Krisen, del 85: Inflationens duvor, deflationens hökar

Talet om “duvor” och “hökar” är ganska lätt att begripa i politiska sammanhang: fredsduva kontra krigshök. Föga förvånande kommer metaforerna från Bibeln.

Samma två fåglar har nu även fått hemvist i ekonomijournalisternas hägn av metaforer. Så fort det rapporteras om hur centralbankerna hanterar krisen blir det åter tal om “duvor” och “hökar”. Duvorna vill ha låg ränta, medan hökarna vill se räntan högre.
Hur detta relaterar till krig/fred-temat är ganska talande, för det avslöjar den givna fienden: inflationen. Duvorna kan tänka sig en högre inflation, för att få sprätt på tillväxten och öka sysselsättningen. Hökarna vill däremot föra krig mot inflationen.

Om man i stället hade antagit att arbetslöshet var fienden, hade metaforiken fått kastas om. Duvorna hade fått kallas hökar, och vice versa.

Om man däremot ser stimulansåtgärder som ett slags drogmissbruk, då vore det rimligare att kalla “duvorna” för festprissar, medan “hökarna” skulle vara något slags nykterhetsivrare.

The Economist rapporterar nu att de s.k. duvorna är på väg att ta makten över centralbankerna i både Japan, Storbritannien och USA.

Japans centralbank höjer inflationsmålet till 2 % och säger att de kommer använda alla tillgängliga stimulantia för att nå dit, vilket är ganska radikalt med tanke på landets långvariga deflationstendens. Tillträdande chefen för Bank of England säger att han är redo att låta inflationen överskrida målet under en längre tid, för att stimulera ekonomin. Och förra årets signaler från Federal Reserve var att man kommer att injicera obegränsade mängder likviditet i USA:s blodomlopp så länge arbetslösheten ligger över 6,5 %.

Nämnda åtgärder är alltså typexempel på sådan politik som ekonomijournalisterna betecknar som “duvaktig“. Och som vänsterborgarna uppfattar som “vänster”. Fast handlar det verkligen om fred?

Nu kan jag inte låta bli att remixa texten till en låt:

Är det verkligen inflation vi vill ha,
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är deflation?

Nej… låt oss ta remixen ännu ett steg:

Är det verkligen tillväxt vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är kris?

Med tillväxten kommer vänskapen, den knyts med starka band.
Och banden binder ont vid gott och knyter falskt vid sant.