? grundval av fetischformerna, det vill sa?ga som ideologi.

RKMK

3. Teori och praktik
Vi måste fråga oss varför kategorierna “teori” och “praktik” är varandras motsatser. För det är de – även om de inte alltid har varit det. Förmoderna samhällen präglades snarare av en omedelbar enhet mellan religion, naturkunskap och materiell produktion, skriver Robert Kurz i sin essä “Teorins slut” (likaledes i Subaltern 4/2011). “Först relativt sent skildes funktion och reflexion åt och delades in i olika sfärer.” Förutsättningen var den arbetsdelning som svarade mot ett varuproducerande samhälle.

Är då inte “teori” och “praktik” i sig att betrakta som fetischkategorier? En radikal samhällskritik måste vägra spela ut dem mot varandra.

Kritiken kan bara utga? fra?n det ickeidentiska, det som inte uppga?r i fetischen. Den kan inte reduceras till na?gonting som ryms i de motsatta kategorier- na teori eller praktik. A?ven na?r kritiken antar formen av teori sa? kan den bara vara ett sa?tt att uppra?ttha?lla en negativitet, som a?ven ma?ste riktas mot sja?lva kategorin ”teori”. Att ha?nge sig a?t konkurrens pa? en teorimarknad kan bara betyda att kritiken kapitulerar info?r ideologin. Men att tva?rtom ”bli praktisk” i omedelbar mening, sa? att teorin blir ett ra?ttfa?rdigande av en viss praktik, inneba?r i sluta?ndan exakt samma kapitulation.

RKMK

Kritikbegreppet handlar om att situera något, om att fastställa dess möjligheter och gränser. Samhällskritik handlar framför allt om att situera samhällsförhållanden i tiden, alltså om att historicera, vilket inte ska begripas som en rent “teoretisk” verksamhet. Att avskaffa någonting dåligt är ju att dra en historisk gräns för dess fortbestånd. Det är kritik “i praktiken”.

Motsättningen mellan teori kontra praktik, allt tal om att gå “från ord till handling”, gör det lätt att glömma att ord är handling och att handlingar i allmänhet inbegriper ord, eller andra former av teori. Och där kan vi knyta till vad Kalle Palmås skrev om hur ekonomisk teori är en högst verksam del av ekonomisk praktik; the economy is embedded within economics. Men även det motsatta är sant. Ekonomin som praktik (realekonomi) och ekonomin som teori (nationalekonomi) skapar varandra, då de hör till samma fetischistiska formsammanhang, med “den enskilda varan som dess elementarform” (Marx).

Ekonomikritik bör handla om att fastställa gränserna för ekonomin som formsammanhang. Sådana gränser återfinns i genusordningen (vilket är en centrala frågan hos den s.k. värdeavspaltningsteorin liksom för en författare som Nina Björk) och är integrala i allt som kallas “kultur”. Allra först måste dock ekonomikritiken få grepp om de historiska gränserna.

Konstaterandet att “ekonomin” inte alltid har funnits öppnar för tanken att den inte alltid kommer att finnas. Detta öppnar i sin tur för ett handlande som strävar bort från ekonomin, vilket ger erfarenheter som kan omsättas i ny kunskap om hur världen kan förstås i annorlunda termer. Termer skapar skillnad i världen på andra sätt än att hålla isär subjekt och objekt, arbetskraft och arbetsresultat, teknik och konst, eller teori och praktik.