Varför kollapsade Ny Demokrati?

Höll just ett seminarium i samtidshistorisk metod. Studenterna fick frågan: varför kollapsade Ny Demokrati? Exemplet valde jag efter att frågan förra veckan flimrat förbi på Twitter. Här ska jag hastigt teckna ned några ord om de alternativa förklaringsmodellerna.

Grovt talat kan man skilja mellan interna och externa förklaringar till kollapsen.
Interna förklaringar framhåller splittringen inom Ny Demokrati, vilken i sin tur ofta förklaras med att partiets medlemmar var oseriösa pajasar – underförstått är att Ny Demokrati var dödsdömt från första början.
Externa förklaringar pekar på hur partiets upp- och nedgång var resultatet av större krafter. Ofta är dessa krafter av tämligen abstrakt slag: ”medierna”, ”vänstervinden”, ”konjunkturen”.

Nationalencyklopedin framhåller den interna faktorn: ”en spänning mellan en företagarinriktad höger kring Wachtmeister och en mer ’folkligt’ inriktad politik personifierad av Bert Karlsson”.
Som ett aktuellt exempel på extern förklaringsmodell kan vi ta Helle Klein i Dagens Arena:

Det var 1990-talet då Lasermannen härjade, Ny demokrati hade vind i seglen och Vit Makt-musiken brölade ut sitt människoförakt.
Lyckligtvis samlades den gången motkrafterna till rasismen och Ny demokrati åkte ur riksdagen. 90-talskrisen kom också att framförallt handla om jobben och välfärden, inte invandringen.

Mot denna historieskrivning reagerade genast Andreas Ericson, redaktör på tidskriften Neo. Han twittrade som följer:

Jag börjar undra om alla dessa vänsteranalytiker som drar slutsatser om nittiotalet öht var med då. Annars är det ju bara att kolla i historieboken. 1991 när NyD kom in i riksdagen hade lågkonjunkturen knappt börjat. När lågkonjunkturen var som djupast 1993 började NyD att falla i opinionen. Året efter utplånandes partiet.
“Lyckligtvis samlades den gången motkrafterna till rasismen och Ny demokrati åkte ur riksdagen.” – det är ju en helknäpp analys! Minns ni inte att NyD föll samman av sig själv? Att stora delar av de ledande företrädarna var tokar?

Andreas Ericson pekar på en kombination av externa och interna faktorer – konjunkturen och knasbollarna. Detta ligger nog närmare sanningen, fast besvarar inte frågan om hur faktorerna hänger samman. Varför skedde liksom inte det motsatta – att Ny Demokrati lyckades dra fördel av krisen?

Ett svar på detta ges av Jens Rydgren, professor i sociologi som en gång började sin akademiska bana med att skriva studentuppsatser om Ny Demokrati. Han verkar ha förblivit den enda forskare i Sverige som skrivit mer ingående om partiets uppgång och fall, bland annat i en bok från 2006.
Jens Rydgren menar att Ny Demokratis sympatisörer från början kunde delas upp i tre grupper: nyliberalerna, invandringsmotståndarna och proteströstarna. År 1991 fanns goda förutsättningar att samla dessa i ett parti. Några år senare – när krisen var djup och nedskärningspaket följdes av nedskärningspaket – var läget ett helt annat.
Högerpopulistiska partier i Europa rörde sig framgångsrikt i riktning mot EU-skepsis och ”välfärdsstatschauvinism”, men den vägen var stängd för Ny Demokrati som från början hade profilerat sig som skattesänkare och EU-förespråkare. Detta i ett opinionsläge där stödet för välfärdsstaten åter hade börjat stiga rejält. Huruvida denna s.k. vänstervind var en simpel pendelrörelse, eller ett direkt resultat av krisen, eller frukterna av en framgångsrik vänstermobilisering, det är en annan sak.

Därtill pekar Jens Rydgren på den medieskugga som drabbade Ny Demokrati i två omgångar. Först på hösten 1992, då valutakrisen fick den borgerliga regeringen att samarbeta med socialdemokraterna. Därmed suspenderades det vågmästarskap som hade garanterat ständigt nyhetsvärde åt Ny Demokrati. Å andra sidan är det inte självklart varför detta skulle missgynna partiet. Ännu vanligare är nog att högerpopulister gynnas av att ”etablissemanget” går samman mot dem. Om jag inte minns fel, var Ny Demokrati tidiga med kravet att låta kronan flyta fritt, vilket sedan också skedde. Varför de inte lyckades dra fördel av detta är oklart.

Under första månaderna 1993 började Bert Karlsson hota att fälla regeringen, vilket fick Carl Bildt att hota med nyval. Detta gav Ny Demokrati en ny dos av uppmärksamhet, men efter att de lagt ned sina röster i regeringsfrågan de 17 mars, blev de åter mer ”ansvarstagande”, vilket var Ian Wachtmeisters linje. Medieskuggan föll på nytt, liksom opinionssiffrorna. Ny Demokrati bemötte detta genom att tona upp sin främlingsfientliga profil, med särskild tonvikt på hets mot muslimer. Under sommaren hölls en ökänd turné där Vivianne Franzén spred vandringssägner om muslimska ritualmord. Detta fick de äta upp under höstens offentliga debatt, då diverse opinionsbildare trappade upp sina angrepp på Ny Demokrati.
Vissa har i efterhand uppfattat detta som att partiet överträdde en osynlig gräns, vilket blev dess fall. Men existensen av en sådan gräns är tveksam. De upptrappade angreppen på Ny Demokrati kan lika gärna bero på att nyhetsmedierna har en tendens att sparka på dem som ligger. Vid denna tid rådde redan öppet krig mellan olika fraktioner i partiet.

Externa förklaringsmodeller som pekar på ”medierna” finns av två slag. Dels har vi offerberättelsen, om hur medierna slaktade ett oskyldigt parti – en historia ofta har berättats av nydemokraterna själva och som idag blivit en sverigedemokratisk standardramsa. Dels har vi hjälteberättelsen, som ofta berättas av granskande journalister.
Björn Häger har exempelvis talat om ”den granskning som under några veckor sommaren 1992 blev början till Ny demokratis sönderfall”. Tillåt mig att vara skeptisk till tanken på att journalistiken var den primära kraften i sammanhanget.
Observera också den diskrepans som finns mellan två sätt att förstå den massmediala faktorn i partikollapsen. Björn Häger pekar på att det förekom granskning under sommaren 1992, medan Jens Rydgren pekar på att partiet tvärtom var osynligt i nyheterna under samma höst.

Journalisten Gellert Tamas skriver ganska mycket om Ny Demokrati Lasermannen, som rymmer en ganska unik som skildring av det tidiga 1990-talets samhällsklimat i Sverige. Hans förklaringsmodell äger vissa likheter med Helle Kleins. Socialdemokraterna får äran av att ha besegrat Ny Demokrati, samtidigt som de kritiseras för att ha väntat alltför länge med att sätta in nådastöten.
Brandattentatet mot en shiamuslimsk moské i Trollhättan i mitten av augusti 1993 framställs som en vändpunkt. Jag tror detta är rimligt, men är tveksam till Gellert Tamas påstående om att attentatet först inte fick någon större uppmärksamhet. Tvärtom stod ju Bert Karlsson redan samma söndagkväll i tv-nyheterna och tog tillfället i akt att hetsa mot muslimer, vilket genast ledde till anklagelser om att han spädde på det främlingsfientliga våldet.
Gellert Tamas hävdar likväl att det dröjde två veckor efter attentatet innan det blev en stor fråga och att det då var socialdemokraternas ordförande Ingvar Carlsson som ledde angreppet. Jag är ytterst tveksam till denna historieskrivning. Men det ligger nog mycket i att ett ökat yttre tryck mot Ny Demokrati under hösten 1993 fick de inre motsättningarna att förvärras.

Björn Häger framhåller en ytterligare faktor, av synnerligen stort intresse för en materialistisk analys: alkohol. Detta är något som han observerat som verksam journalist men som är svårt att belägga i en vetenskaplig skildring. När riksdagsgruppen fick allt svårare att hålla sams, försökte Ian Wachtmeister att lugna dem med gratis sprit på mötena. Björn Häger skriver:

Vissa har i efterhand uttryckt viss ånger över de backar med gratis alkohol som bars in till partiets gruppmöten i riksdagen. Flera av ledamöterna fick alkoholproblem. Och de stökigaste ledamöterna blev inte mindre stökiga när de fick sprit i kroppen.

Vid ett tillfälle var jag närvarande vid ett möte med Ny demokratis riksdagsgrupp. Spriten flödade. Och det var inte direkt den skarpaste analysen som låg till grund för nydemokraternas beslut denna afton.

Slutligen kan vi följa Andreas Ericsons rekommendation och kolla ”i historieboken”. Fram till nu har inte historikerna hunnit skriva så mycket om Ny Demokrati. Men inom några veckor utkommer sista bandet av översiktsverket Sveriges historia (Norstedts). Där återfinns på sidorna 381-385 ett avsnitt om Ny Demokrati, i ett bredare historiskt sammanhang där det tydligt framgår hur samhällsklimatet i Sverige förändrades mellan 1991 och 1994. Men forskarna kommer aldrig att enas om någon yttersta förklaring till denna förändring.

33 kommentarer ↓

#1 Iggy Drougge on 6 March 2013 at 2:13 pm

Det finns en hemskt rolig kampanjfilm för NyD på Youtube. Där kan man se Wachtmeister (eller kanske Bert) stapla ölbackar som någon slags pedagogisk Powerpointpresentation kring nationalekonomi. Hela budskapet är tydligt antisossigt, men den antisossiga linjen funkade inget vidare när Moderaterna satt i regeringsställning.

#2 Johan on 6 March 2013 at 2:37 pm

Bra blogpost! Viktigt ämne.

#3 Swedish Dissident on 6 March 2013 at 3:43 pm

Tack för en intressant text. Har du möjligtvis läst Startpistolen av Claes Holmström?

#4 Henrik Hall on 6 March 2013 at 5:18 pm

Mattias Svensson har givit populistiska liberalkonservativa rörelsers dragning till ren främlingsfientlighet ett namn: högerpopulismens järnhårda lag. Helt kort går det ut på att ett parti som utmanar “etablissemanget” med hjälp av en rad populistiska frågor till slut kommer överskuggas av invandringskritiska röster om inte rågången mot dem hålls hårt. Får invandringsmotståndarna ett lillfinger tar de med andra ord hela handen.

Det går att se hos NyD, Fremskrittspartiet, Ron Paul-kampanjen (som Svensson beskriver). Det finns såklart exempel på motsatsen, till exempel Junilistan.

Populistpartier är ju ofta toppstyrda under skenbar folklighet, och det som skiljer Junilistan mot t ex Fremskrittspartiet är att deras företrädare i huvudsak var etablerade yrkespersoner, med stark ställning i svensk politik och samhällsliv. När partiet så kom att förlora i opinionsmätningar, var de inte desperata nog att försöka kapitalisera på invandringsfrågan, dessutom hade de aldrig släppt in den från första början.

http://metrobloggen.se/mattiassvensson/hogerpopulismens_jarnharda_lag_igen/

http://metrobloggen.se/mattiassvensson/ron_paul_och_hogerpopulismens_jarnharda_lag/

#5 JN on 6 March 2013 at 6:09 pm

Min ultraliberala spritlangare röstade NyD, så spännvidden bland sympatisörerna var som du pekar på stor. Splittringen var därmed närmast given när de väl blev tvungna att faktiskt agera politiskt i riksdagen. Under de turbulenta krisåren förlorade väl skattesänkarpopulismen mycket av sin attraktion. Detsamma gäller förstås “draget under galoscherna” i allmänhet. Den följande muslimhetsen låg sedan sällsynt illa i tiden, då det sammanföll med Jugoslavienkriget, där muslimerna för ovanlighetens skull framställdes som offer.

Jag skulle tro att skattesänkarpopulismen hade fungerat bättre på 70 – eller 80 – talet, medan tiden inte blev mogen för muslimhets förrän post 9/11. NyD låg helt enkelt fel i tiden.

#6 JVVF on 7 March 2013 at 8:51 am

Den interna förklaringen verkar ha visst stöd bland de som var med. NyDs före detta kanslichef i riksdagen John Holck-Bergman skrev boken Kannibalerna (Nyd) om partiets kollaps. På baksidan talas om “kollektiv hjärnblödning” och om rättshaverister och brottslingar som kom in i partiet. Boken inleds med en uppräkning av ett 20-tal olika grupperingar inom partiet. Läs en recension här http://fib.se/fib_1/nyd.html.

#7 Viktualiebrodern on 7 March 2013 at 9:48 am

Det är uppenbart att nya antietablissemangrörelser drar till sig knepiga typer. Det mesta talar därför för det inre spåret.

Men egentligen är det nog intressantare att forska kring varför andra antietablissemangrörelser, med samma dragningskraft på knepiga typer som ser en chans till lite “action”, som Feministiskt Initiativ eller Piratpartiet, *inte* gått överstyr utan bara fortsätter, låt vara under blygsamma former. Vad har de för filtreringsmekanismer mot stollar som NyD saknade?

Den allra intressantaste partihistorien i svensk historia är nog ändå Nils Flygs socialistiska partiet, som gick från antiimperialism, antisocialdemokrati och antibolsjevism till att, på Hitlers födelsedag 30 april 1945, kalla honom den störste sedan Jesus Kristus.

Håkan Blomqvist skrev en bok om det som jag tyckte var väldigt intressant.

#8 Joel on 7 March 2013 at 10:31 am

Handlar det inte också om själva farten som Ny Demokrati lanserades med? Det gick så snabbt att man aldrig hann bygga en ordentlig gräsrotsorganisation. Jämför med Sverigedemokraterna som idogt jobbat på en gräsrotsnivå under många år ute i kommuner runt om i landet. Ian och Bert hade en väldigt naiv idé om vad partipolitik är och fungerar. Det tänkte väl att det var som att lansera en sodastream eller en skiva.

#9 JN on 7 March 2013 at 2:33 pm

Sverigedemokraterna har fördelen av att ha en fråga där de minst sagt profilerat sig. I övrigt är de ett utpräglat mittenparti, som plockar lite av varje utefter sin tänkta målgrupp, den hederliga svenska arbetaren.

NyD var extrema på flera sätt, dels invandring, dels skattesänkningar, dels spritpolitiken. Alltsammans populism, men en populism som faktiskt saknade gediget väljarunderlag. De som var emot invandring var inte nödvändigtvis för fri sprit eller sänkta skatter, de som var för fri sprit var inte nödvändigtvis emot invandring osv. Nyliberaler, invandringsmotståndare och allmäna rättshaverister var för svåra att hålla ihop.

Vad hände förresten med partikassan? Borta på flashback spekuleras i att Centern sänks med avsikt för att några ska kunna lägga beslag på partiets förmögenhet. Rolig konspirationsteori, men har ser de faktiska möjligheterna ut?Hur gick det med NyDs kassa?

#10 Smg on 7 March 2013 at 7:09 pm

Ny Demokrati kom in i riksdagen i samband med en borgerlig regering, och nu har vi samma situation med SD.

Förra gången var Socialdemokraterna tillräckligt starka för att snabbt ta tillbaka makten, och då fanns det mindre utrymme åt höger. Den här gången ser det ut som att vänstern är svagare, och därmed finns det större utrymme för ett parti på högerkanten, skulle det kunna vara en aspekt?

Jag uppfattar det i varje fall som att M i första hand sökte sig mot Miljöpartiet när det började se darrigt ut för C och KD, men fick kalla handen. Som situationen ser ut nu skulle alternativen kunna stå mellan en koalition med S eller samarbete med SD efter nästa val.

I det läget dyker Billströms utspel om minskat flyktingmottagande upp.

#11 JN on 7 March 2013 at 7:34 pm

Kall hand och kall hand. MP vill inte alienera sin väljarbas, mestadels bestående av hippies, genom att alldeles för tydligt flörta med borgarna. Risken för väljartapp till S och V är mycket stor. Efter ett val där C och/eller KD har ramlat ur, och SD och MP har runt 10%, blir MP kungamakare. Går de till M/FP kan de alltid hävda att de gör det för att blockera SD. I och med att MP:s väljare antagligen är de mest SD – fientliga, lär det gå hem. Men visst, M vill naturligtvis hålla dörren öppen för ett samarbete med SD om allt går fullständigt åt skogen. Själv tror jag dock mest på en mitten/vänster – regering bestående av FP, MP och S med passivt stöd av V, och ber dessutom om ursäkt för detta OT.

#12 JN on 7 March 2013 at 7:48 pm

Just det, OnT så var ju invandringsfrågan inte alls lika kontroversiell då som den är idag, samtidigt som den inte alls var lika central för NyD som för SD. NyDs program i övrigt var ju ganska väl i linje med högerregeringens ambitioner, vilket gjorde frågan om deras stöd rätt självklar för de flesta inblandade. Situationen med SD är betydligt mer komplicerad. Dels vill ju inget av partierna ha med dem att göra överhuvudtaget, även om M (och kanske FP) säkert kan omvändas under galgen ifall det parlamentariska läget inte erbjöd andra lösningar, dels ligger ju SD förutom invandringsfrågan egentligen närmare S med sin välfärdsnostalgi.

#13 Smg on 7 March 2013 at 8:03 pm

JN: Du ser ingen möjlighet för alliansen och SD att mötas kring fokus på arbetskraftsinvandring och minskat flyktingmottagande?

#14 JN on 7 March 2013 at 9:12 pm

Ja, helt klart. I synnerhet om KD och C trillar ut. Men det förutsätter att MP inte blir stora nog att bilda regering med M och FP.

Sen är motsatsen förstås inte helt omöjlig: SD och S möts kring minskad – eller stoppad – arbetskraftinvandring och fokus på flyktingmottagande. I vart fall inte rent teoretiskt. Men det förutsätter ju att MP och V minskar kraftigt, vilket knappast lär hända.

#15 UddaBoktips on 7 March 2013 at 9:51 pm

Jag vet att jag såg någon som menade att detta att “dels ligger ju SD förutom invandringsfrågan egentligen närmare S med sin välfärdsnostalgi” är en myt som inte får något stöd i t.ex. SDs partiprogram. Att SD är uttalade motståndare till facket o.s.v. Dock inget jag kan hitta nu.

#16 JN on 7 March 2013 at 10:08 pm

Det stämmer säkert mindre med den konkreta verkligheten, men mer med partiernas inriktning: folkhemsnostalgi (SD & S) vs omvandling (Alliansen). S och SD har ju i grund och botten en positiv syn på den gamla “svenska modellen” (även om synen på VAD som gjorde den så framgångsrik skiljer sig), medan Alliansen menar att den skall bort. När det gäller punkterna i partiprogrammen tror jag det är få som faktiskt läser dem. Jag gör det till exempel inte, och då är jag ändå hyfsat politiskt intresserad.

#17 Smg on 7 March 2013 at 10:18 pm

Ett påpekande som är både off topic och banalt: om SD stod närmare det socialistiska blocket än det borgerliga så hade vi inte haft en alliansregering idag.

#18 JN on 7 March 2013 at 10:55 pm

Nu pratar vi dock i relation till NyDs position, även i tiden. NyD var främlingsfientliga nyliberaler i en tid som ännu dominerades av socialdemokratin. SD kom in i riksdagen när alliansen redan regerat en mandatperiod, och ur SD:s synvinkel utgörs etablissemanget av hela den s.k “sjuklövern”, dock med “Måna Muslim” som särskilt rött skynke. Alltså alliansregering.

Sen var det förstås politiskt omöjligt för de rödgröna att erbjuda SD någonting alls i utbyte mot regeringsmakten, vilket sannolikt gäller även nästa val. Men nu går vi OT igen.

#19 Smg on 7 March 2013 at 11:17 pm

Men lite on topic är det ändå, eftersom jag anser att regeringens attityd är en väsentlig variabel i sammanhanget. Jämför exempelvis Bengt Westerbergs (om än något teatrala) hållning mot NyD med dagens folkparti.

#20 rasmus on 7 March 2013 at 11:24 pm

Sluta topic-hetsa och fortsätt att låta diskussionen dra iväg mot samtiden när ni så känner för det – åtminstone jag tycker att det är intressant, fast jag inte har något att tillägga just nu.

#21 JVVF on 8 March 2013 at 8:14 am

Jag läste en bok om högerextremism i Sverige från 1988 där det då helt nya partiet SD (under namnet Sverigepartiet) tas upp. Bland annat citerades deras partiprogram. Förutom de invandringskritiska punkterna, som naturligtvis var radikalare än idag, hade de andra mycket radikala punkter, t.ex:

6. Utländska banker och försäkringsbolag ska inte få etablera sig i Sverige.

7. Undvik import. I nödfall ska vi köpa från de nordiska länderna.

10. Stoppa centrala löneförhandlingar och låt staten ha större inflytande över lönesättningen.

Om man jämför detta med ett (delvis) nyliberalt NyD kans skillnaden knappast vara större.

#22 Erik Vestin on 8 March 2013 at 8:29 am

Många intressanta påpekanden!

Tycker att det förtjänar att tryckas på (1) att Ny demokrati verkligen var upp som en sol (under början av 1991) och därefter stadigt nedåt i opinionen. I de opinionsmätningar jag sett från den här tiden (kommer tyvärr inte ihåg var) ser det ut som att NyD direkt fick ett stort stöd (det där första sensationella resultatet på ca 11% upprepades av andra mätningar), men därefter sjönk stödet allteftersom tiden gick, fram till valet och därefter.

(2) Främlingsfientlighet verkar inte ha varit något framträdande inslag i början. I Bert & Ians första debattartikel nämns den frågan inte alls. Det handlar om skattesänkningar och, återigen, sprit (avskaffa monopolet), a’la Fremskrittspartierna i Danmark och Norge (som väl sedan följde en liknande bana, om än i långsammare tempo). I partiprogrammet nämns invandring bara i förbifarten.

(3) Möjligen kan NyD kopplas samman med mer allmänt statsskeptiska stämningar som verkar ha funnits vid den här tiden, som bl.a. kom till uttryck i Maktutredningen.

#23 Smg on 8 March 2013 at 9:58 am

Förutsatt att NyD var ett nyliberalt parti så kan man möjligen fråga sig om de inte vann till slut ändå, även om de kollapsade som parti.

De här partierna är ju ingenting som uppstår fristående från samhället i övrigt, både NyD och SD ger uttryck för åsikter som har en bredare förankring än vad som ryms inom respektive parti.

#24 JN on 8 March 2013 at 10:46 am

Jag minns i och för sig att NyD hade riktigt bra opinionssiffror något år efter valet, strax innan sammanbrottet. Det var väl i och med att Vivianne Franzén tog allt större plats i partiet som deras siffror började sjunka på allvar?

Sen får vi ju inte glömma de större skeenderna. NyD kom i en tid när socialismen genomgick en allvarlig ideologisk kris i och med murens fall. Idag är det väl snarare nyliberalismen som genomgår den krisen, i och med finanskrisen, tydligt åskådliggjort med Centerns kollaps. Det är möjligt att SD talat om skattesänkningar och nedmontering av välfärd under tidigt 90 – tal. Nu vet de bättre.

#25 JN on 8 March 2013 at 10:47 am

… och med sista meningen syftar jag på om det SD vi har idag teleporterats tillbaks till 90 – talet, inte dåvarande Sverigepartiet.

#26 rasmus on 8 March 2013 at 1:54 pm

Angående NyD vill jag förresten tillägga att diskussionen oftast, t.ex. hos de som figurerar i bloggposten, stannar på en riksnivå. Men partiet kan ha varit minst lika viktigt på lokalnivån. Många lokalavdelningar levde vidare under nya namn även efter valet 1994. Namnen var ofta generiska, i stil med Laholmspartiet, Åstorpspartiet, etc.
Framför allt i Skåne var det många av dessa lokalpartier som på 2000-talet valde att gå in i Sverigedemokraterna.

Om det inte vore för det kommunpolitiska arvet från Ny Demokrati, är det oklart om Sverigedemokraterna kunnat genomföra den skånebaserade metamorfos som först ledde fram till att diverse nazister tackade för sig, sedan till representation i riksdagen.

#27 Daniel on 8 March 2013 at 2:01 pm

I det perspektivet ska man inte glömma de olika Kommunens väl-partierna, som Kommunens väl i Kävlinge, som senare gick upp i SD.

Egentligen, särskilt efter splittringen med de gatuaktivister som bildade ND, är SD till stor del en fusion av olika lokala missnöjespartier. Att flera av dessa i sin tur har rötter i NyD hade jag missat, men det låter ju rimligt.

#28 JVVF on 8 March 2013 at 2:16 pm

I den bok från 1988 jag hänvisade till ovan (förresten “Stövlarna står putsade i garderoben” av Hans Andersson, http://jagvillvarafarlig.blogspot.se/2013/02/stovlarna-star-putsade-i-garderoben.html) beskrivs striden inom Sverigepartiet som ledde till att SD bildas.

Striden står mellan en Stockholmscentrerad aktivist-grupp (BSS) och en mer städad Skåne-grupp (Framstegspartiet). Den strid vinner de Stockholmsbaserade “nazisterna” och döper om partiet till SD. 20 år senare genomgår SD en “skånebaserade metamorfos som först ledde fram till att diverse nazister tackade för sig”. Jag ser ett tema här: Stockholm mot Skåne, aktivister mot realister.

#29 Smg on 8 March 2013 at 7:52 pm

Jag antar att ganska många här inne är journalister, forskare eller liknande, med vissa objektivitetskrav på sig.

Även om man är anonym så kan det vara jobbigt att prata om svensk partipolitik. Det anses exempelvis politiskt att prata om SD:s kopplingar till den borgerliga regeringen, men opolitiskt (“objektivt”) att beskriva SD som ett oppositionsparti.

Det är lättare att betrakta problemen på avstånd, som med Jobbik i Ungern, eller Dansk Folkeparti, eftersom objektivitetskraven inte är lika strikta när man kommer utanför nationens gränser.

Det är heller inte stigmatiserande för journalister (och på denna punkt har “näthatarna” rätt) att beskriva SD som ett problem, men att sätta in dem i ett sammanhang som rör sig utanför själva partiet Sverigedemokraterna är nästintill omöjligt, om man inte vill bli stämplad som “politisk”.

Därför blir det också svårt att förstå Ny Demokrati och de eventuella parallellerna mellan de två partierna.

#30 Anonym on 8 March 2013 at 10:13 pm

En fråga helt off-topic. Du länkar till Norstedts hemsida och att snart ska den sista boken om Sveriges historia utkomma. Jag noterar att det står att denna sista bok ska täcka perioden 1970-2005. Men den sjunde volymen täcker perioden 1920-1965. Vad händer med åren 1965-70 egentligen? Ingår de inte i historien eller :) Är det något feltryck på det bokomslag man ser på hemsidan?

#31 rasmus on 9 March 2013 at 6:39 am

Anonym: Observant av dig! Jag utgår från att bokomslaget på hemsidan är en preliminär variant. Allt jag har hört är att sista bandet tar sin början år 1965 (även om början och slut i praktiken alltid är mer ungefärlig). Själv medverkar jag där med en artikel om “The Pirate Bay och den nya nätpolitiken” men den börjar ju inte förrän år 2000 eller så.

#32 Olof on 12 March 2013 at 9:50 pm

Jag tycker att ND borde analyseras utifrån ett Franchise-perspektiv. Nya franchisetagare fick problem med lönsamheten under startfasen när varumärket visade sig vara mycket svagare än vad som först verkade vara fallet och övergick till att bedriva sitt entreprenörskap in andra brancher.

#33 Bästa Jonas Hassen Khemiri: migration och välfärd går hand i hand | Calandrellas blogg on 13 March 2013 at 4:03 pm

[…] om hur Ny Demokrati kollapsade. (Kan detsamma kanske hända […]

Kommentera